Induktion (filosofi)
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2015-06) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Induktion är inom vetenskapsteori en slutledningmetod som härleder generella slutsatser utifrån ett antal enskilda fall.[1] Utifrån empiriska erfarenheter inducerar man en sannolik slutsats.
Inom naturvetenskap används metoden i kombination med deduktion och falsifikation.[källa behövs]
Exempel på induktiva resonemang redigera
- "Solen har gått upp varje morgon hittills, alltså kommer den att gå upp nästa morgon också."
- "Den här tärningen har hittills endast visat sexor, alltså kommer nästa kast att resultera i en sexa."
Historik redigera
Den skotske filosofen David Hume kritiserade och förkastade induktionen som en pålitlig kunskapskälla, trots att han medgav nödvändigheten av att använda oss av den i vardagslivet. Han visade bland annat att de argument som kunde presenteras för den induktiva logikens giltighet tycktes förutsätta den, och att de därför var cirkulära. Projektet övergavs således fram till 1900-talets början då de logiska positivisterna genom sannolikhetslära försökte rättfärdiga den. Detta synsätt kritiserade sedan vetenskapsfilosofen Karl Popper i sin bok Logik der Forschung från 1934.
Se även redigera
Källor redigera
- ^ Dag Prawitz: (inom logik, matematik m.fl.) induktion (inom logik, matematik m.fl.) i Nationalencyklopedins (2000).