Indoeuropeiska språk

familj som består av flera hundra besläktade språk och dialekter
(Omdirigerad från Indo-europeiska)

De indoeuropeiska språken omfattar en familj om flera hundra till olika grad besläktade språk, inklusive de flesta större språken i Europa, många i Sydasien (Indiska halvön), Sydvästasien (Iranska platån) och södra Centralasien, samt i stor utsträckning i Amerika, Australien och på andra håll runt om i världen, dit de spridits från Europa (Engstrand 2019). Indoeuropeiska språk talas i dag av cirka 3 miljarder modersmålstalare, vilket gör den till den största allmänt erkända språkfamiljen. Familjen innefattar flera stora språk med mer än 100 miljoner talare vardera, däribland engelska, urdu, hindi, spanska, franska, persiska, portugisiska, bengali, ryska, kurdiska och tyska. Även svenska och de övriga skandinaviska språken är indoeuropeiska språk. Detsamma gäller alla germanska språk, romanska språk (latinska språk) och slaviska språk, medan t.ex. ungerska, finska och estniska inte är indoeuropeiskt besläktade. Ett tydligt indoeuropeiskt drag är de ordklasser som finns. Substantiv, pronomen, verb, adjektiv, adverb, prepositioner, konjunktioner, interjektioner samt nummer ingår i samtliga indoeuropeiska språk. Medan t.ex. prepositioner inte förekommer som självständiga ord i ungerska eller finska.

I orange länder talar en majoritet av befolkningen indoeuropeiska språk. Gula länder har ett indoeuropeiskt språk som talas av en minoritet av befolkningen. Det behöver inte vara ett officiellt språk.

Bakgrund redigera

Indoeuropeiska språk är de språk som tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen. Familjen har fått sitt namn av att huvuddelen av språken som talas i Indien och Europa ingår i den. Undantag är bl.a. dravidiska språk i Indien, och baskiska, finsk-ugriska språk och antagligen de gamla etruskerna i Europa. På tyska kallas de indogermanska språk, eftersom den germanska familjen är den nordligaste (alternativt västligaste) och den indiska familjen den sydligaste (alternativt östligaste). Andra nu föråldrade beteckningar på språket är jafetiska från profeten Jafet, sanskritiska, indokeltiska och ariska från arierna.

Det indoeuropeiska språkområdet utgörs numera av den allra största delen av Europa, en stor del av sydvästliga Asien samt, till följd av kolonisationer från Europa i nyare tider, stora delar av Nordamerika, Sydamerika, Australien och mindre delar av Afrika.

Observationen att indiska och europeiska språk måste ha en gemensam bakgrund gjordes först av sir William Jones, engelsk domare och amatörlingvist i Indien, som överraskades över att det gamla heliga indiska språket sanskrit hade så många likheter med antikens grekiska och latin:

Språket sanskrit, vad dess ålder än må vara, har en underbar struktur. Mer fulländat än grekiskan, mer kopiöst än latinet, mer utsökt raffinerat än dem båda, och ändå med en större närhet till båda, såväl i verbens rötter som i grammatikens former, än som på något rimligt vis kunde ha uppstått av en slump. I sanning så stor likhet att ingen filolog kunde undersöka dem alla tre utan att komma fram till att de hade sprungit från en gemensam källa, som kanske inte längre existerar...
– William Jones, The Sanscrit Language, 1786

En tysk lingvist, Franz Bopp, gjorde nästa stora upptäckt i början av 1800-talet. När han jämförde klassisk grekiska, latin, germanska och fornpersiska upptäckte han likheter däremellan.

Exempel på den typ av likheter mellan språk som låg till grund för den indoeuropeiska upptäckten redigera

Svenska Tyska Engelska Iriska Latin Grekiska Sanskrit Persiska
Fader Vater Father Athair Pater Patér Pitár Pedar
Moder Mutter Mother Máthair Mater Meter Matar Madar
Syster Schwester Sister Siúr Soror Éor Svásar Khwahar
Broder Bruder Brother Bráthair Frater Phrater Bhratar Baradar
Namn Name Name Ainm Nomen Ónoma Naman Nam

Jämförande språkforskning redigera

Den jämförande språkforskningen har visat, att de allesammans har utvecklat sig ur ett enda gemensamt urspråk, som kallas det protoindoeuropeiska grundspråket. Om detta grundspråks och de indoeuropeiska folkstammarnas ursprung, råder ännu bland språkforskarna olika åsikter. Några anser, att de indoeuropeiska folkens ursprung finns i Europa, men de flesta forskare menar att då riktningen av folkvandringarna under den kända tiden onekligen varit från öster mot väster, så är folkens och språkens ursprung att söka i Asien. Flera skäl talar för den senare uppfattningen, vilket naturligtvis inte kan fullt bevisas, men logiskt tycks det svårare att visa på att den omvända ordningen varit fallet (att människor vandrat i en riktning och språken i den motsatta riktningen).

Kulturtillståndet i Asien, jämfört med Europas under den tidiga folkvandringsperioden gör också en utvandring från den förra världsdelen mer trolig. Den indoeuropeiska språkstammen har av flera forskare ansetts vara besläktad med semitiska, som är av asiatisk börd. Om så skulle vara fallet är det ytterligare en tungt vägande faktor som talar för ett ursprung från öster. Vid besvarandet av frågan vilken trakt av Asien varit den medelpunkt, varifrån de indoeuropeiska stammarna utgått åt olika håll, är man ännu mera hänvisad till lösa gissningar. En hypotes är att det baktriska höglandet vid Hindukush, kring nedre Amu-Darja, är en av indoeuropeiska folkens och språkens ursprung. Den hypotesen har grundats på indiernas och iraniernas historiskt och geografiskt kända besittningar där.

Spridningen av de indoeuropeiska språken redigera

Huvudartikel: Urindoeuropéer

Det gemensamma hemlandet kan ha varit beläget var som helst. Alla de olika indoeuropeiska stammarnas förfäder bodde i samma område och talade samma, eller i det närmaste samma språk, och spreds åt olika håll. Hur denna spridning har skett är, såsom redan nämnts, inte i detalj klarlagt. Vad man tidigare förbisåg var att Svarta havet inte var av nuvarande storlek i slutet av senaste istiden, och att inströmmande vatten från Medelhavet på grund av höjda havsnivåer orsakade av issmältningen i norr kan ha tvingat människor att flytta åt olika håll: norrut till (nuvarande) södra Ryssland och Ukraina, söderut till Anatoliska halvön, österut mot Kaukasien och därefter söderut mot nuvarande Iran, eller längre bort mot Centralasien och därefter följt floder söderut, till exempel mot Indus, samt västerut in i Europa. Många språkforskare antar att delar av folkgrupperna vid olika tidpunkter relativt plötsligt har skilts från varandra, genom till exempel organiserad utvandring i olika riktningar, och intagit nya trakter, som de sedan antingen har behållit eller efter en längre eller kortare tid övergett för att tillsammans, eller i splittrade grupper, ta sig till andra hemvist. I den nu kända historiska tidens gryning tycks de särskilda folkens och språkens områden i grova drag inneha det läge i förhållande till varandra, som nu är fallet. Andra forskare anser att spridningen skett mer successivt och inte genom drastiska klyvningar. Dessa forskare menar, att folken så småningom och steg för steg utbrett sig från en medelpunkt över allt större och avlägsnare områden. Varje mer ursprungligt språk, som talades av någon grupp av de indoeuropeiska folken, gled över flera eller färre sammanhängande mellanled bort från de språk, som talades av de övriga delarna. Släktskapen mellan språken kan därmed anses stå i proportion till de geografiska avstånden mellan de enskilda delarna av stammen.

Arkeogenetik, ett begrepp myntat av arkeologen Colin Renfrew[1], är ett forskningsområde som med genetikens hjälp studerar bland annat hur indoeuropeiska stammar spridit sig i förhistorisk tid.

Språkträd redigera

Då anhängarna av den första meningen, (att drastiska förändringar krävs), vill visa hur de indoeuropeiska språken är besläktade, använder de en bild av ett träd, som delar sig i grenar och kvistar vid olika historiska tidpunkter. Medlemmar, tillhörande olika generationer, utvandrar och blir stamfäder för nya familjer. Forskare, som företräder den andra lika hypotetiska synen, framställer de indoeuropeiska språkens utveckling ur grundspråket mer som bilden av en våg, som från ett centrum, utbreder sig i koncentriska ringar, vilka försvagas i förhållande till avståndet från centrum. Sanningen närmast kommer man antagligen om man antar att utvecklingen skett på bägge sätten, eftersom de inte utesluter varandra. Men de språkliga förändringarna har skett olika under olika förhållanden, vid olika perioder och i olika trakter, samt om man antar att de historiskt kända språkförändringarna är resultat av både plötsliga och mindre plötsliga förändringar i omvärlden. Det är känt, att många vandringar och omflyttningar av folk har ägt rum. Men det är bevisat, att språkligt släktskap är proportionellt med avståndet från de lokala varianterna. Å andra sidan är det visat, att många förmedlande länkar mellan de för oss kända språken under tidernas lopp gått under och försvunnit. Av de stamträd, som uppställts enligt teorin om mer abrupta förändringar för de indoeuropeiska språken, har följande haft störst betydelse. Enligt ett antagande skilde sig från grundspråket först den språkgren, som sedan delades i de klassiska (d.v.s. grekiska och italiska), germanska och keltiska språken. Senare avsöndrades de slavobaltiska från den indoiranska grenen. De två huvudgrenar som först urskiljs kan kännas igen av hur ordet för hundra utvecklats, varför de grupper språk som härrör från respektive gren kallas kentumspråk respektive satemspråk (jämför skiss ovan).

Det anses också att det äldsta grundspråket först kluvits geografiskt i en nordlig och en sydlig gren. Den nordliga eller nordeuropeiska grenen omfattade de germanska och de slavobaltiska språken. Den sydliga grenen delade sig därefter i en indoiransk och en sydeuropeisk del. Den sydeuropeiska klöv sig i en grekisk och en italo-keltisk avdelning. Sist skilde sig det italiska språket från det keltiska.

Under senare tid[när?] har man vanligen antagit, att grundspråket delat sig i en asiatisk gren, omfattande de så kallade indoiranska språken, och en europeisk gren. Men i avseende på den senares utveckling råder mycken ovisshet. En hypotes är, att den kluvit sig i en nordlig, slavisk-germansk, och en sydlig, grekisk-italisk-keltisk gren. De anförda olika stamträden är intressanta, då de också uttrycker olika utvecklingsstadier av den indoeuropeiska språkforskningen.

Såsom säkert belagt kvarstår att indierna och iranierna skilts från varandra geografiskt – troligen ganska lång tid efter söndringen från övriga indoeuropeiska folk – samt att de slaviska språken och de baltiska, med vilka förstås litauiskan, lettiskan och den nu utdöda fornpreussiskan, är med varandra närmast besläktade av alla de indoeuropeiska språken i Europa. Armeniskan, som förut räknats till de iranska språken, synes, enligt nyaste[när?] forskningar, kunna göra anspråk på mera självständighet, så att den rättare bör anses intaga en mellanställning mellan de förra och de slaviska språken. Albanskan, möjligen en dotter av den gamla illyriskan, står grekiskan närmast.

Indoeuropeiskt eller ej redigera

Det har tidigare spekulerats om att etruskiskan eller baskiskan skulle höra till de indoeuropeiska språken, men det råder nu stor enighet om att de inte är indoeuropeiska. När det indoeuropeiska grundspråkets första splittring inträdde är omöjligt att bestämma och kommer troligen att så förbli då de historiska fynd som görs inte talar. Bestämningsgrunden synes nämligen knappast kunna vara något annat än arten och graden av de förändringar, som de särskilda språken visar sig ha undergått från det gemensamma grundspråket, sådant språkforskningen genom en jämförelse av alla de förra kunnat rekonstruera det. Noteras bör att de förändringar, som sker i ett språk, inte står i ett bestämt förhållande till tidrymden, som det levt självständigt. Några språk, till exempel litauiskan, nygrekiskan och isländskan, har visat en betydligt större uthållighet än andra, som exempelvis engelskan, de keltiska språken med flera. Senare än 3000 f.Kr. torde dock icke tiden för den indoeuropeiska språksplittringen i något fall kunna sättas; högst sannolikt är den betydligt äldre.

Kulturell språkanalys redigera

Huvudartikel: Urindoeuropéer

Säkrare kunskap än i språkhistorien finns för de kulturella uttryck, vilka de indoeuropeiska folken har lämnat efter sig. Genom analys och jämförelse av de särskilda indoeuropeiska språkens ordförråd kan språkforskaren ganska säkert avgöra vilka ord som tillhört deras gemensamma urspråk (Engstrand 2019). Vad som för alla, eller åtminstone de flesta, är gemensamt kan anses såsom ett arv från urspråket. Att urspråket inte ägde ord och uttryck för andra ting, förhållanden och föreställningar än dem, som verkligen existerade hos urindoeuropéerna, är givet. Resultaten av denna språkliga paleontologi är mera betydande än man kunnat vänta.

Det visar sig att urindoeuropéerna redan hade fasta boplatser, som ibland till och med var befästa, och levde av åkerbruk jämte boskapsskötsel. Deras tama husdjur var alla våra viktigare, nämligen hästar, nötkreatur, får, getter, svin och hundar. De kände metaller, dock sannolikt ej järnet, vävde kläder av ull, byggde båtar som drevs med åror, samt begagnade svärd, spjut och båge.

Troligen var folken delade i en mängd patriarkaliskt styrda småstammar utan starkare samband. Familjen var fast organiserad, och namn fanns redan för skyldskap till andra och tredje graden inte bara vid fysiskt släktskap, utan även vid släktskap genom gifte. Man räknade efter tiotalsystemet åtminstone till hundra. Tidmätare var månen, och åren räknades sannolikt efter vintrar. Försök att rekonstruera protoindoeuropeisk mytologi (urreligion(en)) har gjorts. Den var månggudadyrkan; gudarna var de personifierade naturkrafterna. Alla de indoeuropeiska språken räknas till de flektetrande språkens klass. Grundspråket var, liksom dess äldre dotterspråk, i hög grad syntetiskt, det vill säga de särskilda ordens förhållande till varandra i satsen betecknades företrädesvis genom ordens egna böjningsändelser, inte genom en bestämd ordföljd eller genom propositioner. Av alla språkstammar har den indoeuropeiska stort intresse för dem som talar något av dess språk, dels för att förståelse av det egna språket utgör en del av förmågan att bruka det, dels då den del av civilisationens arbete som utförts av indoeuropeiska folk bäst kan tolkas med hjälp av dess eget språk, dels också för att det är under och genom studiet av de indoeuropeiska språken som språkvetenskapen fostrats och utbildats och därför att de nämnda språken i alla hänseenden är de noggrannast genomforskade och bäst kända.

Underfamiljer redigera

 
Indoeuropeiska underfamiljer i Europa och Asien idag:
  Icke-indoeuropeiska språk

Utdöda indoeuropeiska språk redigera

Se även redigera

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ Sokal, Robert R. (Juli 2001). ”Archaeogenetics: DNA and the Population Prehistory of Europe.”. American Journal of Human Genetics 69 (1): sid. 243–44. doi:10.1086/321274. ISSN 0002-9297. 

Vidare läsning redigera

  • Språken på vår jord, Alf Lombard, Symposion Brutus Östlings förlag, Stockholm/Stehag, 3:e uppl. 1994.
  • Harald Wiese: Eine Zeitreise zu den Ursprüngen unserer Sprache. Wie die Indogermanistik unsere Wörter erklärt, Logos Verlag Berlin, 2007, ISBN 978-3-8325-1601-7.
  • Ebgstrand, O: Hundra nyanser av indoeuropeiska: Moderspråket och hennes döttrar. Morfem förlag, Stockholm 2019.