Ille (Sune Sunessons ätt)

(Omdirigerad från Ille, Sune Sunessons ätt)

Ille, Sune Sunasons ätt var en svensk medeltidsätt, som inte själv använde namnet Ille men som gav ursprung till andra ätter med samma vapen och detta namn. Ättens vapen var en högervänd, behandskad hand.

Ille, Sune Sunasons ätt
UrsprungBjärnå
StamfarSune Sunason
† Utslocknad i Sverige
Utslocknad1560-talet
SpinnsidanMargareta Olsson

Ättens äldste och främste företrädare var häradshövdingen, lagmannen och riksrådet Sune Sunason (1402–1448). Man har antagit att han har tagit sitt vapen efter riddaren Nils Olofsson, som liksom Sune var verksam i det finska rättsväsendet under 1400-talets första hälft.

Sune Sunasons manliga ättlingar tycks ha dött ut på 1560-talet. Från sonsonen Sune Andersson till Kahiluoto fortsatte släktlinjen genom dennes dotter Margareta, som var gift med Matts Olsson. Deras dotter Greta var i sin tur gift med Arvid Mattsson Footangel, som på grund av hennes jordinnehav kunde påvisa adelskap och introducerades på Sveriges riddarhuset.[1]

Sune Sunasons dotter Valborg var först gift med väpnaren Peder Olsson till Mälkilä i Bjärnå. Från deras son lagmannen Jeppe Persson härstammar den ätt som kallas Ille, Jeppe Perssons ätt. Valborg var andra gången gift med väpnaren och fogden Bengt Mårtensson (uggla). Deras dotter Ingrid var gift med väpnaren och häradshövdingen Per Henriksson. Från dem härstammar den på riddarhuset introducerade adliga ätten Ille.[2]

ÖvrigtRedigera

  • Vapen: en högervänd, beväpnad hand.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

KällorRedigera

  • Ramsay, J: Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden, Helsingfors 1909–1915, s. 204–207
  • Anthoni, Eric, Lagmannen Jeppe Perssons ätt. En eller två Jeppe Persson, Genos 1957 s. 33–39
  • Äldre svenska frälseätter I, Riddarhusdirektionen 1957–1989, s. 157–159, Stockholm
  • Ille, släkt Svenskt biografiskt lexikon Bd 19, s. 772, Stockholm 1971–1973
  • Eriksson, J. E: Till frågan om den äldsta Illeätten, Historisk Tidskrift för Finland 1978, s. 131–138
  • Vähäkangas, Tapio, Ille ja Fotangel, Genos 1994 s. 119–122, 143