Öppna huvudmenyn

IFK Göteborg

idrottsförening i Göteborg, Sverige

IFK Göteborg, lokalt ofta bara IFK (IdrottsFöreningen Kamraterna), även Blåvitt, Änglarna och Kamraterna, är en svensk idrottsförening från Göteborg grundad 4 oktober 1904, med fotboll som den mest kända idrotten. Sedan 2018 är fotbollssektionen en självständig förening som ingår i alliansföreningen IFK Göteborg.[1] Efter att Allsvenskan 2018 avgjorts ligger IFK Göteborg tvåa i Fotbollsallsvenskans maratontabell[2] och har blivit svenska mästare 18 gånger.

IFK Göteborg
600px colori do goteborg.svg
HemortSverige Göteborg, Sverige
Grundad4 oktober 1904
HemmaarenaGamla Ullevi
Kapacitet18 416
OrdförandeSverige Mats Engström
SportchefSverige Jonas Olsson
TränareSverige Poya Asbaghi
Ass. tränareSverige Hannes Stiller
Island Hjálmar Jónsson
KlubbdirektörSverige Max Markusson
Kit left arm ifkg18h.png
Lagfärger
Kit body ifkg18h.png
Lagfärger
Kit right arm ifkg18h.png
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Hemmaställ
Kit left arm ifkg17a.png
Lagfärger
Kit body ifkg17a.png
Lagfärger
Kit right arm ifkg17a.png
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Bortaställ
Kit left arm ifkg17t.png
Lagfärger
Kit body ifkg17t.png
Lagfärger
Kit right arm ifkg17t.png
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Tredjeställ
Meriter
Svenska mästare18 (1908, 1910, 1918, 1935, 1942, 1958, 1969, 1982, 1983, 1984, 1987, 1990, 1991, 1993, 1994, 1995, 1996, 2007)
Svenska cupen7 (1979, 1982, 1983, 1991, 2008, 2013, 2015)
Allsvenska seriesegrare13 (1935, 1942, 1958, 1969, 1982, 1984, 1990, 1991, 1993, 1994, 1995, 1996, 2007)
Kamratmästerskapen11 (1909, 1910, 1912, 1913, 1914, 1915, 1920, 1921, 1922, 1924, 1940)
Svenska serien5 (1912/1913, 1913/1914, 1914/1915, 1915/1916, 1916/1917)
Uefacupen2 (1982, 1987)
Supercupen1 (2008)
Allsvenska säsonger86  (2018)
Placering i allsvenskans maratontabell2:a
Säsonger i Sveriges näst högsta division8   (1976)
Övrigt
SupportrarSupporterklubben Änglarna, Ultras Göteborg, Wisemen, Supras Göteborg, Änglarna Stockholm, Sektion Oslo, Sektion Triton, Young Fellows, Dajlas Gäng, GFK, Cliffhangerz, Oktoberkamraterna
Webbplatsifkgoteborg.se
Nuvarande säsong
Uppslagsordet ”Blåvitt” leder hit. För Coops varumärke, se Blåvitt (varumärke).
För klubbens övriga sektioner, se IFK Göteborg (olika betydelser).

Under 1980-talet hade klubben sin storhetstid, och 1982 vann laget samtliga större tävlingar; Allsvenskan, SM-slutspelet, Svenska cupen, och som första svenska klubb Uefacupen. IFK fick samma år mottaga Fair Play-priset samt tilldelades Hall of Fames hedersomnämnande vid Idrottsmuseet i Göteborg.[3] 1987 vann klubben Uefacupen ännu en gång. IFK var nära att ta det sista steget i Europacupen, men förlorade mot FC Barcelona efter straffavgörande i semifinalen 1986.[4]

Även under 1990-talet var IFK Göteborg Sveriges mest framgångsrika herrfotbollslag, då laget vann sex titlar i Allsvenskan, 1990–1991 och 1993–1996.

Innehåll

HistoriaRedigera

BörjanRedigera

 
Karlsrofältet invid Änggården där IFK Göteborg spelade sin första match 1904. I bakgrunden Annedalskyrkan.
 
IFK Göteborgs lag år 1905.

IFK Göteborg grundades den 4 oktober 1904 då ett tjugotal ungdomar samlats på Café Olivedal, i hörnet av Olivedalsgatan och Sveaplan i dåvarande Majornas sjunde rote,[5] där de bildade krets 39 av Idrottsföreningen Kamraterna. Initiativtagare var den unge chalmersingenjören Arthur Wingren, som också blev föreningens första ordförande. Chalmers har för övrigt gamla fotbollstraditioner med Chalmers Bollklubb som bildades 1889.[6] De övriga i styrelsen var Enoch Olsson (vice ordförande), John Säwström [7](sekreterare), Nils Andersson (vice sekreterare), M. Meyer (kassör), Herbert Johansson (intendent) samt de båda suppleanterna James Andersson och S. Ljunggren.[8][9]

IFK:s föregångare var IF Kamraterna i Annedal som bildades 1895, men upphörde 1899.[6] Ytterligare två föreningar hade uppstått i Annedal; Idrottssällskapet Kamraterna och Annedals Sportklubb. Medlemmarna i de två föreningarna hade det svårt i början, eftersom det var svårt för arbetare att få tiden att räcka till idrott också. Dessutom möttes idrotten med misstänksamhet och ibland förakt bland grannarna i Annedal, men på försommaren 1904 samlades de drivande krafterna i Idrottssällskapet och Sportklubben då en sammanslagning diskuterades. De beslutade om att ansöka hos Centralstyrelsen för Kamratförbundet om att få bilda en egen krets i Göteborg. Runt om i Sverige fanns redan en rad föreningar med namnet "Kamraterna", men för att bli en av de många kamratkretsarna behövdes Centralstyrelsens godkännande. De fick dock ett överraskande besked från Centralstyrelsen i Stockholm om att en ansökan från Göteborg redan hade beviljats, insänd av två ingenjörsstuderande på Chalmers tekniska högskola: Arthur Wingren och S. Ljunggren. Eftersom Wingren och Ljunggren bara hade lyckats samla ett fåtal intresserade, hade de inte hunnit få igång någon verksamhet inom kretsen vilket ledde till möte.[10]

Det var strax söder om Linnéplatsen som Karlsrofältet fanns, den första träningsplanen, som Blåvitt vann fyra vänskapsmatcher på under hösten 1904 med målskillnaden 8–2.

På hösten 1904 ändrades namnet till Idrottsföreningen Kamraterna Göteborg genom en sammanslagning med Annedals Sportklubb. Femtio personer betalade medlemsavgift, och den blåvitrandiga klubbdräkten kom först 1910, innan dess användes vita tröjor och blå byxor. Första lagkaptenen var John Säwström, och den första reguljära fotbollsmatchen spelades mot IK Vikingen som IFK förlorade med 1–2. IFK startade i SM första gången 1907, och i första matchen förlorade de mot Örgryte IS med 0–8. I Sveriges första fotbollslandskamp, mot Norge 1908, deltog tre spelare från IFK; Ove Eriksson, Nils Andersson och Erik Börjesson.[11]

Under åren 1904–1970 vann IFK Göteborg sju svenska mästerskapsguld, det första den 11 oktober 1908[12] mot IFK Uppsala som laget besegrade med 4–3 inför cirka 3 000 åskådare på Walhalla idrottsplats. Blåvitts första fixstjärna var Erik Börjesson, som kom från Jonsered drygt ett år före SM-finalen mot IFK Uppsala, i juli 1907. Börjesson spelade cirka 300 matcher för Blåvitt, åren 1907–1910 och 1912–1920.[12] Den andra svenska mästerskapssegern kom 1910 mot Djurgårdens IF med 3–0 inför 5 510 personer, där Erik Börjesson gjorde alla tre målen.[11]

Östra Hamngatan 24 var adressen för IFK:s första klubblokal, som öppnades år 1920 (numera riven).[11] Den tredje SM-titeln vann IFK Göteborg under första världskriget 1918. Detta var IFK Göteborgs första SM-final i Stockholm, på Stockholms stadion, där 6 000 åskådare satt bänkade då IFK Göteborg vann med 5–0 mot Helsingborgs IF. I den första säsongen av Allsvenskan 1924/1925, placerade sig IFK på en andra plats.[11] Filip "Svarte-Filip" Johansson blev Allsvenskans första skytteligavinnare när han under denna säsong gjorde 39 mål på 22 matcher, vilket är rekord. Det första allsvenska guldet kom säsongen 1934/1935, då laget tränades av Eric Hjelm. Nästa SM-titel kom 1942, då laget vann med fyra poängs marginal över Gais.[11]

År 1924 reste IFK Göteborg till Spanien, för den dittills mest omfattande utlandsturnén som ett svenskt fotbollslag hade gjort (där klubben utmanade FC Barcelona, Athletic Bilbao och Atletico Madrid). En annan långresa gick 1949 till Nordamerika mellan den 12 juni och 9 juli, med syftet att marknadsföra europeisk fotboll. Den 35 dagar långa turnén hade kostat IFK cirka 30 000 kronor.[13]

ÄnglarnaRedigera

Namnet "Änglarna" föddes i mitten av 1950-talet, av kolportören Bengt Nilsson. Tidigare denna dag hade IFK Göteborg slagit AIK med 5–3. Bland gästerna fanns den legendariske Ny Tid-tecknaren Gunnar "Bong" Bongberg, som dagen efter ritade sitt dubbelspaltiga Ullevi-reportage med temat "änglarna".[14]

Det dröjde till 1958 innan IFK vann Allsvenskan igen, samma år som VM spelades i Sverige och Ullevi var nybyggd. I laget som tränades av Walter Probst spelade bland andra Bengt "Fölet" Berndtsson, Owe "Fiskar-Owe" Ohlsson och Bertil "Bebben" Johansson.[15] "Bebben" var mycket värdefull för laget och skulle som tränare vinna SM-titel med IFK 1969, och "Fölet" Berndtsson och Owe Ohlsson togs ut i VM-truppen.[16] 1961 invigdes Kamratgården och IFK spelade 5–5 mot de blivande svenska mästare IF Elfsborg i en klassisk match.[17] 1962 anslöt landslagsanfallaren Yngve Brodd från proffslivet i Frankrike till IFK och blev 1963 tränare för laget som han ledde fram till 1966.[16]

1969 tog IFK efter två niondeplatser 1967–1968 SM-titeln för första gången på elva år med Bertil "Bebben" Johansson som tränare. IFK-anfallaren Reine Almqvist blev allsvensk skyttekung och andra nyckelspelare var mittbacken Björn Ericsson, lagkaptenen Reine Feldt och kreativa mittfältaren Göran "Pisa" Nicklasson. I samma veva debuterade Nicklasson i landslaget, och blev även uttagen till VM i Mexiko 1970. Laget spelade en enkel fotboll, av "Bebben" Johansson lanserad som "bonnfotboll".[16] IFK var också det lag med högst publiksnitt och hade säsongens högsta publiksiffror i de två derbyna mot Gais. Nästa säsong kom IFK att åka ur, efter att ha förlorat den sista matchen mot Örebro SK med 1–0 på Eyravallen. Publikbråk uppstod då fans till IFK Göteborg rusade in och försökte riva ner målburen i hopp om omspel och matchen avbröts med cirka 8 minuter kvar och IFK-supportrar hamnade i bråk med polis.[17]

1970-taletRedigera

Efter IFK Göteborgs guld 1969 åkte klubben ur Allsvenskan 1970. IFK förblev i dåvarande division II (idag Superettan) under ett antal år. Några spelarprofiler under denna period var bland annat Donald Niklasson, Sten Danielsson och Eddy Magnusson. 1972 spelade 28 spelare i IFK:s A-trupp varav 13 var nyförvärv och 1973 var det 19 nya spelare i truppen. Samtidigt rasade publiksiffrorna, vilket försämrade klubbens ekonomi.[18] Bertil Westblad blev ny ordförande 1972 och 1974 blev Anders Bernmar vice ordförande och klubbdirektör. Bernmar låg bakom att IFK Göteborg återigen blev ett lag som lockade storpublik.[19] 1976 skrev Gert Lengstrand låten Heja Blåvitt och Schytts spelade in den på albumet "Änglalåtar".[20] Låten spelades på IFK:s hemmamatcher fram tills 2009, då IFK:s inmarschlåt byttes till Snart skiner Poseidon skriven av Joel Alme.[21] 1976 sattes ett rekord för division II när 50 690 åskådare följde derbyt mot Gais.[22]

Under Westblads och Bernmars ledning inleddes en satsning då Kamratgården intecknades och styrelsen gick i borgen för lån.[23] IFK gjorde flera uppmärksammade värvningar i landslagsspelarna Björn Nordqvist och Ove Kindvall som anslöt 1975 och Ralf Edström som anlände 1977. 1975 kom IFK tvåa i Division II efter Kalmar FF som avancerade till Allsvenskan med en poängs marginal gentemot IFK. Nästföljande säsong kunde IFK säkra återkomsten till Allsvenskan när laget vann Division II med åtta poängs marginal framför tvåan Helsingborgs IF.[23] Under comebacksäsongen i Allsvenskan 1977 hade IFK 23 760 åskådare i snitt per hemmamatch, det tredje högsta snittet i Sverige genom tiderna. 1978 följde IFK efter Malmö FF och införde "halvproffsverksamhet" där spelare arbetade halvtid och fick mer tid över till träning.[24]

I slutet av 1970-talet kom en ny ung generation spelare fram som skulle lyfta klubben till toppen. Från Jonsered kom anfallaren Torbjörn Nilsson som 1976 debuterade i landslaget, och 1975 värvades tvillingbröderna Conny Karlsson och Jerry Carlsson från IFK Oskarshamn efter tips från densamme.[a] Från Hisingen och IF Warta hämtades Glenn Hysén och från Lerkil Glenn Strömberg. 1976 värvades återigen ett brödrapar i Tommy och Tord Holmgren från Gällivare. 1979 blev Sven-Göran Eriksson ny tränare för IFK och implementerade sitt nya spelsystem som skulle komma att lyfta laget till oanade höjder. IFK:s spelsystem har beskrivits av Sven-Göran Eriksson som ett som bygger på kollektiv insats med utrymme för individualism.[a]

1980-taletRedigera

 
Volksparkstadion 1981.

Efter ett 1970-tal där Malmö FF dominerat Allsvenskan tog IFK över den rollen under 1980-talet efter Östers IF:s korta tid i toppen av Allsvenskan 1980–1981. En första framgång i Europa fick IFK i Cupvinnarcupen 1980 då de tog sig till kvartsfinal men förlorade mot Arsenal. Andraplatsen i Allsvenskan 1981 medförde att IFK fick delta i Uefacupen 1981/1982. I de inledande omgångarna vann IFK mot finländska Valkeakoski, österrikiska Sturm Graz samt rumänska Dinamo Bucureşti och kvalificerade sig för kvartsfinal, där de lyckades slå ut Valencia. IFK:s hemmamatch inför 50 108 åskådare vanns med 2–0, och efter att ha besegrat Kaiserslautern i semifinalen tog de sedan även en finalplats.[23]

I finalen mötte IFK Göteborg Hamburger SV i två matcher, som båda vanns av IFK. IFK Göteborg hade som första svenska lag - och hittills enda - tagit hem en europeisk titel. Segern i Uefacupen innebar att klubbens ekonomi kunde räddas, efter en kaotisk vår då styrelsemedlemmar hade avgått och klubben hade miljonskulder. För att kunna åka till Valencia tvingades Anders Bernmar be sponsorn SKF om ett snabblån. Ordförande Bertil Westblad avgick och Gunnar Larsson valdes till hans efterträdare i mars 1982.[23] I laget spelade inte mindre än fyra Glenn: Glenn Hysén, Glenn Strömberg, Glenn Schiller och Glenn Holm, ett faktum som gett upphov till den populära ramsan "Alla heter Glenn i Göteborg" av Hammarbys fans under andra SM-finalen 1982 på Söderstadion. Andra profiler i laget var landslagsmålvakten Thomas Wernersson, backarna Conny Karlsson och Ruben Svensson, mittfältaren Tord Holmgren och anfallaren Dan Corneliusson.[23]

1982 vann IFK Göteborg även Allsvenskan och segrade i Svenska cupen. I mästerskapsfinalen vann IFK mot Hammarby IF på Söderstadion i den andra finalmatchen med 3–1 och vann därmed med sammanlagt 4–3. I samband med finalmatchen tilldelades Torbjörn Nilsson Guldbollen.[25] IFK hade även stått för en utklassning i semifinalen mot Malmö FF med sammanlagt 8–1. Däremot lyckades IFK inte erövra Bragdguldet, som gick till Mats Wilander efter hans seger i Franska öppna. IFK:s grattistelegram till bragdmedaljören löd:

Vi slog för många bollar i nät. Medaljen är din. Tack för en god match och grattis!
– IFK Göteborg[26]

IFK vann SM-titel även 1983 och 1984 och kunde dessutom försvara segern i Svenska cupen 1983. I Allsvenskan slutade IFK trea 1983 men i dåtidens SM-slutspel kunde IFK ta hem mästerskapet efter 1–1 och 3–0 i finalerna mot Östers IF. 1984 vann IFK Allsvenskan och defilerade i mål som svenska mästare efter sammanlagt 7–1 mot IFK Norrköping i SM-finalen.

Nästa stora internationella framgång för IFK Göteborg kom 1986 då laget nådde semifinal i Europacupen för mästarlag efter segrar över Fenerbahçe och Aberdeen. I laget spelade den unge anfallaren Johnny Ekström som samma år landslagsdebuterade och andra nya spelare efter 1982 var Roland Nilsson och Stefan Pettersson. Dessutom hade Torbjörn Nilsson återvänt efter proffsåren i Kaiserslautern. I den första semifinalen vann IFK mot det spanska storlaget FC Barcelona med 3–0, men Barcelona vann med samma siffror hemma och vann sedan straffsparksläggningen.[23] Torbjörn Nilsson blev turneringens skyttekung med sju fullträffar.

Den framgångsrika säsongen 1986–1987 slutade med SM-titel 1987 efter två dramatiska finaler mot Malmö FF. Säsongens höjdpunkt blev den andra finalsegern i Uefacupen mot Dundee med sammanlagt 2–1, och tidigare i turneringen stod IFK för kvartsfinalsegern mot Inter där IFK gick vidare efter 1–1 på San Siro. Efter segern i Uefacupen 1987 försvann elva spelare; däribland Stig Fredriksson, Glenn Hysén (Fiorentina), Peter Larsson (Ajax), Thomas Wernersson och Tord Holmgren (Fredrikstad). Fredriksson och Wernersson utsågs till nya klubbdirektörer.[23] 1988 slutade Blåvitt tvåa i Allsvenskan men åkte ur slutspelet i semifinalen mot Djurgården.

1990-taletRedigera

Under 1990-talet fortsatte framgångarna för IFK och laget blev svenska mästare 1990 och 1991. IFK hade värvat bland annat Kennet Andersson och Stefan Rehn. Efter några år som ungdomstränare blev Roger Gustafsson huvudansvarig för A-laget 1990.[15] IFK har sedan början av 90-talet en tradition att äta pyttipanna, så kallad guldpytt, endast i samband med att de vinner Allsvenskan och blir svenska mästare i fotboll.[27][28]

1993 inleddes en dominans i Allsvenskan när laget 1993–1996 tog fyra raka segrar, och spelade återkommande i Uefa Champions League. I 1992/1993 års upplaga slutade laget tvåa bakom AC Milan i gruppspelet som gällde en finalplats. I Uefa Champions League 1994/1995 vann IFK sin grupp före tvåan FC Barcelona men åkte sedan ut i kvartsfinalen mot Bayern München på bortamålsregeln. Denna period hade IFK bland andra landslagsspelarna Håkan Mild, Thomas Ravelli, Magnus Erlingmark, Jesper Blomqvist, Teddy Lučić, Pontus Kåmark och Joachim Björklund i truppen, som alla var med i Sveriges VM-trupp som tog brons 1994. IFK:s senaste deltagande i Champions League följde säsongen 1997/1998 då laget kvalificerade sig genom att slå ut Glasgow Rangers i kvalet med sammanlagt 4–1. I gruppspelet slutade IFK på en sistaplats bakom Bayern München, Paris Saint-Germain och Beşiktaş.[15]

1996 köpte IFK Niclas Alexandersson från Halmstads BK och Andreas Andersson från Degerfors IF. Laget slutade tvåa i Allsvenskan efter Halmstads BK vilket efter föregående år sågs som ett misslyckande. De följande åren blev utan framgångar för IFK som året efter slutade på en åttondeplats. För första gången på länge var IFK Göteborg inte heller bästa klubben i staden, i och med att Västra Frölunda IF knep en femteplats. Flera spelare lämnade: Jesper Blomqvist och Andreas Andersson blev utlandsproffs och Thomas Ravelli avrundade karriären i USA. IFK gjorde därefter flera värvningar i form av Christian Karlsson, Joakim Persson, Stefan Bärlin och Magnus Pehrsson som hade stora förväntningar på sig men som inte lyckades på Kamratgården. IFK värvade även internationellt genom anfallaren Emmanuel Tetteh. En lyckad värvning blev målvakten Bengt Andersson. Tränaren Mats Jingblad lämnade mitt under säsong efter 0–4 mot Örebro SK och in kom den gamla IFK-anfallaren Reine Almqvist. Almqvist lämnade i sin tur under säsongen 1999 efter en för IFK inte tillfredsställande säsong och Stefan Lundin tog över som tränare.[29]

2000-talets börjanRedigera

 
IFK Göteborg spelar träningsmatch mot Hammarby IF i november 2005.

Inför säsongen 2000 värvades trion Gustaf Andersson, Tomas Rosenkvist och Mikael Sandklef från lokalkonkurrenten Västra Frölunda IF Fotboll. Nyförvärven gjorde succé och IFK låg i toppen av allsvenskan under sommaren, men det blev till slut en fjärdeplats. Vänsterbacken Stefan Landberg skadades och tvingades avsluta sin karriär. 2000 avgick Gunnar Larsson som ordförande efter 18 år på denna post.[29]

2001 kompletterades truppen med hemvändaren Pontus Kåmark, och Martin Ericsson. Med hjälp av juniorerna Fredrik Karlsson/Risp och Sebastian Johansson ledde klubben Allsvenskan i början av juni. Håkan Mild skadade sig på våren, och laget föll således i tabellen. Mild återkom på hösten och Blåvitt slogs om seriesegern, men efter bortaförlusterna mot GIF Sundsvall och Helsingborg i de sista matcherna slutade säsongen med en ny fjärdeplats i den Stockholmsdominerade tabellen. 2001 hade IFK totalt 20–0 i målskillnad mot Malmö FF, varav IFK:s största segersiffror (10–0) blev ett faktum.[29]

2002 var för första gången på länge en nederlagssäsong för IFK, som efter viss slutdramatik i botten fick kvala mot Västra Frölunda IF och säkra ett nytt allsvenskt kontrakt, där temporära tränarbyten hade gjorts under året.[29] Under vintern 2002/2003 blev Bosse Johansson ny tränare i IFK och laget lånade några spelare; däribland Hans Blomqvist, som blev en ny publikfavorit i sin hemmadebut med två mål i vinsten 3–0 mot Malmö.[29] Publiksiffran 40 382 noterades på Ullevi i 5–2-vinsten mot ÖIS den 27 maj,[30] och IFK slutade säsongen på sjunde plats.[29]

2004 firades 100-årsjubileumsåret och IFK slutade på tredje plats efter stora spelarinvesteringar, följt av spelarskador med mera, och några matcher med stora publiksiffror. Den stora investeringen var anfallaren Peter Ijeh som köptes från Malmö FF. Efter Allsvenskans slut spelade IFK Svenska cupen-final mot Djurgården, förlust med 1–3. Efter 2004 lämnade Bosse Johansson klubben och laget behövde en ny tränare, vilken blev norrmannen Arne Erlandsen från Lillestrøm SK.[31]

 
Dagens Kamratgård byggdes 2012–2013.

Inför 2005 hade IFK Göteborg spelat i nystartade Royal League men förlorat finalen mot FC Köpenhamn efter 13 straffsparksomgångar. Oscar Wendt, Karl Svensson, Mattias Bjärsmyr, Pontus Wernbloom, Andrés Vasquez samt bröderna Jonatan och Marcus Berg blev den "nya generationen" som tog över efter alla spelare som var skadade eller lämnade klubben. Ullevi fylldes vid guldmatchen i Allsvenskan, som DIF vann med 3–1.[32]

På hösten 2005 hade klubben blivit anklagad för skattebrott, och Mats Persson och Peter Ijeh hämtades av polis för förhör. Anklagelserna gällde Peter Ijehs och Stefan Selakovics övergångar till klubben. Denna händelse döptes av tidningarna till "IFK Göteborgs omtalade skatteaffärer". Detta gjorde att dåvarande ordförande Bengt Halse, sportchefen Mats Persson och kassören Janne "Plånbok" Nilsson, avgick. Peter Ijeh krävde att få lämna laget och såldes till FC Köpenhamn. Klubben fick också betala 13 miljoner kronor i obetald skatt, samt skattetillägg för Peter Ijeh och Stefan Selakovic.[33] Klubben lyckades dock undvika ytterligare bestraffning, till exempel tvångsnedflyttning, genom att hävda trolöshet mot huvudman vilket gjorde att all skuld lades på de tidigare nämnda aktörerna.[34]

Åren 2006–2010Redigera

Stig Lundström blev efter höstens brottsutredning klubbens nya ordförande. Gamla storspelaren Håkan Mild avslutade karriären och blev hyllad under sin sista match mot norska Lyn i Royal League, och blev efter detta sportchef för klubben. Under vintern försökte Blåvitt förstärka truppen genom att värva Magnus Kihlberg, Thomas Olsson, Ali Gerba och Jonas Wallerstedt. De två förstnämnda kom i stort sett gratis till klubben, medan kanadensaren Gerba kostade tre miljoner kronor. IFK placerade sig inledningsvis högt upp i tabellen, men efter VM-uppehållet avgick Arne Erlandsen. Orsaken sades vara att Erlandsen ville köpa in några rutinerade spelare till guldstriden, men det var emot klubbens vilja. Den assisterande tränaren Kjell Petersson tog över. Under sommaren lämnades IFK av Karl Svensson (för Rangers), och Oscar Wendt (FC Köpenhamn, för 8 miljoner) och IFK fick backbrister. Laget slutade till slut på åttonde plats i Allsvenskan 2006.[32]

IFK Göteborg gjorde inför säsongen 2007 klart med en ny tränartrio, och en fortsatt satsning på unga spelare. I augusti såldes Marcus Berg till den holländska klubben FC Groningen för över 30 miljoner kronor. Den tidigare petade mittfältaren Pontus Wernbloom klev fram i den nya rollen som anfallare och blev lagets nya målskytt. Laget provade även 15-årige Nicklas Bärkroth som anfallare i hemmamatchen mot IF Brommapojkarna som därmed blev Allsvenskans yngste spelare genom tiderna. IFK blev svenska mästare för första gången sedan 1996. I sista hemmamatchen mot Trelleborgs FF kom 41 471 åskådare trots ösregn och kyla.[32] Publiksnittet 15 797 åskådare blev det högsta allsvenska publiksnittet sedan 1970-talet. I Svenska cupen gick IFK Göteborg till final efter segrar mot Ängelholm, Ljungby IF, Gefle IF, Mjällby AIF och Landskrona BoIS. Finalen förlorades borta mot Kalmar FF med 3–0.

Inför 2008 lade Magnus "Ölme" Johansson och Bengt Andersson av sina fotbollskarriärer på elitnivå, följt av några försäljningar och nyförvärv även senare under året. I Allsvenskan var IFK på en fjärde plats inför Fotbolls-EM 2008, och kom till slut trea. Säsongens titel kom när IFK Göteborg vann över Kalmar FF med 3–1 i Svenska Supercupen den 23 mars.[32] Den 15 juli blev det drabbning mot SS Murata från San Marino för att spela den första matchen i första kvalomgången för Uefa Champions League 2008/2009, och vann detta dubbelmöte med totalt 9-0 i målskillnad. Nästa kvalomgång spelades mot FC Basel från Schweiz där IFK Göteborg slogs ut. Den 21 september spelades finalen i Svenska cupen 2008 mellan Kalmar FF och IFK Göteborg, som även var finalister 2007. Matchen spelades mållös, IFK vann på straffläggning och fick sin femte titel i cupen. Den 9 oktober åkte IFK till Bergamo, Italien, för att spela en träningsmatch mot Atalanta BC. Matchen spelades på förfrågan från Glenn Strömberg, och var tillägnad familjen Bortolotti, och slutade 4–0 till Atalanta.[32]

 
IFK:s supportrar i premiären 2009 på Gamla Ullevi.

I andra omgången av 2009 års säsong spelade IFK sin första match på nybyggda Gamla Ullevi och besegrade Djurgårdens IF med 6–0 inför 18 276 åskådare. Den nya arenan blev publikmässigt ett stort lyft för klubben som med 13 813 åskådare per match 2009 ökade pubilksnittet med 40% jämfört med föregående år. Laget ledde allsvenskan vid sommaruppehållet, fick en svacka på grund av spelarskador under sensommaren men kom åter upp i toppen, och förlorade mot AIK i den sista och avgörande omgången. Även i svenska cupen tog IFK Göteborg en andraplats efter en finalförlust på Råsunda, också mot AIK.[32]

Den 10 september 2009 rankade Föreningen för fotbollshistoria och statistik IFFHS (Federation of Football History and Statistics) Europas mest framgångsrika fotbollsklubbar under 1900-talet med IFK Göteborg på 32:a plats. Detta efter framgångarna i Uefacupen, Europacupen och Champions League under 1980- och 1990-talet. På den 203 lag långa listan återfinns även Malmö FF som enda andra svenska förening på en 94:e plats, delad med bland andra Manchester City.[35]

Efter en allsvensk match mot Örebro SK 2009 blev IFK Göteborg en världsnyhet när det visade sig att laget hade satt i system att flytta stolparna innan matchens början för att krympa målets storlek.[36] Den dåvarande IFK-målvakten Kim Christensen undslapp böter och avstängning från Disciplinnämnden, som påpekade att den sortens förseelser ska rendera i gult kort.[37] "Taktiken" följdes ändå av en drös med kritik, bland annat från AIK:aren Jos Hooiveld som gick till attack mot IFK Göteborg och kallade det för "patetiskt fusk".[38] Flera stora nyhetssajter som BBC, Times Online och The Sun uppmärksammade fusket, där den sistnämnde publicerade nyheten på förstasidan med rubriken ”Stopper moves the goalposts. See footage as dodgy keeper shrinks goal”.[36]

Under 2010 års försäsong besegrade klubben lag som FC Moskva, FC Nordsjælland och Aalborg och räknades som en av favoriterna att vinna allsvenskan – men tog endast tre segrar i allsvenskan under våren, och klubben var inblandad i nedflyttningsstriden. Under sensommaren avancerade klubben sig från trettonde till femte plats, och slutade sedermera på en sjundeplats. I Europa League-kvalet åkte IFK ut mot AZ Alkmaar trots en segermatch, men förlusten blev en målskillnadsaffär till IFK:s motgång. Under hösten gjorde klubben sin andra försäljning då Gustav Svensson såldes till turkiska mästarna Bursaspor.[32]

SVT-programmet "Uppdrag Granskning" gjorde under sommaren 2010 ett reportage om IFK Göteborg och deras stjärnsponsor Prioritet finans, som avslöjade att factoring-bolaget gjorde affärer med grova ekobrottslingar.[39] Trots att Uppdrag Gransknings reporter helt öppet utger sig för att behöva kontanter till svarta löner är Prioritet finans villiga att ha honom som kund. Enligt åklagaren Thomas Langrot på Ekobrottsmyndigheten var det fråga om "klockren misstanke om penningtvätt".[40] IFK Göteborg berättade senare i ett pressmeddelande att samarbetet med skandalomsusade Prioritet finans skulle fortsätta trots Uppdrag Gransknings reportage och Finansinspektionens granskning.[41]

2011 och framåtRedigera

IFK valde att ge Jonas Olsson fortsatt förtroende trots 2010 års misslyckande, och truppen försökte förstärkas till 2011, men istället blev IFK:s sämsta allsvenska säsongsinledning sedan 1950-talet ett faktum. Efter ytterligare omvärvningar hamnade klubben återigen på en sjundeplats i Allsvenskan, och missade chansen att ta en av Europa League-platserna. I Svenska cupen gick IFK till semifinal mot Kalmar men förlorade med 3–4 efter förlängning.[42]

 
IFK Göteborg 2013.

En lite mer omfattande förnyelse av truppen till 2012 (och Mikael Stahre från AIK som ny tränare), däribland Daniel Sobralense från Kalmar som blev IFK Göteborgs förste brasilianske spelare,[43] gjorde klubben favorittippad i Allsvenskan och döptes till "Real Blåvitt" av media – men bar sig till att IFK bara var en poäng från kvalplatsen efter nio raka matcher utan seger under sommaren. IFK Göteborg slutade återigen på sjunde plats i Allsvenskan.[44][45]

SpelareRedigera

Spelartruppen 2018Redigera

Senast uppdaterad: 15 augusti 2018[46]
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom från Moderklubb
Målvakter
25   Erik Dahlin 28 april 1989 (29 år)   IK Oddevold   Trollhättans FK
31   Tom Amos 6 februari 1998 (20 år)   Mossens BK   Mossens BK
Försvarare
2   Emil Salomonsson 28 april 1989 (29 år)   Halmstads BK   Ekets GoIF
3   Billy Nordström 18 september 1995 (23 år)   Rannebergens IF   Rannebergens IF
4   Carl Starfelt 1 juni 1995 (23 år)   IF Brommapojkarna   IF Brommapojkarna
5   Kristopher Da Graca 16 januari 1998 (20 år)   Arsenal   Hisingsbacka FC
15   Marcus Degerlund 16 mars 1998 (20 år)   Hammarby IF (lån)   Västerås IK
20   Victor Wernersson 6 juli 1995 (23 år)   Vejle BK   Malmö FF
21   Benjamin Zalo 19 februari 1998 (20 år)   FK Ørn-Horten   SK Falk
23   David Boo Wiklander   3 oktober 1984 (34 år)   Hammarby IF   Qviding FIF
26   André Calisir 13 juni 1990 (28 år)   Jönköpings Södra IF   Djurgårdens IF
Mittfältare
6   Fredrik Oldrup Jensen 18 maj 1993 (25 år)   Zulte Waregem (lån)   Odds BK
8   Vajebah Sakor 24 april 1996 (22 år)   Juventus   Asker
11   Amin Affane 21 januari 1994 (24 år)   AIK   Lärje/Angered IF
19   August Erlingmark 22 april 1998 (20 år)   Sävedalens IF   Sävedalens IF
27   Andreas Öhman 14 januari 1998 (20 år)   Askims BK   Askims BK
28   Alhassan Yusuf 18 juli 2000 (18 år)   Tiki Taka Football Development   Tiki Taka Football Development
Anfallare
7   Tobias Hysén 9 mars 1982 (36 år)   Shanghai SIPG   Lundby IF
9   Robin Söder 1 april 1991 (27 år)   Lokeren   Magra IS
10   Patrik Karlsson Lagemyr 18 december 1996 (21 år)   BK Häcken   BK Häcken
14   Benjamin Nygren 8 juli 2001 (17 år)   Utbynäs SK   Utbynäs SK
16   Sargon Abraham 7 februari 1991 (27 år)   Degerfors IF   IFK Skövde
22   Giorgi Kharaishvili 29 juli 1996 (22 år)   Saburtalo Tbilisi   Saburtalo Tbilisi
24   Sebastian Ohlsson 26 maj 1993 (25 år)   Örgryte IS   Qviding FIF

Utlånade spelareRedigera

Senast uppdaterad: 4 april 2018
Nr Land Pos Namn
17    MF Prosper Kasim (i   Mjällby AIF till slutet av säsongen 2018)[47]
18    MF Lawson Sabah (i   Linköping City till slutet av säsongen 2018)[48]

E1-Truppen 2018Redigera

Senast uppdaterad: 17 juni 2018[49]
Nr Land Pos Namn
   MV Gustav Thilander (-00)
   MV Elliot Källander (-01)
   MV Isac Hjertén (-99)
   F Filip Sirinic (-99)
   F Theodor Cousinne (-99)
   F Erik Gunnarsson (-99)
   F Emil Holm (-00)
   F Jake Weisbrod (-00)
   F Robin Mikac (-01)
   F Rasmus Wikström (-01)
   F Fred Berglin (-00)
   F Edvin Dahlqvist (-99)
Nr Land Pos Namn
   F Samuel Ohlsson (-01)
   MF Johannes Sigurdson (-01)
   MF Victor Olofsson (-99)
   MF Noah Alexandersson (-01)
   MF Isak Dahlqvist (-01)
   MF William Berglund (-01)
   MF Adil Titi (-99)
   MF Elliot Bäcklund (-99)
   A Florian Llullakaj (-00)
   A Måns Saebbö (-00)
   A Pontus Steffensen (-01)
   A Axel Gunnarsson (-99)

Minnesvärda spelareRedigera

Sexton av de följande spelarna har antingen blivit utvalda för "Bästa IFK-laget genom tiderna" år 2004 av läsarna i Göteborgs-Posten[50] eller blivit invalda i "Drömlaget" som presenterades i klubbens officiella 100-årsjubileumsbok som publicerades 2004.[51] Övriga har blivit utvalda efter att antingen ha spelat minst 500 matcher för IFK Göteborg,[52] spelat minst 100 landskamper för Sverige,[53] eller vunnit en Guldboll.[54] Alla på listan har spelat minst 50 matcher för IFK Göteborg.
Årtalen inom parentes visar året de debuterade i laget.

"Bästa IFK-laget genom tiderna"

LedarstrukturRedigera

Styrelse och ledningRedigera

Senast uppdaterad: 12 november 2018[55]
[56]
Namn Roll
  Mats Engström Ordförande
  Mats Ahdrian Vice ordförande
  Jonas Olsson Sportchef (tf)
  Max Markusson Klubbdirektör
  Jakob Andreasson Kassör
  Peter Brandt Sekreterare
  Cecilia Andersson Säkerhetsansvarig
  Andreas Johansson Styrelseledamot
  Anna Axvi Styrelseledamot
  Richard Berkling Styrelseledamot
  Kennet Andersson Styrelseledamot
  Anders Ovdahl Styrelseledamot

TränarstabRedigera

Senast uppdaterad: 12 november 2018[57]
Namn Roll
  Poya Asbaghi Tränare A-laget
  Hannes Stiller Ass. tränare A-laget (tf)
  Hjálmar Jónsson Ass. tränare A-laget (tf)
  Stefan Remnér Målvaktstränare A-laget
  Rolf Gustavsson Materialförvaltare
  Calle Persson Fysioterapeut
  Roland Kaldéus Fysio
  Kalle Olsson Fystränare
  Fredrik Larsson Sjukgymnast
  Lina Dahlin Massör
  Olle Sultan Chefscout
  Alf Westerberg Scout
  Linda Breding Analys
  Leif Swärd Läkare
  Jon Karlsson Läkare
  Johan Örtendahl Mental rådgivare

Noterbara tränareRedigera

Detta är en lista över tränare som har vunnit en eller flera titlar med IFK Göteborg

Namn Från Till Svensk mästare Svenska cupen Uefacupen
  Hjelm, EricEric Hjelm 1933 1938 1935
  Andersson, ErnstErnst Andersson 1941 1942 1942
  Probst, WalterWalter Probst 1954 1959 1958
  Johansson, Bertil "Bebben"Bertil "Bebben" Johansson 1967 1970 1969
  Eriksson, Sven-GöranSven-Göran Eriksson 1979 1982 1982[b] 1979
1982
1982
  Bengtsson, GunderGunder Bengtsson 1982 1982 1982[b]
  Westerberg, BjörnBjörn Westerberg 1983 1984 1983
1984
1983
  Bengtsson, GunderGunder Bengtsson 1985 1987 1987 1987
  Gustafsson, RogerRoger Gustafsson 1990 1995 1990
1991
1993
1994
1995
1991
  Jingblad, MatsMats Jingblad 1996 1998 1996
  Rehn, StefanStefan Rehn 2007 2011 2007 2008
  Olsson, JonasJonas Olsson
  Stahre, MikaelMikael Stahre 2012 2014 2013
  Lennartsson, JörgenJörgen Lennartsson 2015 2017 2015

SupportrarRedigera

Innan IFK Göteborg hade grundats var den dominanta klubben i Göteborg ÖIS. ÖIS ansågs vara en klubb för medelklassen och senare för överklassen i Göteborg. IFK blev populära bland arbetarklassen och det skapades en rivalitet baserad på social klasstillhörighet. I början av 1900-talet ansågs det att supportrar borde uppföra sig som gentlemän, som stödde både sitt eget lag och motståndarna. Detta visade sig vara en svår uppgift för göteborgarna. Lokalpatriotism och klasskillnader resulterade då och då i rena slagsmål på läktarna och planen. Pressen pekade genast ut supportrarna som avskummet bland Sveriges fotbollsklubbar.[58]

 
IFK Göteborgs supportrar firar ett mål mot Örebro SK 2004.

Efter första världskriget lugnade det ner sig något och rivaliteten mellan klubbarna ebbade ut. Göteborgssupportrarna blev kända som vänliga och sportsmannaaktiga. Detta gällde däremot bara uppförandet på hemmaplan, när det var dags för bortamatcher uppförde sig supportrarna som förut. Detta beteende växte kraftigt under 1920-talet och nådde sin kulmen 1939, strax efter att Andra världskriget brutit ut, när ungefär 2 000 IFK-fans reste till Borås för att se IFK spela mot IF Elfsborg. Fansen slogs mot Boråspolisen och efter att ha återvänt till Göteborg störde de den blackout som utförts för kriget.[58]

Som i de flesta andra delarna av världen var decennierna efter världskrigen relativt skonade från fotbollsvåldet. Svensk fotbollskultur började förändras under 1960-talet, och inspirerades av den engelska kulturen. Detta florerade under 1970- och 80-talet, vilket gav upphov till att flera klubbars supportrar startade så kallade supporterklubbar. Första försöket att starta en supporterklubb för IFK Göteborg gjordes 1969, när supporterklubben Änglarna formellt grundades. På grund av svalt intresse efter nedflyttningen året därpå blev dock inte supporterklubben aktiv förrän 1973, vilket därmed brukar anses vara startåret.[59] Änglarna utmärkte sig bland annat genom att låna pengar till den nästan konkurshotade klubben så att laget skulle ha råd att åka till en match i Uefacupen 1982.[24]

När klubben gjorde succé ute i Europa under 1980-talet och 1990-talet, och tusentals supportrar reste till Hamburg, Barcelona, Dundee, Milano, Manchester och München, fick supporterklubben mer inflytande över klubben. Änglarna var även den pådrivande kraften för att flytta tillbaka från Ullevi till Gamla Ullevi 1992.[60] Under tidigt 1990-tal sågs en nedåtgående trend för medlemskap hos supporterklubben, trots att klubben var framgångsrik, men trenden vände i början av 2000-talet och gav klubben de högsta medlemssiffrorna sedan början av 1980-talet.[61]

Under 2000-talet ändrades den svenska supporterkulturen från att ha varit engelskinspirerad till att få mer influenser av kulturen i Sydeuropa. Tifos och Ultras blev populära och vanliga syner på de svenska arenorna. Från att ha synts under en gemensam flagga, supporterklubben Änglarna, började nu separata supporteravdelningar bildas såsom Ultra Bulldogs, Young Lions och West Coast Angelz. Dessa tre slogs sedan samman för att bilda Ultras Göteborg.[62]

Kända IFK-supportrarRedigera

ArenorRedigera

Se även: Gamla Ullevi, Ullevi och nya Gamla Ullevi
 
Gamla Ullevi sedd från nordväst.

Historiskt sett har IFK Göteborgs hemmaarena varit Gamla Ullevi, där majoriteten av tävlingsmatcherna har spelats. Klubben har spelat där under två separata perioder, mest nyligen efter 1992 då de lämnade Ullevi. På Ullevi spelas fortfarande publikdragande matcher, såsom derbyn mellan Göteborgslagen Örgryte IS och Gais eller internationella matcher. Gamla Ullevi hade under 2000-talet en publikkapacitet på 18 000, medan Ullevi har en kapacitet på 43 200 åskådare. Gamla Ullevi revs den 9 januari 2007 för att bereda plats åt en ny stadion, nya Gamla Ullevi, med en publikkapacitet på 18 800. Den nya stadion färdigställdes under 2008 men användes inte förrän säsongsstarten 2009. Under byggtiden spelade IFK sina matcher på Ullevi.[63]

IFK Göteborg har använt tre olika stadion som officiella hemma-arenor. Den första var Idrottsplatsen, som användes från 1905 till 1916. Den byggdes år 1896 för Göteborgs Velocipedklubb och användes från början till cykelsport. Under 1909 års säsong använde IFK även ÖIS hemmaplan Balders hage eftersom en konflikt med ägaren till Idrottsplatsen blossat upp.[64] Den tredje stadion var Walhalla Idrottsplats, som användes under samma tid som Idrottsplatsen för ett antal matcher. En fjärde arena, Slottsskogsvallen, har aldrig varit den officiella hemmaarenan men har ändå använts många gånger för IFK Göteborgs hemmamatcher.[65]

Idrottsplatsen förföll på grund av dåligt ledarskap och en dålig ekonomi under 1910-talet,[66] och ett beslut fattades om att totalrenovera arenan med hjälp av sponsorer och utomstående finansiering. Arbetet med den nya arenan började 1915 och man använde samma grund som Idrottsplatsen stått på. Den nya stadion, som från början kallades Ullervi[67] men som senare bytte namn till Ullevi och ännu senare till Gamla Ullevi invigdes 1916. Gamla Ullevi stod som hemmaarena ända fram till 1958 när Nya Ullevi, som byggdes för Världsmästerskapet i fotboll 1958, invigdes.

UngdomsakademiRedigera

I IFK Göteborgs ungdomsakademi utbildas spelare under 19 år, som delas upp i lag baserat på ålder och kön.[68] Lagen spelar i diverse barn- och ungdomsligor, t.ex. Tipselit och Juniorallsvenskan.

Flickverksamheten startade man 2007 för flickor i åldern 6-7 år, men är fortfarande ett projekt under utveckling. I takt med att flickorna födda 2000/2001 blir äldre utvidgar man verksamheten till att innefatta även deras nya åldersklasser, samtidigt som det ansluter nya flickor i 6-7-årsåldern. Idag är alltså de äldsta flickorna i akademin i tonåren.[69]

Färger och vapenRedigera

Den traditionella färgen för alla Kamratföreningar är blått och vitt, och IFK Göteborg är inget undantag. Klubbens första dräkter bestod av en blå tröja med ett enda horisontellt vitt streck och en stjärna mitt på bröstet.[70] De nästföljande åren användes vita eller blå tröjor utan streck. År 1910 introducerades en tröja bestående av blå-vita streck om vartannat och blå shorts.[71] Detta har blivit klubbens färger ända sedan dess. Bara ett fåtal andra sponsorer syns på kläderna som tack vare det långa användandet har gjort kitet till en svensk klassiker.[72] Det traditionella borta-kitet är rött och vitt, i olika variationer, även andra färgkombinationer som orange och vitt har använts, mestadels under 1990-talet och början av 2000-talet. Bortastället som introducerades 2005 har återigen färgerna rött och vitt. Ett nästan helvitt tredje kit introducerades under 2007 efter påtryckningar från supportrarna.[73] Matchställsleverantörer till IFK har förutom dagens leverantör Kappa[74] varit Adidas, Admiral, Reebok, Asics och Sportjohan.[15][16]

IFK Göteborgs vapensköld har sitt ursprung från staden Göteborgs heraldiska vapen, som i sin tur är baserad på många andra olika vapen. Lejonet på en bakgrund i silver och blått är Folkungaättens heraldiska vapen, och de tre kronorna lejonet håller i syns även på Sveriges riksvapen.[75] Det som skiljer föreningens och stadens vapensköldar åt är dels att lejonet vänder sig åt olika håll, och dels att skölden med de tre kronorna är vit i föreningens vapen, medan den är blå i stadens.

På herrlagets tröjor är en stjärna adderad ovanför emblemet. Klubben tänker placera en stjärna där för var tionde gång de vunnit titeln svenska mästare i fotboll.[76] Den fyrudigga stjärnan som Idrottsföreningen Kamraterna bar försvann 1910 när laget fick randiga tröjor. År 1919 introducerades emblemet med texten "IFK" ovanför, en variant av Göteborgs stafsvapen.[77]

MeriterRedigera

IFK Göteborg har spelat 84 säsonger i Allsvenskan. Den enda klubben som har spelat fler säsonger är AIK med 88 stycken. Klubben ligger på andraplats i Allsvenskans maratontabell, och är den enda svenska klubben som har vunnit en europeisk titel, när de vann Uefacupen 1982 och 1987.[78]

IFK Göteborg har vunnit näst flest SM-titlar (18), endast efter Malmö FF som vunnit 20. De har även vunnit Svenska cupen tredje flest gånger, efter Malmö FF (14) och AIK (8). Majoriteten av IFK Göteborgs titlar är från 1980- och 1990-talen, och senaste SM-titeln vann de 2007. Första gången IFK Göteborg spelade i en europeisk turnering var under säsongen 1958/1959 i Europacupen och säsongen 2016/2017 var den senaste säsongen de spelade i Europa. Klubbens senaste deltagande i en kontinental huvudturnering var säsongen 1997/1998 när de spelade i Champions League. Klubben har även spelat i andra numera nedlagda europeiska tävlingar så som Cupvinnarcupen och Intertotocupen.

InhemskaRedigera

Dubbeln

Kvadruppeln

EuropeiskaRedigera

ReferenserRedigera

AnmärkningarRedigera

  1. ^ [a b] Torbjörn Nilsson träffade Jerry Carlsson när båda gjorde värnplikten på I11 i Växjö och tipsade IFK:s ledning som då även upptäckte Conny Karlsson (Andreasson 1988).
  2. ^ [a b] Sven-Göran Eriksson tränade klubben fram till juni 1982, därefter tog Gunder Bengtsson över.

Tryckta källorRedigera

  • IFK Göteborg 1904-2004 : en hundraårig blåvit historia genom elva epoker, huvudredaktörer: Ingemar Jönsson, Åke Josephson, IFK Göteborg, 2004, 91-631-4659-2
  • 100 änglar, Stefan Thylin, Sportförlaget i Europa, 2011
  • Blåvitt: historien om ett mästarlag, Kenth Andreasson och Uno Palmström, Prisma, Stockholm, 1988
  • Vad vet du om IFK Göteborg?, [Quiz : 300 frågor och svar], Gunnar Persson, Strömbergs Bokförlag, Vällingby 1996 ISBN 91-7151-076-1 (s. 9ff, 55ff)

NoterRedigera

  1. ^ ”Klart: IFK Göteborg organiseras om - blir alliansförening”. Fotbollskanalen. 12 september 2017. https://www.fotbollskanalen.se/allsvenskan/klart-ifk-goteborg-organiseras-om---blir-alliansforening/. 
  2. ^ ”Allsvenska maratontabellen 1924/25–2018”. SvFF. http://svenskfotboll.se/allsvenskan/historik/maratontabell/. Läst 12 november 2018. 
  3. ^ Idrottsarvet 1999 - årsbok för Idrottsmuseet i Göteborg, red. Stig A Jönsson, Idrottsmuseet i Göteborg 1999 ISSN 0283-1791, s. 48
  4. ^ ”Match Data: FC Barcelona – IFK Göteborg”. Football Database. http://www.footballdatabase.eu/football.coupe.fc-barcelone.ifk-goteborg.35026.en.html. 
  5. ^ Majornas rotar 1901 - Stadsingeniörens skrifvelse till Byggnadsnämnden den 28 mars 1901
  6. ^ [a b] Hur idrotten kom till stan : Göteborgs idrottshistoria 1800-1950, red. Roland Jerneryd, utgiven av Göteborgs hembygdsförbund 1981, s. 169
  7. ^ ”IFK - 1959-1970”. www.ifkgoteborg.se. Arkiverad från originalet den 15 november 2017. https://web.archive.org/web/20171115015216/http://www.ifkgoteborg.se/Om-IFK-Goteborg/Presentation/Historik/1959-76/. Läst 25 november 2017. 
  8. ^ Millennium - årtusendets bok, red. Jan Hansson, utgiven av Göteborgs-Posten 1999 s.111
  9. ^ Idrottsföreningen Kamraterna Göteborg 75 år, red. Anders Bernmar, Idrottsföreningen Kamraterna, Göteborg 1979, s. 97
  10. ^ Kamraterna : en bok om IFK Göteborg, Kenth Andréasson, Uno Palmström, Askild & Kärnekull, Stockholm 1976 ISBN 91-7008-652-4 s. 15-16
  11. ^ [a b c d e] Vad vet du om IFK Göteborg?, [Quiz : 300 frågor och svar], Gunnar Persson, Strömbergs Bokförlag, Vällingby 1996 ISBN 91-7151-076-1 (s. 9ff, 55ff)
  12. ^ [a b] Guldåren, IFK Göteborg, Stefan Thylin, Sportförlaget i Europa 2009 ISBN 978-91-85319-58-9, s. 8
  13. ^ Idrottsarvet 1998 - årsbok för Idrottsmuseet i Göteborg, red. Stig A Jönsson, Idrottsmuseet i Göteborg 1998 ISSN 0283-1791, s. 49ff
  14. ^ Idrottsarvet 2003 - årsbok för Idrottsmuseet i Göteborg, red. Stig A Jönsson, Futurum Grafiska, Göteborg 2002 ISSN 0283-1791, s. 61. Artikel: "IFK Göteborg firar snart sina 100 år - valde rätta vägen till Änglamarken", av Lennart "Duke" Crusner.
  15. ^ [a b c d] IFK Göteborg 1904-2004 : en hundraårig blåvit historia genom elva epoker
  16. ^ [a b c d] 100 änglar, Stefan Thylin, Sportförlaget i Europa, 2011
  17. ^ [a b] ”Historik 1959–1970”. IFK Göteborg. Arkiverad från originalet den 13 juli 2015. https://web.archive.org/web/20150713075109/http://www.ifkgoteborg.se/Om-IFK-Goteborg/Presentation/Historik/1959-76/. Läst 19 november 2015. 
  18. ^ Ärkeängeln - en hjältes hemliget, Max Burell, Offside Press AB, 2013
  19. ^ ”Blåvitt, SVT Play”. Arkiverad från originalet den 29 september 2013. https://web.archive.org/web/20130929185116/http://www.svtplay.se/klipp/1112976/blavitt. Läst 22 september 2013. 
  20. ^ ”Änglalåtar / Schytts ; med Änglakören”. Svensk mediedatabas. http://smdb.kb.se/catalog/id/001455023. Läst 9 maj 2011. 
  21. ^ ”Ny inmarschlåt klar”. 25 mars 2009. http://www.svenskafans.com/fotboll/288071.aspx. Läst 18 maj 2017. 
  22. ^ ”Historik 1971–1977”. IFK Göteborg. Arkiverad från originalet den 13 juli 2015. https://web.archive.org/web/20150713100316/http://www.ifkgoteborg.se/Om-IFK-Goteborg/Presentation/Historik/1977-89/. Läst 19 november 2015. 
  23. ^ [a b c d e f g] Blåvitt: historien om ett mästarlag, Kenth Andreasson och Uno Palmström, Prisma, Stockholm, 1988
  24. ^ [a b] ”Historik 1978–1982”. IFK Göteborg. Arkiverad från originalet den 17 september 2017. https://web.archive.org/web/20170917075554/http://www.ifkgoteborg.se/Om-IFK-Goteborg/Presentation/Historik/1990-95/. Läst 19 november 2015. 
  25. ^ ”1982: Torbjörn Nilsson, IFK Göteborg/Kaiserslautern”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/sport/guldbollen/1982.html. 
  26. ^ ”Stolt historia (16)”. Åke Magnussons blogg. 10 maj 2011. https://akemagnusson.wordpress.com/2011/05/10/stolt-historia-16/. Läst 19 november 2015. 
  27. ^ ”6 oktober 1918 - Svenska mästare även utan guldpytt”. IFK Göteborg. Arkiverad från originalet den 25 september 2015. https://web.archive.org/web/20150925082935/http://www.ifkgoteborg.se/Nyheter/2010/Oktober/6-oktober-1918--svenska-mastare-aven-utan-guldpytt/. 
  28. ^ ”Guldpytt till folket”. Expressen. http://www.expressen.se/gt/guldpytt-till-folket/. 
  29. ^ [a b c d e f] ”Historik 1997–2003”. IFK Göteborg. Arkiverad från originalet den 17 september 2017. https://web.archive.org/web/20170917033418/http://www.ifkgoteborg.se/Om-IFK-Goteborg/Presentation/Historik/2004-06/. Läst 23 november 2015. 
  30. ^ ”Friends-succé – men Stockholm långt efter Göteborg”. FotbollDirekt. 5 april 2013. http://www.fotbolldirekt.se/2013/04/05/trots-friends-succe-stockholm-langt-efter-goteborg/. 
  31. ^ ”100-årsfirandet 2004”. IFK Göteborg. Arkiverad från originalet den 24 november 2015. https://web.archive.org/web/20151124152139/http://www.ifkgoteborg.se/Om-IFK-Goteborg/Presentation/Historik/IFK-100-ar/. Läst 23 november 2015. 
  32. ^ [a b c d e f g] ”Historik 2004–2010”. IFK Göteborg. Arkiverad från originalet den 24 september 2015. https://web.archive.org/web/20150924044601/http://www.ifkgoteborg.se/Om-IFK-Goteborg/Presentation/Historik/2007-09/. Läst 30 augusti 2015. 
  33. ^ ”Peter Ijeh: "Affären med IFK Göteborg förstörde liv"”. Fotbollstransfers.com. http://fotbolltransfers.com/site/news/14669. Läst 8 september 2013. 
  34. ^ ”Hovrätten för Västra Sverige har idag meddelat dom i det s.k. IFK-målet.”. Sveriges Domstolar. 2 oktober 2008. http://www.domstol.se/templates/DV_Press____8991.aspx. 
  35. ^ ”Titta här, IFK större än Chelsea och City”. Aftonbladet. 25 september 2009. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/article12010824.ab. 
  36. ^ [a b] ”Stolpkuppen: en världsnyhet”. Aftonbladet. 25 september 2009. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/allsvenskan/ifkgoteborg/article12011826.ab. 
  37. ^ ”Christensen slipper straff för stolpfusket”. Dagens Nyheter. 2 oktober 2009. http://www.dn.se/sport/fotboll/christensen-slipper-straff-for-stolpfusket/. 
  38. ^ ”"Vinn inte på sån skit"”. Aftonbladet. 26 september 2009. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/allsvenskan/article12011833.ab. 
  39. ^ ”Stjärnsponsor gör affärer med grova ekobrottslingar”. SVT. 18 oktober 2011. Arkiverad från originalet den 22 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111022005311/http://svt.se/ug/20111018130920/stjarnsponsor_gor_affarer_med_grova_ekobrottslingar. 
  40. ^ ”Åklagaren: "Det är klockren misstanke om penningtvätt"”. SVT. 18 oktober 2011. Arkiverad från originalet den 23 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111023071720/http://svt.se/ug/20111018132952/aklagaren_det_ar_klockren_misstanke_om_penningtvatt. 
  41. ^ ”Blåvitt fortsätter samarbetet med Prioritet Finans”. SVT. 28 februari 2012. Arkiverad från originalet den 27 maj 2012. https://web.archive.org/web/20120527161059/http://svt.se/ug/20120228145933/blavitt_fortsatter_samarbetet_med_prioritet_finans. 
  42. ^ ”Historik 2011–2013”. IFK Göteborg. Arkiverad från originalet den 24 september 2015. https://web.archive.org/web/20150924044604/http://www.ifkgoteborg.se/Om-IFK-Goteborg/Presentation/Historik/2011-2013/. Läst 30 augusti 2015. 
  43. ^ ”Sobralense till IFK Göteborg 2012”. IFK Göteborg. Arkiverad från originalet den 18 mars 2014. https://web.archive.org/web/20140318214640/http://www.ifkgoteborg.se/mobil/Nyheter/Nyhet/?v=2909. Läst 7 september 2013. 
  44. ^ ”Fiaskopremiär för "Real Blåvitt"”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/allsvenskan/ifkgoteborg/article14617067.ab. Läst 7 september 2013. 
  45. ^ ”Blåvitt: "Vi måste rannsaka oss själva"”. Expressen. http://www.expressen.se/gt/sport/blavitt-vi-maste-rannsaka-oss-sjalva/. Läst 7 september 2013. 
  46. ^ ”A-laget”. IFK Göteborg. https://ifkgoteborg.se/lag/a-laget/. Läst 15 augusti 2018. 
  47. ^ ”Prosper utlånad till Mjällby”. IFK Göteborg. 4 april 2018. https://ifkgoteborg.se/nyheter/a-lag/2018/prosper-utlanad-till-mjallby/. Läst 11 april 2018. 
  48. ^ ”Lawson lånas ut”. IFK Göteborg. 3 april 2018. https://ifkgoteborg.se/nyheter/a-lag/2018/lawson-lanas-ut/. Läst 11 april 2018. 
  49. ^ ”Elit 1”. IFK Göteborg. http://www.ifkgoteborg.se/lag/elit-1/. Läst 17 juni 2018. 
  50. ^ Jönsson, s. 356.
  51. ^ Jönsson, s. 8.
  52. ^ ”A-lagsmatcher”. IFK Göteborg. Arkiverad från originalet den 19 juni 2017. https://web.archive.org/web/20170619125109/http://www.ifkgoteborg.se/Om-IFK-Goteborg/Presentation/Statistik/A-lagslirare/. Läst 7 november 2015. 
  53. ^ ”Sveriges landslagsmän 1908-2014”. Fogis.se. http://d01.fogis.se/svenskfotboll.se/ImageVault/Images/id_71372/scope_0/ImageVaultHandler.aspx. Läst 7 november 2015. 
  54. ^ ”Guldbollen”. Fogis.se. http://fogis.se/fotbollsgalan/tidigare-vinnare/guldbollen/. Läst 7 november 2015. 
  55. ^ ”Styrelse”. IFK Göteborg. http://www.ifkgoteborg.se/Om-IFK-Goteborg/Styrelse/. Läst 12 november 2018. 
  56. ^ ”Kontakta IFK Göteborg”. IFK Göteborg. http://www.ifkgoteborg.se/Om-IFK-Goteborg/Kontakta-IFK/. Läst 12 november 2018. 
  57. ^ ”Ledare”. IFK Göteborg. https://ifkgoteborg.se/lag/a-laget/. Läst 12 november 2018. 
  58. ^ [a b] Jönsson, s. 190.
  59. ^ ”Om Änglarna”. Änglarna. http://anglarna.se/klubben/om-anglarna. Läst 2 november 2015. 
  60. ^ ”Historia”. Änglarna. http://anglarna.se/klubben/om-anglarna/historia/. Läst 29 augusti 2015. 
  61. ^ Jönsson, s. 344–345.
  62. ^ ”Om oss”. Ultras Göteborg. Arkiverad från originalet den 26 juli 2015. https://web.archive.org/web/20150726182144/http://www.ug05.se/ultras-goteborg. Läst 2 november 2015. 
  63. ^ TT (9 januari 2007). ”Rivningen av Gamla Ullevi igång”. Göteborgs-Posten. http://www.gp.se/sport/1.44595-rivningen-av-gamla-ullevi-igang. Läst 19 november 2015. 
  64. ^ Jönsson, s. 44.
  65. ^ Jönsson, s. 46–47.
  66. ^ Jönsson, s. 43.
  67. ^ Jönsson, s. 45.
  68. ^ ”Verksamhet”. IFK Göteborg. http://www.ifkgoteborg.se/Akademin-old/Verksamhet/. Läst 28 oktober 2015. 
  69. ^ ”IFK Göteborgs akademi - del 4”. IFK Göteborg. Arkiverad från originalet den 19 november 2015. https://web.archive.org/web/20151119101016/http://www.ifkgoteborg.se/Nyheter/2014/Mars/IFK-Goteborgs-akademi--del-4/. Läst 28 oktober 2015. 
  70. ^ Jönsson, s. 11.
  71. ^ Jönsson, s. 19.
  72. ^ ”Juve, Inter, Milan - och VSK”. Vestmanlands Läns Tidning. 6 december 2004. Arkiverad från originalet den 28 september 2007. https://web.archive.org/web/20070928041140/http://www.vlt.se/artikelmall.asp?version=118460. Läst 20 juni 2007. 
  73. ^ Ericson, Tomas (11 juni 2007). ”Blåvitt spelar i helvitt imorgon”. Alltid Blåvitt. http://www.svenskafans.com/fotboll/ifkgoteborg/artikel.asp?id=175704. Läst 20 juni 2007. 
  74. ^ ”Kappa ny materialleverantör åt Blåvitt”. IFK Göteborg. Arkiverad från originalet den 19 januari 2016. https://web.archive.org/web/20160119025439/http://www.ifkgoteborg.se/Nyheter/2015/December/Kappa-ny-materialleverantor-at-Blavitt/. Läst 1 februari 2016. 
  75. ^ ”Stadsvapnets historia”. Göteborgs Stad. 4 maj 2007. http://goteborg.se/wps/portal?uri=gbglnk:gbg.page.aaf23755-b1c9-4c00-b3e9-2a9ab1277f78. Läst 13 juli 2007. 
  76. ^ ”Stjärnor på Blåvitts tröjor fick lyssnarreaktioner”. Sveriges Radio. 28 oktober 2010. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=791&artikel=4138159. Läst 6 april 2014. 
  77. ^ ”Atletiska män och flyende lejon”. IFK Göteborg. Arkiverad från originalet den 17 september 2017. https://web.archive.org/web/20170917032934/http://www.ifkgoteborg.se/Om-IFK-Goteborg/Presentation/Karlsrofaltet/Atletiska-man-och-flyende-lejon/. Läst 6 april 2014. 
  78. ^ [a b c d e f] ”Meriter”. IFK Göteborg. Arkiverad från originalet den 28 maj 2017. https://web.archive.org/web/20170528062440/http://www.ifkgoteborg.se/Om-IFK-Goteborg/Presentation/Meriter/. Läst 7 maj 2017. 

Externa länkarRedigera

Nyhetssajter & bloggar
Företrädare:
Annichen Kringstad
Jerringpriset
IFK Göteborg
1982
Efterträdare:
Mats Wilander