Hjärndöd, hjärnstamsdöd, är ett tillstånd med oåterkalleligt utsläckta hjärnfunktioner och det kliniska kriteriet på död i de flesta västländer, tillämpat i Sverige från 1988.

Hjärndöd
Klassifikation och externa resurser
ICD-9348.82
DiseasesDB1572
MeSHsvensk engelsk

Införandet av hjärndöd som definition av en persons död var avgörande för transplantationskirurgin och organdonationer. Det innebar att organ kan tas från en donator där hjärtat fortfarande slår, något som var omöjligt så länge personen definierades som levande så länge hjärtat slår.

För svensk lagstiftning utreddes frågan i Dödsbegreppet (Statens offentliga utredningar 1984:79) och en Lag om kriterier för bestämmande av människans död (SFS 1987:269) utfärdades i maj 1987 och trädde i kraft den 1 januari 1988. Den har senare reviderats 1995 och 2005.

DiagnostikRedigera

För att konstatera hjärndöd krävs två kliniska undersökningar med minst två timmars mellanrum[1]. Undersökningen ska göras av specialist med vana av hjärndödsdiagnostik, vanligen en anestesiolog. Vid undersökningen måste alla basala reflexer vara utslagna (pupiller, smärtreaktion, ögonrörlighet m.m.) och det ska heller inte finnas några spontana andningsrörelser. Dessutom måste orsaken till hjärnskadan vara känd, vanligen trauma eller stor hjärnblödning. Vid kraftigt sänkt kroppstemperatur, efter förgiftning, överdos och några andra tillstånd kan man inte använda denna metod. I Sverige görs då enligt Socialstyrelsens kriterier för att fastställa dödsfall fyrkärlsangiografi (en slags kontraströntgen) av hjärnans blodkärl som kompletterande diagnostik.[1]

SBU har utvärderat forskningen om tillförlitligheten hos tänkbara alternativ till fyrkärlsangiografi: dels angiografi med datortomografi (CTA), dels diffusionsviktad magnetkameraundersökning (dMRI), dels nuklearmedicinsk undersökning av hjärnan med gammakamera efter tillförsel av det radioaktiva ämnet teknetium-99m.[2] SBU kom fram till att CTA fortfarande är en experimentell metod och att det finns för få studier med dMRI för att bedöma metoden.[3] SBU visade också att den nuklearmedicinska undersökningen hos vuxna och barn över två år.ger lika säkra besked som fyrkärlsangiografi.[2] När det handlar om barn under två år, som fortfarande har en eftergivlig skalle, finns det få studier. Det underlag som finns tyder dock på att metoden ger mer osäkra besked om så små barn.[2]

För att förvissa sig om att personen inte kan andas spontant görs också ett så kallat apnétest[4], där man tillför syrgas och på prov kopplar bort patientens respirator för att se att om andningsrörelser uppstår. Samtidigt mäts halten koldioxid i blodet.

Se ävenRedigera

KällorRedigera

  1. ^ [a b] ”Socialstyrelsen: kriterier för bestämmande av människans död”. Arkiverad från originalet den 23 oktober 2015. https://web.archive.org/web/20151023011135/http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/9833/2005-10-10_2005_10.pdf. Läst 20 januari 2015. 
  2. ^ [a b c] Services, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU); Swedish Agency for Health Technology Assessment and Assessment of Social (4 maj 2020). ”Nukleärmedicinska metoder som stöd för diagnosen total hjärninfarkt”. www.sbu.se. https://www.sbu.se/sv/publikationer/SBU-utvarderar/nuklearmedicinska-metoder-som-stod-for-diagnosen-total-hjarninfarkt/. Läst 29 maj 2020. 
  3. ^ Services, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU); Swedish Agency for Health Technology Assessment and Assessment of Social. ”Bilddiagnostik vid misstanke om total hjärninfarkt”. www.sbu.se. http://www.sbu.se/282. Läst 3 april 2018. 
  4. ^ Services, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU); Swedish Agency for Health Technology Assessment and Assessment of Social (4 maj 2020). ”Apnétest vid diagnostik av total hjärninfarkt”. www.sbu.se. https://www.sbu.se/sv/publikationer/SBU-utvarderar/apnetest-vid-diagnostik-av-total-hjarninfarkt/. Läst 29 maj 2020. 

Externa länkarRedigera