Himinbjörg

Himinbjörg (fornvästnordiska Himinbjǫrg, ”himmelsbergen”^[1]^[a]) är i nordisk mytologi den nejd i himlen där guden Heimdall har sin bostad.

Källtexterna redigera

Den poetiska Eddan redigera

I Grímnismál 4–17 finns en uppräkning av gudarnas bostäder i himlen. Himinbjörg nämns här som den åttonde gudaboningen:

Den åttonde är Himinbjörg,

där Heimdall sägs

härska i hov och tempel;

i sin fridfulla gård

dricker gudarnas vaktman

glad det goda mjödet.^[2]

Övers. Björn Collinder

I Himinbjörg, den åttonde,

Heimdall sägs

härska för helgedom hemma,

där väktarguden

i välbyggt hus

dricker glad det goda mjöd.^[3]

Övers. Åke Ohlmarks

Himinbjǫrg eru (hin ǫ́ttu),

ęn Hęimdall þar

kveða valda véum,

þar vǫrðr goða

drekkr í væru ranni

glaðr hinn góða mjǫð.^[4]

Grímnismál, strof 13

Snorres Edda redigera

Himinbjörg omtalas också i Snorre Sturlassons Edda. I Gylfaginning, kapitel 17, avhandlas viktiga platser i himlen.

Där finns ock ett ställe som heter Himinbjörg; det står vid himlens ände vid brohuvudet, där Bifrost når fram till himmelen.^[5]

Þar er enn sá staðr er Himinbjǫrg heita. Sá stendr á himins enda við brúar sporð, þar er Bifrǫst kemr til himins.

Himinbjörg bör alltså ha legat vid horisonten, enligt Snorre.^[4] Men namnet ”himmelsbergen” antyder snarare, enligt Åke Ohlmarks, att Himinbjörg skulle vara ”himlens högsta rum eller solbågens topp”,^[6] i synnerhet som Bifrost leder till Urds brunn,^[7] som kan antas vara gudavärldens centrum.^[8] Men Snorre identifierade Bifrost med regnbågen,^[9] vilket, enligt John Lindow, är den troliga orsaken till att han förlade Heimdalls boning till himlens ände – också det en passande placering för en gränsvakt.^[8]

I Gylfaginning, kapitel 27, berättar Snorre om Heimdall:

Han bor i Himinbjörg vid Bifrost. Han är gudarnas vaktman och sitter där vid himmelens ände för att vakta bron mot bergresar.^[10]

Hann býr þar er heitir Himinbjǫrg við Bifrǫst. Hann er vǫrðr goða ok sitr þar við himins enda at gæta brúarinnar fyrir bergrisum.

Heimskringla redigera

Himinbjörg nämns också i Ynglingasagan, men här är framställningen euhemeristisk. Alla de gamla gudarna hade varit människor, ansåg Snorre. Det var forntida kungar och stormän som efter sin död hade kommit att uppfattas som gudar. Därmed blev gudamyterna ingenting annat än förvanskad och halvt bortglömd historia.

Oden hade, skriver Snorre i prologen till sin Edda, varit en folkvandringskung från Troja, som med sina skaror drog norrut genom Europa och satte sina söner som härskare i en rad länder. Till sist nådde han, enligt Ynglingasagan, kapitel 5, fram till Svíþjóð och slog sig ned i Fornsigtuna vid Lǫgrinn (Mälaren), där han byggde sig ett stort gudahov. Stora landområden lade han under sig, och han utdelade boställen till sina hovgodar: Njord fick Noatun, Frej fick bo i Uppsala och Heimdall i Himinbjörg; Tor fick bostad på Trudvang och Balder på Bredablick. ”Alla gav han goda boplatser”, försäkrar oss Snorre.^[11]

Stjärnbilden Himinbjǫrg redigera

Enligt en hypotes som först framlades av mytforskaren Finnur Magnússon (1821) och senare vidareutvecklades av Sigurd Agrell, skulle de tolv gudaboningarna i Grímnismál motsvara den antika zodiaken. Himinbjǫrg skulle då vara identisk med Kräftans stjärnbild.^[12]^[13]

Övrigt redigera

"Himinbjorg" är även namnet på ett band som spelar folk metal.

Kommentarer redigera

^ Rudolf Simek ger översättningen ”Himlens borg” (heaven's castle), dock utan närmare förklaring. Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer 2007, s.147. ISBN 978-0-85991-513-7. Ordet björg är plural av bjarg, ”berg; klippa, klippblock”.

Källor redigera

^ Finnur Jónsson, De gamle Eddadigte, København 1932, s.66: ”Himmelbjærgene”; Björn Collinder, Den poetiska Eddan, Forum 1957, Namnlistan s.136: ”himmelsbergen”; John Lindow, Norse Mythology: A Guide to the Gods, Heroes, Rituals, and Beliefs, Oxford University Press, 2001, s.174: ”Heaven-mountain”. ISBN 978-0-19-515382-8
^ Björn Collinder, Den poetiska Eddan, Forum 1957, s.62.
^ Åke Ohlmarks, Eddasångerna, Zindermans 1965, s.50.
^ [a b] Finnur Jónsson, De gamle Eddadigte, København 1932, s.66.
^ Björn Collinder (översättning), Snorres Edda, Forum 1970, s.46.
^ Åke Ohlmarks, Eddans gudasånger, Schildts förlag 1948, s.259.
^ Gylfaginning 15.
^ [a b] John Lindow, Norse Mythology: A Guide to the Gods, Heroes, Rituals, and Beliefs, Oxford University Press 2001, s.174. ISBN 978-0-19-515382-8
^ Gylfaginning 13.
^ Björn Collinder (översättning), Snorres Edda, Forum 1970, s.53.
^ Ynglingaättens historia, kapitel 5. Översatt av Emil Olson.
^ Finnur Magnússon, Den ældre Edda, 1821,inledning
^ Sigurd Agrell, Senantik mysteriereligion och nordisk runmagi: en inledning i den nutida runologiens grundproblem, kapitel 3, Stockholm 1931.

[2] Rudolf Simek ger översättningen ”Himlens borg” (heaven's castle), dock utan närmare förklaring. Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer 2007, s.147. ISBN 978-0-85991-513-7. Ordet björg är plural av bjarg, ”berg; klippa, klippblock”.

[1] Finnur Jónsson, De gamle Eddadigte, København 1932, s.66: ”Himmelbjærgene”; Björn Collinder, Den poetiska Eddan, Forum 1957, Namnlistan s.136: ”himmelsbergen”; John Lindow, Norse Mythology: A Guide to the Gods, Heroes, Rituals, and Beliefs, Oxford University Press, 2001, s.174: ”Heaven-mountain”. ISBN 978-0-19-515382-8

[3] Björn Collinder, Den poetiska Eddan, Forum 1957, s.62.

[4] Åke Ohlmarks, Eddasångerna, Zindermans 1965, s.50.

[FJ-5] [a b] Finnur Jónsson, De gamle Eddadigte, København 1932, s.66.

[6] Björn Collinder (översättning), Snorres Edda, Forum 1970, s.46.

[7] Åke Ohlmarks, Eddans gudasånger, Schildts förlag 1948, s.259.

[8] Gylfaginning 15.

[JL-9] [a b] John Lindow, Norse Mythology: A Guide to the Gods, Heroes, Rituals, and Beliefs, Oxford University Press 2001, s.174. ISBN 978-0-19-515382-8

[10] Gylfaginning 13.

[11] Björn Collinder (översättning), Snorres Edda, Forum 1970, s.53.

[12] Ynglingaättens historia, kapitel 5. Översatt av Emil Olson.

[13] Finnur Magnússon, Den ældre Edda, 1821,inledning

[14] Sigurd Agrell, Senantik mysteriereligion och nordisk runmagi: en inledning i den nutida runologiens grundproblem, kapitel 3, Stockholm 1931.

[1]

[a]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]