Henry Kissinger
Henry Alfred Kissinger, ursprungligen Heinz Alfred Kissinger, född 27 maj 1923 i Fürth i Bayern i Tyskland, är en amerikansk diplomat, statsvetare och republikansk politiker.
Henry Kissinger 
| |
 Kissinger 2009.
| |
| Tid i befattningen 22 september 1973–20 januari 1977 | |
| President | Richard Nixon (1969–1974) Gerald Ford (1974–1977) |
|---|---|
| Företrädare | William P. Rogers |
| Efterträdare | Cyrus Vance |
| Tid i befattningen 20 januari 1969–3 november 1975 | |
| President | Richard Nixon (1969–1974) Gerald Ford (1974–1975) |
| Företrädare | Walt Rostow |
| Efterträdare | Brent Scowcroft |
| Född | 27 maj 1923 Fürth, Bayern, Tyskland |
| Politiskt parti | Republikanerna |
| Alma mater | Harvard University (B.A., M.A., PhD) |
| Yrke | Diplomat Statsvetare |
| Maka | Ann Fletcher (1949–1964) Nancy Maginnes (1974– ) |
| Namnteckning | 
|
Kissinger var nationell säkerhetsrådgivare från 1969 till 1975, under två år överlappande med befattningen som USA:s utrikesminister från 1973 till 1977. Han tilldelades Nobels fredspris 1973.
BiografiRedigera
Tidigt liv och utbildningRedigera
Kissinger föddes i en judisk familj i Fürth i Bayern, och är son till läraren Louis Kissinger och hans hustru Paula. 1938 flydde hans familj till New York i USA på grund av nazisternas judeförföljelser i Tyskland. Kissinger blev amerikansk medborgare den 19 juni 1943 och inkallades i USA:s armé som militärtolk samma år. Under uppväxten spelade Kissinger fotboll i Greuther Fürths ungdomslag.
Kissinger studerade vid Harvard University. Han avlade kandidatexamen i statsvetenskap 1950. Han tillhörde de fem procent bästa i sin avgångsklass och examinerades med summa cum laude. Kissinger fortsatte sedan att studera statsvetenskap på avancerad nivå och avlade masterexamen 1951 samt doktorsexamen 1954 vid Harvard University.[1]
Politisk karriärRedigera
1969 tillträdde Kissinger posten som nationell säkerhetsrådgivare under den nyvalde presidenten Richard Nixon. 1971 besökte Kissinger i hemlighet Kina och lade därmed en grund för Nixons besök i Kina 1972.
När Kissinger blev säkerhetsrådgivare pågick Vietnamkriget. Kissingers och Nixons Vietnampolitik blev omstridd. Julbombningarna över Nordvietnam 1972 fick internationell kritik, bland annat av den svenska statsministern Olof Palme. 1973 undertecknade USA och Nordvietnam ett fredsavtal. För denna insats tilldelades Kissinger Nobels fredspris tillsammans med Le Duc Tho från Nordvietnam, som han tidigare hade förhandlat fredsavtalet med. Le Duc Tho vägrade dock att ta emot priset eftersom krigshandlingarna fortfarande pågick. Fredspriset till Kissinger hör till de mest omdiskuterade.
Det tidiga 1970-talet präglades av en viss avspänning mellan USA och Sovjetunionen. Ett resultat av detta var toppmötet 1972 mellan Nixon och Leonid Brezjnev, där de två ledarna skrev under ABM-avtalet och förhandlade om SALT II-avtalet. Efter Watergateaffären avgick Nixon som president i augusti 1974 och efterträddes av Gerald Ford, men Kissinger fortsatte som utrikesminister under den nya presidenten.
Efter att Kissinger slutat som utrikesminister 1977 har han behållit en central roll som politisk rådgivare och kommentator.
ReferenserRedigera
NoterRedigera
- ^ ”Henry Kissinger – Biography”. NobelPrize.org. http://nobelprize.org/nobel_prizes/peace/laureates/1973/kissinger-bio.html. Läst 11 maj 2017. (engelska)
Tryckta källorRedigera
- David Andersson: Dr Kissinger och världshistorien (Bokförlaget Atlantis 2012)
- Christopher Hitchens: The Trial of Henry Kissinger (Verso, London, 2001. ISBN 1-85984-631-9)
- Robert D. Schulzinger: Henry Kissinger: Doctor of Diplomacy (Columbia University Press, New York, 1989, ISBN 0-231-06952-9)
Externa länkarRedigera
- Engelskspråkiga Wikiquote har citat av eller om Henry Kissinger
- Henry Kissinger hos Nobelstiftelsen (på engelska)
- Worldwide critcism of Nobel peace awards Publicerad 19 oktober 1973 i The Times
| Politiska ämbeten | ||
|---|---|---|
| Företräddes av William P. Rogers |
USA:s utrikesminister 1973–1977 |
Efterträddes av Cyrus Vance |
| Priser och utmärkelser | ||
| Företräddes av Willy Brandt |
Mottagare av Nobels fredspris med Le Duc Tho 1973 |
Efterträddes av Seán MacBride och Eisaku Sato |