Öppna huvudmenyn

Hella Wuolijoki

en finländsk författare
Hella Wuolijoki.

Hella Wuolijoki, ursprungligen Ella Marie Murrik, född 22 juli 1886 i Helme, Livland, död 2 februari 1954 i Helsingfors i Finland, var en finländsk författare.

Innehåll

BiografiRedigera

Hella Wuolijoki tog studentexamen i Dorpat och studerade sedan vidare i Finland och blev fil.mag. 1908. Hon stannade i Finland, skrev på finska och drev industri och jordbruk. Hon var chef för Rundradion 1945-49 och riksdagsledamot för Demokratiska förbundet för Finlands folk 1946-48.

Hella Wuolijoki bidrog aktivt till fredsförhandlingarna 1940 tack vare personlig vänskap med Alexandra Kollontaj i Sverige.[1] År 1943 greps hon av Skyddspolisen under Fortsättningskriget för medhjälp till spioneri eftersom hon hade skyddat en sovjetisk agent, Kerttu Nuorteva, som landsatts i Finland med fallskärm för att samla information om de tyska trupperna där. Hon dömdes till livstids fängelse, men frigavs 1944 efter vapenstilleståndet och krav från Sovjetunionen.

Hon skrev skådespel och samarbetade med Bertolt Brecht om den finska versionen av Herr Puntila och hans dräng Matti, som var hennes uppslag.

Hella Wuolijoki var gift med Sulo Wuolijoki och mormor till Finlands tidigare utrikesminister Erkki Tuomioja. Hon ligger begravd på Sandudds begravningsplats.[2]

Bibliografi i urvalRedigera

  • Fånge var jag aldrig (Enkä ollut vanki) (översättning från finskan av Kajsa Krook, Bonnier, 1945)
  • Motgift: komedi (Vastamyrkky) (Översättning Anita Halldén, radiobearbetning Herbert Grevenius) (Radiotjänst, 1946)
  • En skolflicka i Dorpat. Åren 1901-1904: Min monolog i tidens drama (Koututyttönä Tartossa) (övers. från finskan av Anna Bondestam, Bonnier, 1946)
  • Sången om kriget (Sõjalaul) (inledning och översättning Enel Melberg, Ellerström, 2007)
  • Kvinnorna på Niskavuori och fyra andra teaterpjäser i samma serie, från 1936 (under pseudonymen Juhani Tervapää).

Vidare läsningRedigera

Se ocksåRedigera

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Bra Böckers lexikon, 1980.
  2. ^ På nya delen enligt Kvinnornas Helsingfors - en kulturhistorisk guide. Schildts förlag, Helsingfors 2011. ISBN 978-951-50-2007-9, s. 54, men i Sanduddsområdet enligt Sandudds begravningsplats wikipediasida

Externa länkarRedigera