Haubits

artilleripjäs som kan skjuta med hög utgångsvinkel

Haubits är en artilleripjäs som kan skjuta med stor utgångsvinkel. Namnet kommer från tjeckiskans houbice, hop/hög eller många på en gång. Haubitsen är en utveckling av mörsaren och benämndes tillsammans med mörsarna tidigare även kastpjäs. Med sin krökta projektilbana är de avsedda att nå mål i skydd, utvecklade som en lättare variant av mörsarna. Haubitsen på 1900-talet kan avge både flackeld och indirekt eld med normalt upp till knappt 45 grader, i modern tid vissa även med övergrader, det vill säga mer än 45 grader.[1]

15,5 cm haubits F, stomme i svenska arméns tunga artilleri under andra hälften av 1900-talet

En haubits kan använda mellan 5 och 9 olika drivladdningar av olika styrka. Sammantaget gör detta att granaterna kan få en brantare nedslagsvinkel, vilket ökar deras splitterverkan. Samtidigt blir det också lättare att beskjuta mål i starkt kuperad terräng och i bebyggelse.

Ursprungligen, före första världskriget, gällde att en haubits skulle ha en eldrörslängd på mellan 12 och 14 gånger kalibern, en utgångshastighet på cirka 350 m/s och elevationsmöjlighet upp till 45°. Pjäser med längre eldrör, större utgångshastighet och mindre maximal elevation kallades kanoner, kortare pjäser med större elevation (övergrader) kallades mörsare.[2]

Såväl utgångshastighet, elevation som eldrörslängd kom med tiden att öka. Efter första världskriget räknades i allmänhet kanoner med eldrörslängd under 30 gånger kalibern som haubits.[2]

Pjäser med längre eldrör kallades kanoner, kunde i regel inte eleveras till mer än 30° och hade sällan mer än två eller tre olika drivladdningar att välja mellan. Mellanting mellan kanon och haubits kallades kanonhaubits. Idag har gränsen mer och mer suddats ut och moderna, västerländska fälthaubitsar har i regel en kaliber på 15,5 cm och ett eldrör med en längd av 30 till 40 gånger kalibern. Kortpipiga pjäser med utgångsvinkel som var större än 45° kallades tidigare även mörsare.

Haubitsar kan vara dragna eller monterade i pansarfordon. Monterade pjäser kan vara hjulgående eller bandgående (kallas bandhaubits).

Ett mellanting mellan dragen och monterad haubits utvecklades av Bofors (Haubits 77) under början av 70-talet. Det är i grunden en vanlig dragen pjäs som försetts med en hjälpmotor, vilket gör det möjligt för pjäsen att själv köra sista sträckan fram till grupperingsplatsen. En tidig efterföljare till Haubits 77 var den tysk-engelsk-italienska FH70. Idag tillverkas ett flertal utländska haubitser enligt samma riktlinjer. Sydafrika tillverkade haubitser med lång räckvidd under 1980-talet vilka användes bland annat i Angola, Irak och Israel, konstruktören var bland andra kanadensaren Gerald Bull.

Svenska haubitserRedigera

 
Artillerisystem 08

Sovjetiska haubitsarRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Handbok artilleripjäser och eldrörsvapen 1800 - 2000 av Leif Mårtensson
  2. ^ [a b] Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 760.