Öppna huvudmenyn

Harpyja (fågel)

amerikansk fågelart bland hökfåglarna
För sagoväsendet, se Harpyjor.

Harpyja[2] (Harpia harpyja) är en av världens största örnar och förekommer i den neotropiska regionen.[3] Den är störst och kraftfullast av de rovfåglar som lever i regnskog.[4] Fågeln lever vanligtvis i de övre trädnivåerna i tropisk låglandsregnskog. Habitatförstöring har lett till att arten försvunnit från stora delar av sitt ursprungliga utbredningsområde och den är nästan utrotad från Centralamerika.[5]

Harpyja
Status i världen: Nära hotad[1]
Harpia harpyja 001 800.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHökfåglar
Accipitriformes
FamiljHökartade rovfåglar
Accipitridae
SläkteHarpia
ArtHarpyja
H. harpyja
Vetenskapligt namn
§ Harpia harpyja
Auktor(Linné, 1758)
Utbredning
Harpy Eagle Range.svg
Synonymer
  • Vultur Harpyja Linne, 1758 - protonym
  • Harpya
Hitta fler artiklar om fåglar med

Systematik och utbredningRedigera

 
Harpyja.

Harpyjan beskrevs första gången taxonomiskt 1758 av Carl von Linné i hans Systema Naturae som Vultur harpyja,[6] efter det mytologiska väsendet harpyja.

Harpyja placeras som ensam art i släktet Harpia. DNA-studier visar att dess närmaste släktingar är papuaörn och amazonörn. De tre arterna utgör tillsammans underfamiljen Harpiinae inom familjen hökfåglar. Tidigare brukade harpyjan föras till de så kallade apörnarna, en grupp av ej närbesläktade arter, som likväl liknar varandra på grund av evolutionskonvergens.[7]

Harpyjan lever i Latinamerika, från södra Mexiko till östra Bolivia, i södra Brasilien och norra Argentina, företrädesvis i låglandsregnskogar.

UtseendeRedigera

Harpyjan har en kroppslängd på cirka en meter, ett vingspann på cirka två meter och en kroppsvikt för honan på mellan sex och nio kg, medan hanen väger 4–4,6 kg. Huvudet pryds av två karakteristiska uppstickande fjädertofsar.

FödaRedigera

Harpyjan är tillsammans med filippinska apörnen den enda fågel som i huvudsak livnär sig på däggdjur. Favoritfödan är sengångare, men även apor, myrslokar, trädpiggsvin och andra stora ryggradsdjur står på menyn. Fågelns näbb är inte mer imponerande än hos till exempel havsörnar, snarare tvärtom, men de extremt kraftiga tarserna och långa vassa klorna utgör dess mycket effektiva vapen. Harpyjan kan lyfta byten upp till två tredjedelar av sin egen vikt, men den kan döda avsevärt större djur än så. Då den flyger nästan lika tyst som ugglor kan den dra stor fördel av överraskningsmomentet. Får fågeln tag i nacken på ett däggdjur är detta nedlagt mycket snabbt. De fem centimeter långa och vassa klorna tränger djupt in i ryggraden och med ett tryck på över 400 N/cm2 knäcker den ryggkotor eller sliter sönder ryggradsnerven. Fågeln tros aldrig anfalla större byten framifrån.

Harpyja och människanRedigera

Status och hotRedigera

Habitatförstöring har lett till att arten försvunnit från många stora av sitt ursprungliga utbredningsområdet och den är nästan utrotad från Centralamerika.[5] Harpyjan är idag sällsynt, men inte akut utrotningshotad. Någorlunda vanlig är den endast i Amazonas. Harpyjan har jagats bland annat för de vackra huvudfjädrarna som använts som prydnader. IUCN kategoriserar den som nära hotad.[1]

NamnRedigera

Trivialnamnet harpyja härstammar från antika grekiskans ἅρπυια och refererar till de mytologiska harpyjorna, vindandar som hämtade de döda till Hades, och sades ha örnkroppar och människoansikten.[8]

I kulturenRedigera

Harpyjan är Panamas nationalfågel och finns avbildad på statsvapnet.

ReferenserRedigera

  1. ^ [a b] BirdLife International 2013 Harpia harpyja Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 24 maj 2016.
  2. ^ BirdLife Sverige (2019) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ The illustrated atlas of wildlife. University of California Press. 2009. sid. 115. ISBN 978-0-520-25785-6. https://books.google.com/books?id=NaCbUACCTjAC&pg=PA115 
  5. ^ [a b] ”It works!”. gaviaoreal.inpa.gov.br. Arkiverad från originalet den 1 februari 2014. https://web.archive.org/web/20140201144940/http://gaviaoreal.inpa.gov.br/. Läst 25 januari 2014. 
  6. ^ Linnaeus, C (1758) (på la). Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata.. Holmiae. (Laurentii Salvii). sid. 86. ”V. occipite subcristato.” 
  7. ^ Lerner, Heather R. L.; Mindell, David P. (November 2005). ”Phylogeny of eagles, Old World vultures, and other Accipitridae based on nuclear and mitochondrial DNA”. Molecular Phylogenetics and Evolution 37 (2): sid. 327–346. doi:10.1016/j.ympev.2005.04.010. PMID 15925523. http://www-personal.umich.edu/~hlerner/LM2005.pdf. Läst 31 maj 2011. 
  8. ^ Piper, Ross (2007). Extraordinary Animals: An Encyclopedia of Curious and Unusual Animals. Greenwood Publishing Group. sid. 89. ISBN 978-0-313-33922-6. https://books.google.com/books?id=eqegRf2UstIC&pg=PA89 

Externa länkarRedigera