Hans von Fersen den äldre
Hans von Fersen den äldre, född den 27 februari 1625, död 1683 i Narva, var en svensk friherre, krigare och ämbetsman.
Hans von Fersen d.ä. | |
Född | 27 februari 1625[1] |
---|---|
Död | 1683[1][2] Narva |
Medborgare i | Sverige |
Sysselsättning | Landägare |
Maka | Anna Magdalena von Tiesenhausen Catharina Elisabet Burth |
Barn | Reinhold Johan von Fersen (f. 1646) Anna Dorotea von Fersen (f. 1670)[3] |
Föräldrar | Reinhold von Fersen Dorothea Wrangel |
Släktingar | Fabian von Fersen (syskon) |
Heraldiskt vapen | |
Redigera Wikidata |
Biografi redigera
Hans von Fersen var son till överstelöjtnanten i livländsk tjänst, Reinhold von Fersen till Sipp, Abia och Laup i Estland, och Dorotea Wrangel. Han blev 1643 kaptenlöjtnant, 1655 överste vid Västra Nylands regemente, 1665 generalmajor och 1674 generallöjtnant. År 1675 utnämndes han till guvernör i Riga och 1682 till guvernör över Ingermanlands och Keksholms län. Liksom sin företrädare Martin Schultz fick han inte titeln generalguvernör; utan i de samtida breven adresseras han som generallöjtnanten och guvernören.
Hans von Fersen upphöjdes 1674 i friherrligt stånd.
I Elias Palmskiölds genealogiska anteckningar ges följande karaktäristik. Han war een Man af serdhs godt indicio och förstånd; hafwandes rätt wäl studerat, och uti allehanda språåk wärfwat sig stoor färdigheet, så att intet mindre pacis quam belli artibus kunnat ehwad commission honom anförtrodds, förrätta.[4]
von Fersen var gift med Catharina Burth och Anna Magdalena von Tiesenhausen. Han fick i sina båda äktenskap tolv barn, varav den fortlevande ätten härstammar från Reinhold Johan von Fersen.
Se även redigera
Källor redigera
- Fersen 2. Hans von i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1908)
- Gabriel Anrep, Svenska adelns ättartavlor
- ^ [a b] Hans Fersen, von, Svenskt biografiskt lexikon, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ Alvin, Hans von Fersen.[källa från Wikidata]
- ^ Leo van de Pas, Genealogics, 2003, läs online och läs online.[källa från Wikidata]
- ^ UU, Palmsk. 207, sid. 377; Palmskiöld hänvisar till Bergenhielms protokoll år 1671