Wikipedia

Hans Ruin

svensk filosof och estetiker
För filosofen och skribenten född 1961, se Hans Ruin (filosof).

Hans Valdemar Ruin, född 18 juni 1891 i Helsingfors i Finland, död 3 november 1980 i Stockholm, var en finländsk filosof och estetiker. Han var professor i filosofi vid Åbo Akademi 1945–1946 och docent i estetik vid Lunds universitet 1947.

Hans Ruin
Hans Ruin cirka 1930.
Född18 juni 1891[1][2][3]
Helsingfors[1]
Död3 november 1980[1][2] (89 år)
S:t Görans församling[2][1]
Medborgare iSverige och Finland
Utbildad vidHelsingfors universitet[1]
SysselsättningFilosof[1], psykolog[1], författare, estetiker[1]
ArbetsgivareÅbo Akademi[1]
BarnMartina Ruin (f. 1921)
Olof Ruin (f. 1927)
FöräldrarWaldemar Ruin[1]
SläktingarIngrid Ruin (syskon)
Utmärkelser
Tollanderska priset (1935)
Statsrådet Mauritz Hallbergs pris (1937)
Doblougska priset (1957)
De Nios Stora Pris (1962)
Redigera Wikidata

Biografi redigera

Ruin var son till professorn Waldemar Ruin och Flora Lindholm. Han gifte sig 1917 med Karin "Kaisi" Sievers (född 1894), som var dotter till arkiater Klas Richard Sievers och friherrinnan Karin von Bonsdorff. Han var far till Olof Ruin, och morfar till David och Marika Lagercrantz. Också hans sonson fick namnet Hans Ruin och blev filosof (se Hans Ruin den yngre)

Ruin var en mångsidig författare, som skrev om såväl kontinental filosofi som om konst och litteratur, liksom självbiografiska texter. Analytisk filosofi, som alltmer började dominera filosofiämnet i Norden, kände han sig dock främmande inför. Det var ett skäl till att han lämnade Finland och sökte sig till Sverige och en tjänst i estetik.

Svenska kulturfonden instiftade år 2003 Hans Ruin-essätävlingen för essäister. Tävlingen arrangerades i början vartannat, numera vart tredje år.

Bibliografi redigera

  • Krigets anlete 1919
  • Erlebnis und Wissen. Akademische Abhandlung. 1921
  • Nutidskonst i psykologisk belysning 1923
  • Själens försvarsproblem 1929
  • Gycklare och apostlar 1934
  • Poesiens mystik 1935
  • Väl mött, Europa! 1938
  • Rummet med de fyra fönstren 1940
  • Makt och vanmakt 1940
  • Ett land stiger fram 1941
  • Det finns ett leende 1943
  • Arvid Mörne 1946
  • Ibsens förvandling efter "Brand" 1946
  • Jarl Hemmer 1946
  • Finlandssvensk modernism 1947
  • Huru ett land återspeglas i konsten 1947
  • Hur skapar skalderna? 1948
  • Två världar 1948
  • I konstens brännspegel 1949
  • Föränderligt och oföränderligt i de estetiska begreppen 1951
  • Sju ögonblick och några reflexioner 1952
  • Estetisk upplevelse och esteticism 1953
  • Värdighet och behag bland akademiskt folk 1953
  • Yrjö Hirn 1953
  • Den poetiska visionen och verklighetsbilden 1954
  • Nytt och gammalt i ny lyrik 1955
  • Det sjunkna hornet 1956
  • Hem till sommaren 1960
  • Det skönas förvandlingar 1962
  • Konsten att läsa och konsten att dikta 1966
  • Den mångtydiga människan 1966
  • Världen i min fickspegel 1969
  • Höjder och stup hos Ibsen och några andra 1971
  • Uppbrott och återkomst 1977

Priser och utmärkelser redigera

Vidare läsning redigera

  • Ek, Thomas (2003). En människas uttryck: Studier i Hans Ruins självbiografiska essäistik. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, 657. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. ISSN 0039-6842. ISBN 951-583-098-2 
  • Ruin, Olof (2009). Hans Ruin: En gränsöverskridare. Vitterhetsakademiens serie Svenska lärde. Stockholm: Kungl. Vitterhets historie och Antikvitets akademien. Libris 11459827. ISBN 978-91-7353-311-9 

Källor redigera

  1. ^ [a b c d e f g h i j] Hans W Ruin, Svenskt biografiskt lexikon, läs online.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b c] Sveriges dödbok, 18910618-3990 Ruin, Hans Valdemar, läst: 14 november 2019.[källa från Wikidata]
  3. ^ Hans Ruin, Biografiskt lexikon för Finland, Svenska litteratursällskapet i Finland, läs online.[källa från Wikidata]

Externa länkar redigera

Företrädare:
Sven Larsson 		Inspektor för Malmö nation
1952–1957 		Efterträdare:
Gösta Ehrensvärd


Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Hans_Ruin&oldid=53887331”