Hakremspingvin[2] (Pygoscelis antarcticus) är en art i familjen pingviner[3] som huvudsakligen lever på den antarktiska halvön. Dessutom förekommer arten på olika ställen längs den antarktiska kustlinjen och i ögrupper framför allt i södra Atlanten. Hela beståndet uppskattas till åtta miljoner vuxna individer.

Hakremspingvin
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Manchot 01.jpg
Hakremspingvin med ungar
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
UnderklassNeognathae
OrdningPingvinfåglar
Sphenisciformes
FamiljPingviner
Spheniscidae
SläktePygoscelis
ArtHakremspingvin
P. antarcticus
Vetenskapligt namn
§ Pygoscelis antarcticus
AuktorForster, 1871
Synonymer
  • Ringpingvin
  • Pygoscelis antarctica (grammatiskt felaktigt)
Hitta fler artiklar om fåglar med

UtseendeRedigera

Hakremspingvinen är en medelstor, svartvit och långstjärtad pingvin med huvudsakligen vitt ansikte. Kroppslängden uppgår till mellan 68 och 77 cm och kroppsvikten 3,2–5,3 kg. Karakteristiskt är det smala svarta bandet över kinderna som gett arten dess namn. Vingarna är svarta med vit kant, underssidan vit och ögonen rödbruna.[4][5]

Utbredning och systematikRedigera

Hakremspingvinen häckar troligen cirkumpolärt, norrut till cirka 55°S, huvudsakligen på öar vid Antarktishalvön (i syd till Anversön), men även Sydorkneyöarna, Sydshetlandsöarna, Sydgeorgien och Sydsandwichöarna.[4] Mindre kolonier finns på Bouvetön, Heard Island, Ballenyöarna och Peter I:s ö.[4] Arten är nära släkt med adéliepingvinen.[5]

LevnadssättRedigera

Hakremspingvinen är en sällskaplig fågel som häckar i mycket stora kolonier, vanligen högre belägna än adélie- och åsnepingvinernas. Den anländer till häckningskolonin i oktober–november och börjar lägga ägg i månadsskiftet november–december. Fågeln livnär sig nästan uteslutande på krillarten Euphausia superba.[4][5]

 
Koloni med hakremspingviner i Sydshetlandsöarna.
 
Hakremspingviner fotograferade utanför Sydorkneyöarna.

StatusRedigera

Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar arten som livskraftig.[1] Världspopulationen har uppskattats till fyra miljoner par.[6] Arten ökade i antal och vidgade utbredningsområdet i mitten av 1900-talet, troligen på grund av ökad tillgång på krill.[7] Idag minskar den på de flesta lokaler på Antarktishalvön, dock ej längst i söder där den ökar.[1] Populationen på Sydsandwichöarna är stabil,[8] i övrigt är inga populationstrender kända.[1]

NamnRedigera

Fågeln har på svenska även kallats ringpingvin.

Se ävenRedigera

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2019 Pygoscelis antarcticus . Från: IUCN 2019. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2019.3. Läst 10 december 2019.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
  4. ^ [a b c d] Harrison, Peter. Seabirds of the World: A Photographic Guide. Princeton University Press, Princeton, New Jersey, 1987, ISBN 0-691-01551-1
  5. ^ [a b c] Martínez, I., Christie, D.A., Jutglar, F. & Garcia, E.F.J. (2020). Chinstrap Penguin (Pygoscelis antarcticus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/52460 15 februari 2020).
  6. ^ Convey, P., Morton, A. and Poncet, J. 1999. Survey of marine birds and mammals of the South Sandwich Islands. Polar Record 35(193): 107-124.
  7. ^ del Hoyo, J., Elliot, A. and Sargatal, J. 1992. Handbook of the Birds of the World, Vol. 1: Ostrich to Ducks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
  8. ^ Lynch, H.J., White, R., Naveen, R., Black, A., Meixler, M.S., Fagan W.F. 2016. In stark contrast to widespread declines along the Scotia Arc, a survey of the South Sandwich Islands finds a robust seabird community. Polar Biology 39: 1615–1625.

Externa länkarRedigera