Höger–vänster-skalan

system för att beteckna ideologiska positioner inom politiken
(Omdirigerad från Höger-vänsterskalan)
Se även: GAL–TAN
Sittplatserna i Europaparlamentet följer höger–vänster-skalan (antal 2020):
     Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL) (39)
     Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D) (147)
     Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen (G/EFA) (67)
     Gruppen Förnya Europa (RE) (98)
     Europeiska folkpartiet (EPP) (187)
     Gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR) (61)
     Gruppen Identitet och demokrati (ID) (76)
     Grupplösa i Europaparlamentet (NI) (29)

Höger–vänster-skalan, vänster–höger-skalan eller den politiska skalan betecknar den viktigaste ideologiska dimensionen inom politiken.[1] Ursprungligen speglar den en konflikt mellan de konservativa partierna, högern, och de partier med motsatt ståndpunkt till vänstern. I den politiska mitten emellan dessa befinner sig partier som enligt partistyrelsen räknar sig som center.

I Sverige används ofta höger–vänster-skalan för att prata om motsättningar inom ekonomisk politik. I denna kontext hamnar marknadsliberalism och kapitalism till höger på skalan, och fördelningspolitik och socialism till vänster. Skalan har traditionellt och historiskt även inbegripit andra dimensioner, exempelvis sekularism kontra religion, folklig kontra feodal suveränitet eller globalism kontra nationalism.

BakgrundRedigera

Skalan uppstod i Frankrikes nationalförsamling i samband med franska revolutionen år 1789. De radikala som ville förändra samhället mot större jämlikhet (under revolutionens inledningsfas var detta liberalerna och anhängarna av konstitutionell monarki) satt till vänster, medan de som ville bevara det gamla systemet satt till höger. Vid den här tidpunkten var de moderna ideologierna inte uppfunna. Det gör det svårare att knyta höger–vänster-skalan till speciella ideologier med förankring genom hela skalans historia. Positioneringen på den politiska skalan är inte alltid helt lätt, eftersom samhället och den politiska verkligheten har förändrats mycket sedan dess. Om de som då var höger var förändringsobenägna, så kan de nu, om den politiska vänstern länge har suttit vid makten i ett land, tvärtom vara de som står för de mest radikala förändringsförslagen. Vilka kriterier som skall användas vid positionering på skalan har det också rått delade meningar om. Dock finns det en typisk användning och positionering utefter skalan som nyttjas på samma sätt i media, bland väljare och bland statsvetare. Ofta används ekonomi som kriterium, där vänster är de som är för högre skatter och mer stöd till behövande i samhället, till exempel till skola, vård och fattiga, medan höger är de som är för lägre skatter och mindre sådana offentliga utgifter.

Idag har skalan ett starkt samband med vilka partier som brukar samarbeta med vilka vid regeringsbildning inom stater med flerpartisystem. Var på skalan en viss väljare placerar sig har ett starkt samband med hur denna ser på olika politiska frågor liksom hur väljaren röstar.

Enligt statsvetaren Stephen Tansey ser den konventionella klassificeringen av ideologier längs med höger–vänsterskalan ut så här:[2][bättre källa behövs]

Anarkist Marxist Socialist Liberal Konservativ Monarkist Fascist
 
längst till vänster längst till höger

Man bör dock observera att denna "konventionella" skala kan skilja sig lite i detaljerna beroende på plats och tidsperiod: sålunda har anarkisterna ofta betraktats som stående "längre till vänster" än marxisterna, till exempel i Ryssland före och under Ryska revolutionen.[3]

Höger–vänster-skalan i SverigeRedigera

I Sveriges riksdags plenisal (kammaren) är ledamöterna placerade efter valkrets. I många andra länder sitter dock ledamöterna till vänster eller höger i parlamentet efter partitillhörighet. Klicka på den nedre bilden för en redovisning av vilken valkrets respektive färg avser.

Sedan demokratins genombrott[4] i Sverige under 1900-talets början har höger–vänster-skalan spelat en viktig roll i svensk politik. Skiljelinjen mellan vänster och höger har främst handlat om socialdemokrati kontra borgerlighet. Den skiljelinjen har därför dominerat svenska valrörelser och regeringsfrågan. De viktigaste vänster–höger-frågorna har avsett skatter, offentlig sektor, välfärdsstat, jämlikhet och privatisering.[5]

I Sveriges riksdag återfinns, som sagt, partier som beskrivs som borgerliga (liberala eller konservativa) och betecknas som höger och till viss del center, samt partier som ibland beskrivs som progressiva (socialdemokrater, socialister och/eller gröna) som betecknas som vänster och i vissa fall som centerpolitiska. Ett riksdagsparti, Sverigedemokraterna (bildat 1988, invalt 2010) som ideologiskt betecknats som bland annat nationalistiskt och socialkonservativt, betecknas som varken borgerligt eller progressivt och bildar blockpolitiskt ett eget block.

Mellan 85 och 95 procent av de väljare som placerar sig antingen till höger eller till vänster, röstar på motsvarande block i valen. Svenska väljares självbild är att de är åsiktsröstare, i andra hand ideologiröstare: 51 procent av väljarna anger att de i första hand åsiktsröstar, 49 procent anger att de ideologiröstar och 46 procent ser sig själva som röstare på partiernas program.[6]

Blockpolitiken har varit mer cementerad i Sverige än i många andra länder, och koalitioner mellan enskilda partier till höger och till vänster om mitten är ovanliga. Kritiker till denna beskrivning, däribland Per Wirtén, menar att blocken inte längre motsvarar politiska ideologier, utan snarare statsapparaten kontra näringslivet. Ett flertal empiriska studier har dock fortsatt att visa att svensk politik i hög grad är endimensionell.[1] Under riksdagsvalet 2006 stannade 88,2 procent av väljarna inom samma höger- eller vänsterblock som de röstat på under det förra valet. En andel av 9,1 procent av väljarna bytte från vänsterblocket till högerblocket medan 2,7 procent bytte från högerblocket till vänsterblocket.[6]

I Sverige är platsfördelningen i riksdagens plenisal ordnad efter geografisk valkrets istället för partitillhörighet. I många andra länder sitter dock ledamöterna till vänster eller höger i parlamentet efter partitillhörighet.

Väljarnas egen identifieringRedigera

På grund av den tydliga uppdelningen i mer än hundra år mellan socialdemokrati (vänster) och de borgerliga (höger) har svenska väljare haft lätt att placera in sig själva på en höger–vänster-skala.[5] Var svenskar identifierar sig på höger–vänster-skalan har varierat över tid. Mellan 1968 och 1982 identifierade sig fler väljare som vänster än som höger. Den andel som placerade sig själv som "vänster" gick från 43 procent år 1968 till 37 procent 1982, och den andel som såg sig som "höger" varierade mellan 31 procent år 1968 och 36 procent år 1982. Under 1980-talet så jämnade det ut sig mellan de två ideologiska lägren. Andelarna för de bägge blocken har legat mellan 35 och 40 procent vardera, med en fördel för högerblocket. I sju val sedan 1968 har fler identifierat sig med höger än med vänster: 1985, 1991, 1998, 2006, 2010, 2014 och 2018. I valet år 2018 såg sig 43 procent av väljarna som höger och 36 procent som vänster.[7] 1960- och 1970-talens vänstervridna opinion har sedan 1990-talets början bytts ut mot en klart mer högervriden opinion.[6]

Partiernas placering på skalanRedigera

 
Svenska partiers placering på höger–vänsterskalan 1979–2006, enligt väljarnas bedömning (SCB:s valundersökningar).

Vid valet år 2006 placerade de svenska väljarna partierna i följande ordning på höger–vänster-skalan. Värdet 10 på skalan var längst till höger och värdet 0 var längst till vänster. Längst till höger sattes Moderaterna (värde 8,4), därefter följde Sverigedemokraterna (7,7), Kristdemokraterna (6,9), Folkpartiet (6,7), Centerpartiet (6,2) och Junilistan (värde 5,6). Alla dessa partier uppfattas alltså som till höger om mitten. Därefter följer partierna till vänster om mitten. Längst till vänster sattes Vänsterpartiet (värde 1,3), därefter Feministiskt initiativ (2,5) samt därefter Miljöpartiet (3,6) tillsammans med Socialdemokraterna (värde 3,6). Väljarna för vart och ett av partierna placerar sig själva på ett mycket snarlikt sätt.[6]

Samband med egen placering på skalanRedigera

Höger–vänster-skalan i Sverige har ett starkt samband med väljarnas ekonomiska situation eller samhällsklass. Ju lägre inkomst och status via yrket, desto större är sannolikheten att en väljare har sympatier åt vänster på skalan. Ju högre inkomst och förmögenhet, desto större är sannolikheten att en väljare har sympatier åt höger på skalan. Samma samband finns i andra länder, men det är starkare i Sverige. Sambandet mellan samhällsklass, höger–vänster-skalan och partival har dock försvagats klart över en period av 50 år, det är ungefär hälften så starkt idag som det var 1956. Ännu i valet år 2006 uppvisade dock samhällsklass det starkaste sambandet med partival av alla undersökta bakgrundsdimensioner. Andra viktiga bakgrundsfaktorer för partival var utbildning, religiositet, fackföreningsmedlemskap, yrke och inkomst.[6]

Andra politiska dimensionerRedigera

Huvudartikel: Politiskt spektrum

Andra dimensioner av svensk politik som föreslagits av statsvetare inkluderar en tillväxt–ekologidimension samt en xenofob–kosmopolitdimension.[1]

Ideologier som överskrider höger–vänster-skalanRedigera

Vissa politiska åskådningar anser sig överskrida eller vara oberoende av höger–vänster-skalan. Många feminister menar att kvinnoförtrycket förenar höger- och vänsterideologierna medan ekologister hävdar att miljöförstöringen drabbar alla oavsett ideologi, och svenska piratpartiet anser att deras frågor inte kan placeras in på höger–vänster-skalan. Exempelvis anser många miljöpartister att de varken tillhör högern eller vänstern. I Sverige brukar även Centerpartiet och Sverigedemokraterna beskriva sig själva som mittenpartier.

Att framhäva det egna oberoendet av höger–vänsterskalan kan vara en retorisk metod.[Enligt vem?] Genom att placera sin egen uppfattning i mitten kan ett parti undvika att stöta sig med potentiella väljare som själv identifierar sig som höger eller vänster. Om man till exempel undersöker Miljöpartiets förtroendevalda, väljare och sympatisörer, så har dessa genomsnittligt sett en klar vänsterprofil, även om partiet säger sig vara oberoende av höger–vänsterskalan. Man kan säga att höger–vänsterskalan handlar mycket om ekonomi, skatter och offentlig välfärd. Ett enfrågeparti kanske inte har så stort intresse av skatte- och välfärdsfrågor. När ett sådant kommer in i riksdagen så brukar det framgå av röstande i ekonomiska frågor var på skalan de lägger sig.

 
Den politiska kompassen delar inte bara in i socioekonomisk höger och vänster, utan även auktoritär/kollektivistisk (innefattande bl.a. värdekonservatism) gentemot individuell frihetlighet (Libertarianism).

En tvådimensionell skalaRedigera

Då höger–vänster-skalan har begränsningar har på senare tid, främst i USA och med början hos libertarianska grupper, växt fram en tvådimensionell skala som förespråkarna anser korrigerar några av tillkortakommandena i den traditionella höger–vänster-skalan.

Den tvådimensionella politiska skalan är mindre vanlig bland statsvetare som forskar på politisk ideologi, men har under senare fått uppmärksamhet i media som en alternativ skala.[8]

Den har dock kritiserats av Chris Lightfoot som menar att den är vinklad till libertariansk favör och att den auktoritära / libertarianska dimensionen är felaktigt definierad.[9]Politicalcompass.org anser dock att problemet har med själva testen som skalan används med att göra och inte själva formatet.[10]

Politiska färgerRedigera

Det är vanligt att använda färger för att symbolisera höger och vänster och ett parti eller en politikers position på skalan. I Sverige används i stora drag rött för vänstern och blått för högern, men andra färger används också. På höger sida finns Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna, som alla symboliseras med olika nyanser av blått, medan Centerpartiet symboliseras med grönt. För dessa partiers samarbete, kallat Alliansen, har man valt färgen orange för att färgen inte ska förknippas med något existerande parti. På vänstersidan finns Vänsterpartiet och Socialdemokraterna som använder röd färg. Hit brukar också ofta räknas Miljöpartiet de Gröna, som liksom Kristdemokraterna på 1970-talet, inte ansett sig tillhöra höger eller vänster. Deras färg ges av partinamnet, grönt. Sverigedemokraterna markeras vanligen med gul färg, trots att partiet sedan ett par år använder blåsippan som partisymbol. Piratpartiet valde däremot lila som partifärg för att markera att deras frågor är lika viktiga för både röda och blå blocket.

I ett stort antal länder runt om i världen används ett liknande färgval för att beskriva höger och vänster i politiken. Ett undantag är USA, där ”röda delstater” symboliserar stater som röstar övervägande på republikanerna till medan ”blå delstater” står för delstater dominerade av demokraterna. Anhängare och förespråkare av abort, dödsstraff, kvotering, vapenkontroll etc återfinns i båda de större partierna och är i betydligt högre utsträckning en fråga om region och individuella preferenser än om nationella partiprogram.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ [a b c] Bäck, Mats & Tommy Möller (2001). Partier och organisationer. Femte upplagan. Stockholm: Norsteds Juridik.
  2. ^ Tansey, Stephen D. (2002) Politics: The Basics, kapitlet "Ideology". London och New York: Routledge.
  3. ^ Jfr. Till exempel omnämningarna i V.I.Lenin: Speech Delivered At The All-Russia Congress Of Transport Workers. 1921 och А.С.Изгоев. Об интеллигентской молодежи (Заметки об ее быте и настроениях). Часть II 1909.
  4. ^ demokratins genombrott i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 20 februari 2020.
  5. ^ [a b] Sannerstedt, Anders (2015) "Hur extrema är Sverigedemokraterna?" i Annika Bergström, Bengt Johansson, Henrik Oscarsson & Maria Oskarson (red) Fragment. Göteborgs universitet: SOM-institutet. Läst 20 februari 2020.
  6. ^ [a b c d e] SCB (2007). Allmänna valen 2006, Del 4 Arkiverad 12 december 2013 hämtat från the Wayback Machine.. Statistiska centralbyrån. ISBN 978-91-618-1411-4
  7. ^ "VALU: Vänster – höger". SVT Nyheter. 9 september 2018. Läst 20 februari 2020.
  8. ^ Fogg, Ally (12 april 2010). ”Political Compass points to alienation” (på engelska). The Guardian. https://www.theguardian.com/commentisfree/2010/apr/12/political-compass-voter-alienation. Läst 8 juni 2018. 
  9. ^ Lightfoot, Chris (2003). Political Survey: Rationale.
  10. ^ ”Frequently Asked Questions” (på engelska). The Political Compass. https://politicalcompass.org/faq#faq3. Läst 8 juni 2018.