Händelsehorisont (Event Horizon) är en storskalig installation av den brittiske konstnären Antony Gormley.

En av 27 glasfiberstatyer placerade på byggnader nära Themsen i London.
Gjutjärnsfigur efter Gormleys egen kropp.

Projektet genomfördes första gången i London år 2007. Det består av 31 naturtroget proportionerliga manskroppar, 27 i glasfiber och fyra i gjutjärn,[1] alla formade efter konstnärens egen kropp.[2] De placerades på byggnader längs South Bank, Themsens södra strand i London; till exempel Shell Building och Waterloo Bridge.[3] Som en del av Gormleys retrospektiva utställning Blind Light (2007) på Hayward Gallery sågs installationen bäst från galleriets terrasser.[4] En av figurerna visades under förtexterna till den första delen av Ashes to Ashes. Statyerna misstogs emellanåt för att vara självmordsförsök.[5] Installationen togs bort i augusti och september 2007. Gormley hade tidigare utfört ett liknande projekt, Another Place, i Crosby Beach.

En skulptur över Madison Square, Manhattan.

2010 installerades Händelsehorisontens skulpturer i New York på platser runt Madison Square, från Union Square till Empire State Building. Precis som i London placerades de 27 glasfiberfigurerna på avsatser och tak, medan de fyra gjutjärnsfigurerna stod på marken i Madison Square Park. Installationen sponsrades av Madison Square Park Conservancy.[2] Och precis som i London misstogs figurerna för att vara självmordsförsök.[6]

Gormley yttrade om installationen i London att "det var mäktigt att se en person eller grupper av människor som pekade mot horisonten. Själva överförandet av skulpturens stillhet till en åskådares stillhet är spännande för mig: reflexivitet som delas."[2] Om evenemanget i New York yttrade han. "I Manhattans topografiskt förtätade miljö ökar spänningen mellan det påtagliga, det förnimbara och det tänkbara, på grund av tyngden och storleken hos byggnader" och att projektet i det avseendet borde "aktivera horisonten och göra folk mer uppmärksamma. Under själva processen att se och få syn på, eller se och söka, omvärderar man kanske sin egen utgångspunkt i världen och blir medveten om sitt vaneseende."[2] Kritikern Howard Halle ansåg. att "genom att utnyttja avstånd och avsiktliga storleksordningar hos stadens egen konstruktion, skapar [händelsehorisont] en metafor för stadsliv och alla motsägelsefulla associationer - alienation, ambition, anonymitet, berömmelse - som det medför."[2]

Referenser redigera

Noter redigera

Externa länkar redigera