Gunnar Castrén
Gunnar Castrén, född 27 december 1878 i Helsingfors, död där 4 november 1959, var en finländsk litteraturhistoriker, son till Robert Castrén.[1]
Castrén blev filosofie doktor i Helsingfors 1902 och 1907 docent i estetik och nyare litteratur vid Helsingfors universitet och var från 1924 till 1938 professor i inhemsk litteratur, från 1938 till 1945 i svensk litteratur. Han intog en framträdande plats i finlandssvenskt kulturliv som forskare och kritiker. Han utövade också en omfattande publicistisk verksamhet i politiska och litterära frågor, bl.a. som redaktör i Euterpe och i Nya Argus. I Euterpe var språkfrågan bannlyst. Här samlades Eino Leino, Jean Sibelius samt Castrén. Han betraktade också publikationer som Svenskt i Finland (1914) med misstänksamhet, och menade att om finländare inte undviker att sår skapas på den finska och den finlandssvenska sidan så hotades Finlands västerländska kultur.[2] Mellan 1924 och 1934 var han ordförande i Svenska litteratursällskapet i Finland. Castrén invaldes 1952 som utländsk ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien.
Innehåll
KällorRedigera
LitteraturRedigera
- Svensk uppslagsbok. Lund 1930.
NoterRedigera
- ^ Castrén, Gunnar i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0.
- ^ Nya Argus 7/1917.