Guds barnbarn
Guds barnbarn är en beteckning på barn till troende kristna föräldrar, särskilt frikyrkliga; i begreppet ligger ofta att uppväxten satt psykologiska spår och lett till ett avståndstagande från samfundet.[1][2][3]
Beteckningen har bildats till det nytestamentliga uttrycket ”Guds barn”, till exempel Johannesevangeliet 1:12: ”allom them som honom [Jesus] anammade, gaf han macht at blifwa Gudz barn”. Svenska författare som använt uttrycket i titlar på böcker i ämnet är Gabrielle Ringertz (Guds barnbarn, 1936)[4], Sam Lidman (Guds barnbarn, 1957) och Hans Block (Guds barnbarns träldom, 1995)[5]. Som upphovsman till uttrycket uppges Georg Lundström (pseudonymen Jörgen).[4] Enligt tidiga belägg skall general Sven Lagerberg (”Sven i Helvete”) ha yttrat om en kristen officers misskötsamme son att ”för Guds barn kan det nog gå bra, men för Guds barnbarn går det åt helvete”.[6][7]
Källor redigera
- ^ Hasse Boström, ”Frikyrkor ber om ursäkt”. Svenska Dagbladet 14 februari 1993, sidan 34.
- ^ Ingrid Olausson, ”’Hon brann för Gud och såg inte mig’”. Svenska Dagbladet 26 november 1990, sidan 34.
- ^ Berndt Gustafsson (och Åke Ohlmarks), Svenskarnas religion. Verbum 1974. Sidan 190.
- ^ [a b] G. Rbg. - signatur för Gerd Ribbing (24 november 1936). ”Barnet och religionen”. Dagens Nyheter: s. 5. https://arkivet.dn.se/sok?q=guds+barnbarn&from=1936-11-23&to=1936-11-25.
- ^ Leif Carlsson (7 maj 1996). ”En pojkes insyn i en småaktig religion - recension av "Guds barnbarns träldom"”. Svenska Dagbladet. https://www.svd.se/arkiv/1996-05-07/30/SVD.
- ^ Pseudonymen ”Satyr”, ”Äpplet och päronträdet”. Svenska Dagbladet 9 februari 1899, sidan 3
- ^ ”Hvarjehanda Nyheter”. Dagens Nyheter: s. 3. 27 juli 1894. https://arkivet.dn.se/sok?q=guds+barnbarn&from=1894-07-27&to=1894-07-27.