Madagaskarvadarsvala[2] (Glareola ocularis) är en hotad vadarfågel i familjen vadarsvalor som enbart häckar på Madagaskar.[3]

Madagaskarvadarsvala
Status i världen: Nära hotad[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
FamiljVadarsvalor
Glareolidae
SläkteGlareola
ArtMadagaskarvadarsvala
G. ocularis
Vetenskapligt namn
§ Glareola ocularis
AuktorJ. Verreaux, 1833

Utseende redigera

Madagaskarvadarsvalan är en relativt liten och bjärt färgad vadarsvala med en kroppslängd på 25 centimeter. Som andra vadarsvalor är den klykstjärtad och tärnlik. Ovansidan är mörkt olivbrun, undersidan av vingen och buken kastanjefärgad medan nedre delen av buken, undergumpen och övergumpen är vit. Örontäckarna och tygeln är svart och från mungipan, under ögat och vidare går en vit linje. Kastanjefärgen på undersidan samt en något större storlek skiljer madagaskarvadarsvalan från den närbesläktade afrikanska klippvadarsvalan.[1]

 

Läte redigera

Från madagaskarvadarsvalan hörs hårda och vassa, upprepade ljud som i engelsk litteratur återges som "wick-wick-wick".[4]

Utbredning och systematik redigera

Fågeln häckar på Madagaskar förutom längst i sydväst och övervintrar i Afrika från Somalias kust till norra Moçambique.[3][1] Den häckar huvudsakligen på östra Madagaskar november till januari och flyttar sedan västerut där den samlas i stora flockar innan den tar sig över till Östafrikas kust för övervintring.[5] Vissa övervintringsplatser samlar ett stort antal individer, exempelvis Tanaflodens delta i Kenya.[6] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Ekologi redigera

Madagaskarvadarsvalan är mest aktiv i skymingen.[7] Liksom övriga vadarsvalor lever den huvudsakligen av insekter, framför allt nätvingar, steklar, och skalbaggar,[8] som den fångar i luften.[9] Den är sällskaplig och ses ofta flockvis.[10] Även häckningen sker i grupp, ofta i lösa kolonier med mellan tio och 50 fåglar på klippöar mellan november och januari, i floder, i saltträsk och i klippiga kusttrakter.[8] Boet är en hålighet i berget som fodrats med uppstötta insektsskal.[10] Efter häckningen ses den vanligen i kustnära våtmarker, men också gräsmarker.[10]

Status och hot redigera

Internationella naturvårdsunionen IUCN listar arten som nära hotad baserat på en liten population som tros minska till följd av tryck på vadarsvalans våtmarksmiljöer. Beståndet uppskattas till mellan 3 300 och 6 700 vuxna individer.[1]

Referenser redigera

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2020 Glareola ocularis . Från: IUCN 2020. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2021-3. Läst 11 december 2021.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ Hayman, Peter; Marchant, John; Prater, Tony (1986). Shorebirds: an identification guide to the waders of the world. Boston: Houghton Mifflin. ISBN 0-395-60237-8 
  5. ^ Delany, S.; Scott, D.; Dodman, T.; Stroud, D. 2009. An atlas of wader populations in Africa and Western Eurasia. Wetlands International, Wageningen, The Netherlands.
  6. ^ RSPB. 2012. Tana River Delta. Hämtad från [1] 22 mars 2012.
  7. ^ Safford, R.J. & Hawkins, A.F.A. eds. (2013) The Birds of Africa. Vol. 8. The Malagasy region. Christopher Helm, London
  8. ^ [a b] Langrand, O. 1990. Guide to the birds of Madagascar. Yale University Press, New Haven, USA.
  9. ^ Morris, P.; Hawkins, F. 1998. Birds of Madagascar: a photographic guide. Pica Press, Robertsbridge, UK.
  10. ^ [a b c] del Hoyo, J., Elliott, A., and Sargatal, J. 1996. Handbook of the Birds of the World, vol. 3: Hoatzin to Auks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

Externa länkar redigera