Gens Cornelia var en av de mest framstående patriciska ätterna i Antikens Rom. Under republiken räknades de till gentes maiores (de större släkterna), och en fjärdedel av de senatens talmän och Roms överstepräster vi känner till var Cornelier. Ätten var uppdelad i många grenar, både patriciska och plebejiska, vissa med mycket avlägset släktskap till varandra. De patriciska grenarna hette: Arvina, Blasio, Cethegus, Cinna, Cossus, Dolabella, Lentulus, Maluginensis, Mammula, Merenda, Merula, Rufinus, Scapula, Scipio, Sisenna och Sulla. Bland de plebejiska grenarna fanns Gallus och Balbus, och det fanns även andra cognomen som bars av frigivna slavar ur släkten.[1][2]

Ingången till Scipionernas grav
Fyra Scipioner: statyerna tros föreställa Scipio Africanus, Scipio Asiaticus, Scipio Aemilianus och Scipio Nascia Corculum

Enligt Cicero hade Cornelierna traditionen att till skillnad från andra ätter begravas obrända, vilket bekräftats sedan man fann Scipionernas grav vid Via Appia i Rom. Denna tradition bröts när Sulla begravdes.[1]

Personer ur den Cornelianska ättenRedigera

ReferenserRedigera