Öppna huvudmenyn
Gasklocka i Southall, London.

Gasverk är en industriell anläggning som producerar stadsgas. Ursprungligen tillverkades gasen i kolgasverk genom torrdestillation av stenkol, vilket gav inkomstbringande biprodukter i form av koks, ammoniak och bensen. Eftersom det var en smutsig och miljöfarlig process övergick gasverken med tiden till spaltgasverk, där gasen istället produceras genom omvandling (spaltning) av lättbensin eller butan. Idag har man lagt ner även spaltgasverken och ersatt dessa med naturgas- eller biogasanläggningar. Naturgas transporteras antingen i långa pipelines från gasfyndigheterna eller i flytande form (LNG) med fartyg och/eller tankbil till särskilda blandningstationer, där gasen får rätt tryck och sammansättning, och sedan förs in i stadsgasnätet. Biogas produceras genom rötning av organiska restprodukter i särskilda produktionsanläggningar för biogas, och förs sedan via rörledning och blandningsstationer in i stadsgasnätet.

Svenska gasverkRedigera

Gasverk av den äldre kolbaserade typen byggdes under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet i många svenska städer. De flesta av dessa lades dock ner under 1950- och 1960-talen. I de större städerna konverterades de istället till naftabaserade spaltgasverk. Spaltgasverken var i drift till sent 1900-tal/tidigt 2000-tal. Idag är även samtliga spaltgasverk nedlagda men har i många fall ersatts med moderna naturgas- och biogasverk.

HistoriaRedigera

Det som kallats gasverkens guldålder inföll från 1850 och fram till sekelskiftet 1900. Då etablerades ett flertal gasverk med en kår av gastekniker och gasverken blev en naturlig del av den kommunala verksamheten i landets större städer. Pionjärstäderna var Göteborg, Stockholm och Norrköping. Åren 1860–1867 tillkom 20 gasverk och år 1870 hade alla de 20 största städerna utom Borås och Halmstad gasverk.

KommunaliseringRedigera

Att gasverk började byggas och även övertogs av kommunerna berodde på att gasen användes för gatubelysning. På 1880-talet kommunaliserades de sex gasverk som byggts före 1860. År 1890 skedde mer än 90 procent av all gasproduktion i kommunal regi. Man upptäckte också att gasverken var en pålitlig inkomstkälla för kommunerna. Fram emot sekelskiftet hade också en ny yrkesgrupp etablerat sig: den högskoleutbildade gasverksingenjören.

Gasen får konkurrensRedigera

Men gasverkens framgång och dominans skulle inte bli bestående. Kring sekelskiftet växte konkurrensen från fotogenlampan och den elektriska glödlampan. Under 1870- och 1880-talen hade fotogenlamporna blivit billigare i drift än gaslamporna och de krävde heller inga investeringar i rörledningar. Rationellare tillverkning gjorde också att priset på fotogen sjönk från 20 öre per liter 1885 till 14 öre per liter vid sekelskiftet. Elektriciteten var ett ännu större hot och i många städer bromsades elintroduktionen medvetet för att skydda gasen. Men elljusets fördelar, bekvämligheten vid tändning och släckning och att man slapp öppen låga, ledde till att privatabonnenterna snabbt gick över till el och 1910-talet blev elljusets genombrottsdecennium. Nya energisnålare metalltrådslampor sänkte driftskostnaden för el med femtio procent och kolbrist under första världskriget tredubblade gaspriset. Även fotogenpriset höjdes och snart stod det elektriska ljuset som segrare. Som gatubelysning dröjde sig gasljuset dock kvar. Men vid slutet av 1930-talet hade bara tolv städer fler än 200 gatlyktor. Andra världskrigets bränsleprisökningar betydde slutet också för dem.

Spisar och värmeledningspannorRedigera

Vid mitten av 1880-talet började gasverken att propagera för gasspisar i hemmen. Man införde även differentierade taxor med lägre pris för kokning och motorer än för belysning. Det fanns två skäl till detta. Man ville försäkra sig om avsättning för gasen trots elljusets frammarsch och dessutom förbrukades "kokgas" och "motorgas" huvudsakligen på dagtid, medan belysningsgasen naturligtvis hade störst åtgång på kvällar och nätter. Man eftersträvade med andra ord jämnare förbrukning över dygnet. Gasmotorerna konkurrerades emellertid snabbt ut av elmotorerna på 1910-talet. Kokgasen hävdade sig bättre och var omkring 1910 gasverkens största delmarknad. Gasspisen hävdade sig, dels därför att veden steg i pris och dels därför, att utbyggnad med centralvärme i husen gjorde vedspisarna överflödiga som värmekällor. Därtill kom att koks, som är en biprodukt av gasframställningen, var ett utmärkt bränsle i centralvärmepannor. Koksen svarade till sist för hälften av gasverkens intäkter. Även industrin använde gas och på 1930-talet svarade industrin för 30 procent av gaskonsumtionen.

SlutstridenRedigera

Fram till 1945 tog både gas- och elspisen marknadsandelar framför allt från vedspisen. År 1945 hade ungefär tre fjärdedelar av hushållen i Stockholm, Göteborg och Malmö gasspis, medan endast 4-7 procent hade elspis. I de mellanstora städerna på över 30 000 invånare hade 46 procent gasspis och 17 procent elspis. I mindre tätorter fanns elspis i cirka en fjärdedel av hushållen, medan få hade gas. På landsbygden dominerade fortfarande ved och fotogen helt. Men elspisen blev effektivare och spispriserna sjönk. Elpriset halverades mellan 1925 och 1950 medan gaspriset låg kvar på samma nivå. Ytterligare ett avbräck för gasverken blev den lättskötta oljeeldningen som började tränga ut koksen. Nu började gasverken hamna i kris. Nio av de minsta lades ner redan under början av 1950-talet och nedläggningarna fortsatte. Av de 37 gasverk som fanns 1950 fanns tjugo år senare bara åtta kvar. De största gasverken överlevde och gick över till s.k. spaltgas, där lättbensin förgasades. Oljekrisen 1973 drabbade gasindustrin hårt, när man tvingades höja priset mer än konkurrenterna. Spaltgasen levde dock kvar i flera städer, om än i mindre skala.

Naturgas - och på sikt biogas - ger renässansRedigera

Den 14 juni 1985 inleddes leveranser av naturgas från danska fyndigheter i Nordsjön. Gasen används inom industrin och för uppvärmning av hus. En del av naturgasen distribueras genom de gamla västsvenska stadsgasverkens ledningar. En ny aktör har nyckelrollen: Swedegas AB. Det svenska transmissionsnätet omfattar sträckan Trelleborg till Stenungsund fem mil norr om Göteborg, med en sidolinje från Halmstad till Gnosjö. Matningen sker genom en undervattenslinje från Dragör på Själland till Skåne. I Stockholm, som alltjämt saknar koppling till det fasta naturgasnätet, sker sedan januari 2011 istället leverans med flytande naturgas (LNG) per fartyg och tankbil till blandningsstationer, för vidare distribution in i det stockholmska stadsgasnätet. I Stockholm förs även lokalproducerad koldioxidneutral biogas in i stadsgasnätet via blandningsstationerna. Med förbättrad tillgång på biogas är tanken att på sikt helt ersätta den fjärrimporterade fossila naturgasen med biogas.

Gasverken i de svenska städerna
Stad Privatägt Kommunalt Nedlagt
(spaltgas)
Nedlagt
(naturgas/biogas)
Göteborg 1846 1888 1969 SP 1993 NAT
Norrköping 1851 1882 1963 SP 1988
Stockholm 1853 1884 1972 SP 2011 NAT/BIO
Malmö 1854 1884 1969 SP 1986 NAT
Landskrona 1856 1886 1966(1983)*
Uddevalla 1858** 1889 1956
Falköping 1860 1881 1952
Helsingborg 1860 1964 SP 1986 NAT
Kristianstad 1860 1872 1962
Uppsala 1860 1967
Ystad 1860 1965 SP 1975
Örebro 1860 1902 1962 SP 1980
Eskilstuna 1861 1900 1961 SP 1984
Gävle 1861 1891 1966
Linköping 1861 1964
Nyköping 1861 1964
Västerås 1861 1905 1963 SP 1974
Jönköping 1862 1959 SP 1964
Kalmar 1862 1967
Karlstad 1862 1966
Lund 1863 1963
Mariestad 1863 1949
Alingsås 1864 1962
Vänersborg 1865 1890 1963 SP 1972
Karlskrona 1867 1966
Sundsvall 1867 1961
Södertälje 1874 1898 1953
Lidköping 1902 1957
Eslöv 1906 1961
Trelleborg 1912 1971
Falun 1916 1952
Härnösand 1916 1950
Visby 1916 1954
Västervik 1916 1952
Östersund 1917 1951
Skara 1918 1952
Skövde 1918 1952
* Nedlagt 1966 men fick därefter gas i ledning från Helsingborg
** 50% privat och 50% kommunalt
SP Ersatt med spaltgasanläggning
NAT Ersatt med naturgasdistribution till hushåll

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

Tryckta källorRedigera

  • Kaijser, Arne (1986). Stadens ljus: etableringen av de första svenska gasverken. Linköping studies in arts and science, 0282-9800 ; 4 (1. uppl.). Malmö: LiberFörlag. Libris länk. ISBN 91-40-05159-5 

WebbkällorRedigera

Vidare läsningRedigera

  • Svenska gasverksföreningens månadsblad. Stockholm: Svenska gasverksföreningen. 1934-1968. Libris länk 
  • Svenska gasverksföreningens årsbok.. Stockholm: SGF. 1924-1967. Libris länk 
  • Almqvist, Knut; Landqvist Verner (1937). Eskilstuna stads gasverk: berättelse över ombyggnaden åren 1934-1935 samt en kort historik. Stockholm: Esselte. Libris länk 
  • Bodman, Gösta (1938). Göteborgs stads gasverk: 1888-1938. Göteborg: Wezäta. Libris länk 
  • Cronier Gösta, red (1960). Eskilstuna gasverk 1860-1960: [utarb. på uppdrag av Belysningsstyrelsen, Eskilstuna]. Eskilstuna: gasverket. Libris länk 
  • Ekdahl, David (1951). Norrköpings gasverk 1851-1951: En hundraårskrönika : Kort översikt över verksamheten under ett sekel. Norrköping: [Gasverket]. Libris länk 
  • Gasklockan: Stockholms gasverk 100 år : tidning. Stockholm: Stockholms gasverk. 1953. Libris länk 
  • Gasverket i Värtan: årsprojekt 2005-2006 vid Konsthögskolans arkitekturskola, Avd. för restaureringskonst. Stockholm: KKH, Arkitekturskolan, Restaureringskonst. 2006. Libris länk. ISBN 91-86016-31-8 (spiralh.) 
  • Gasverkstomter i Sverige: en inventering av efterbehandlingsbehovet vid landets gasverkstomter. Rapport / Naturvårdsverket, 0282-7298 ; 4100. Solna: Naturvårdsverket. 1993. Libris länk. ISBN 91-620-4100-2 
  • Göteborg. Energiverken (1988). Gasverket 1888-1988: igår, idag, i morgon. Göteborg: Energiverken i Göteborg. Libris länk 
  • Harksen, Alfred (1960). Ystads gasverk 100 år.. Ystad: Gasverket. Libris länk 
  • Holmqvist, Johan Olof Richard (1952). Linköpings gasverk 30/6 1952. [Illustr.].. Linköping. Libris länk 
  • Holmqvist, O. (1938-). Svenska gasteknikens historia. Stockholm: Svenska gasverksföreningen. Libris länk 
  • Hälsingborgs gasverk 100 år: 1859-1959 : kortfattad orientering om Hälsingborgs gasverk. Helsingborg: [Gasverket]. 1959. Libris länk 
  • Jacobson, John Oscar (1938). Kalmar stads gas- och elektricitetsverk 1863-1938: en minnesskrift. Kalmar: Barometerns tryckeri. Libris länk 
  • Juhlin Dannfelt, Björn (1972). Stockholms gasverk: kolepoken är slut 1972. Stockholm: Stockholms gas- och vattenverk. Libris länk 
  • Jönsson, Edvard (1966). Gasverket i Karlskrona under nittionio år 1867-1966: en historik. [Karlskrona]: [Affärsverken]. Libris länk 
  • Kaijser, Arne (1986). Stadens ljus: etableringen av de första svenska gasverken. Linköping studies in arts and science, 0282-9800 ; 4 (1. uppl.). Malmö: LiberFörlag. Libris länk. ISBN 91-40-05159-5 
  • Malmö gasverk (1955). 1854 - 1954: Malmö gasverk 100 år. [Omsl.]. Stockholm. Libris länk 
  • Ragnar, Martin (2007). Berlinerblått i Blåklinten: En berättelse om Visby gasverk. Visby: Gotlands hembygdsförbunds förlag. Libris länk. ISBN 978-91-86-80606-4 
  • Sandahl, Bertil (1961). Linköpings gasverk 1861-1961: ett sekel i samhällets tjänst. [Linköping]. Libris länk 
  • Sanner, Leif (2007). Gas i Örebro: om gasverket och stadsgasens användning under etthundratjugo år. Örebro: Författaren. Libris länk 
  • Stockholms belysning: utgifven med anledning af Gasverkets femtioåriga tillvaro, den 18 december 1903 (2. uppl.). Stockholm: Stockholms gasverk. 1903. Libris länk 
  • [Stål, C.] (1855). Ett besök i Stockholms gasverk. Stockholm. Libris länk 
  • Sundström, Kjell (2000). Falu gasverk: industrihistorisk kartläggning med avseende på förorenad mark. Rapport / Länsstyrelsen Dalarnas län, 1403-3127 ; 2000:12. Falun: Miljövårdsenheten, Länsstyrelsen Dalarnas län. Libris länk 
  • Uppsala stads gasverk 1860 26/12 1935: En kortfattad redogörelse för verkets tillblivelse och utveckling fram till våra dagar. Uppsala: Almqvist & Wiksell. 1935. Libris länk 
  • Åberg, P Eric (1928). Helsingborgs stads gasverk: [Rubr.]. Malmö. Libris länk 
  • Örebro gasverk 100 år: en bildkavalkad : [1860-1960]. Örebro: [Örebro stads gasverk]. 1960. Libris länk 

Externa länkarRedigera