Resonansrörsmetoden är en röstbehandlingsmetod som används av bland annat logopeder och sångpedagoger.[1]
Metoden förbättrar röstkvaliteten genom att den som vill förbättra rösten ljudar i ett glasrör vars längd och tjocklek är anpassade efter röstens behov. Den ena änden av röret är nedsänkt i vatten, men rör utan vatten förekommer också.
Metoden utvecklades i Finland på 1960-talet av fonetikprofessorn Antti Sovijärvi.
Hur rörfonation fungerar är inte fullt klarlagt men forskning tyder på att vattenbubblorna modulerar stämbandsvibrationen och moduleringen av vibrationerna i glottis kan innebära en eventuell massage-effekt på larynx.[2]
Röret kallas resonansrör i Finland, fonationsrör i Sverige och resonance tube på engelska.
Lax Vox är en liknande metod där patienten använder en plastslang. Metoderna har likartade resultat. [3]
Referenser redigera
- ^ John Alexander Sahlin/TT (9 januari 2012). ”Glasrör hjälper till att hitta tonen”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/nyheter/sverige/glasror-hjalper-till-att-hitta-tonen/. Läst 10 januari 2018.
- ^ Susanna Simberg, Åbo Akademi (2015). ”Resonansrörsmetoden – en kort överblick av användningen av resonansrör i vatten”. https://journal.fi/pk/article/download/53122/16486/. Läst 10 januari 2018.
- ^ Jaana Tyrmi (2017). ”Resonance Tube or Lax Vox?”. Journal of Voice 31 (4): sid. 430-437.