Ortodoxa kyrkan i Finland

(Omdirigerad från Finska ortodoxa kyrkan)

Den ortodoxa kyrkan i Finland är en av Finlands två folkkyrkor. Den är autonom under Konstantinopels patriarkat. Kyrkans överhuvud är Leo, ärkebiskop över Helsingfors och hela Finland, med Uspenskijkatedralen i Helsingfors som domkyrka.

Ortodoxa kyrkan i Finland
Stift och församlingar i Finlands ortodoxa kyrka
Grundad1892/1918/1923
TypKristet samfund
Juridisk statusstatskyrka
Medlemmar59 560 (2018)[1]
Officiella språkfinska,svenska

Finlands ortodoxa kyrka omfattar cirka 58 400 finländare, det vill säga 1 procent av hela landets befolkning. Motsvarande siffra för den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är 69,7 procent.[när?]

Det finns två ortodoxa kloster i Finland: munkklostret Valamo (nya) kloster och nunneklostret Lintula kloster som båda ligger i Heinävesi i Savolax.

I administrativt hänseende är det ortodoxa kyrkosamfundet indelat i Karelska stiftet, Helsingfors stift och Uleåborgs stift. Biskopen i Helsingfors stift är samtidigt kyrkosamfundets ärkebiskop. Samtliga biskopar benämnes metropoliter.

Finland är indelat i 25 ortodoxa församlingar, av vilka en del är mycket vidsträckta. De i territoriellt hänseende minsta församlingarna finner man i sydöstra Finland, där andelen ortodoxa är störst. Dagens läge beror delvis på andra världskriget, där Mellanfreden i Moskva för Finlands del ledde till förlust av Karelen, Petsamo och ett stort område öster om Salla. Sammanlagt arton församlingar i de avträdda områdena upplöstes år 1949 och ersattes av 14 nya så kallade återuppbyggda församlingar, vilka bildades med tanke på den evakuerade ortodoxa befolkningens andliga behov. Antalet kyrkor och bönehus (tjasovna; på finska tsasouna, på ryska часовня) är cirka 140.

Finlands ortodoxa kyrka har en utlandsförsamling, Finska ortodoxa församlingen i Sverige.

Som en av mycket få ortodoxa kyrkor i världen följer den gregoriansk kalender, vilket betyder att den firar jul och påsk på samma datum som västkyrkan.

HistoriaRedigera

Ortodoxa kristna har funnits i Karelen ända sedan området kristnades, vilket skedde österifrån och främst via klostren[2].

Då Finland år 1809 erövrades av Ryssland och blev till Storfurstendömet Finland, förstärktes den ortodoxa trons ställning[2]. I och med många inflyttade ryska statstjänstemän till Finland ökade antalet ortodoxer kraftigt. Ortodoxa kyrkan i Finland var en del av Sankt Petersburgs stift fram till 1892, då den kom att bilda eget stift med säte i Viborg. Under den tsarryska tiden förde Ryssland via den ortodoxa kyrkan en aktiv russifieringspolitik av de ortodoxa områdena, genom främst dels ortodoxa skolor som alltmer undervisade i ryska språket, och dels det Karelska brödraskapet[2].

När Finland 1917 som en följd av ryska revolutionen blev självständigt var omkring 15 000 av Finland omkring 63 000 ortodoxer ryssar. Stiftet var dock rysslett, och prästerna mestadels ryssar, men kontakten med den ryska kyrkan, som den ortodoxa kyrkan i Finland fortfarande var en del av, praktiskt taget upphörde. Redan 1918 antog den nya finska staten en aktiv politik för att skapa en ortodox kyrka som skulle betraktas som finsk, snarare än rysk, och man började stötta sin ortodoxa kyrka, som var fattig sedan banden österut kapats, både ekonomiskt och genom inrättande av ett statligt ortodoxt prästseminarium där ryska språket inte var tillåtet. Skälen till denna politik var delvis säkerhetspolitiska. Genom den förordning som utfärdades 26 november 1918, anses datumet som Finlands ortodoxa kyrkans grundningsdatum [2]. Såväl den ortodoxa som den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har sedan dess status av inhemsk folkkyrka. Förordningen var delvis kopierad från de förhållanden som gällde den lutherska kyrkan, och bitvis var dåligt anpassad till ortodoxa regler och praxis. År 1921 beviljade den ryske patriarken Tichon Finlands ortodoxa kyrka autonomi under Moskvapatriarkatet[2].

Större delen av landets ortodoxer saknade egentlig relation till den ortodoxa kyrkolagen och var nöjda med utvecklingen, men eftersom ärkebiskop Serafim av Viborg ogillade den lag som kyrkan löd under såg regeringen honom som ett hinder. Man beslöt att balansera upp honom genom en hjälpbiskop. Till denna position valdes 1922 Herman Aav från Estland, med viss hjälp från regeringen. Ärkebiskopen ogillade valet och ämnade inte försöka få det godkänt av det ryska patriarkatet, varför regeringen såg det som än viktigare att den ortodoxa kyrkan, om den inte kunde bli autokefal, ändå bytte jurisdiktion och knöt sig till Konstantinopels patriarkat. Så skedde 1923, då Finlands ortodoxa kyrka blev autonom under Konstantinopel. Ärkebiskop Serafim ersattes, formellt på grund av för dåliga kunskaper i finska språket, och Herman valdes till ny ärkebiskop 1925. Han förblev kyrkans ende biskop ända till 1935[2].

Under andra världskriget miste Finland Karelen till Sovjet. Därmed miste den finsk-ortodoxa kyrkan 90% av sina egendomar. De flesta finska karelare tog sig efter krigsslutet över gränsen till Finland och kyrkan fick byggas upp på nytt. Under 1950-1960 byggdes åtskilliga kyrkor med kringbyggnader för statliga medel[2].

1969 års kyrkolag ökade den ortodoxa kyrkans självständighet gentemot staten. Under senare halvan av 1900-talet har Finlands politik gentemot sin ortodoxa kyrka alltmer präglats av, att man ser den som en tillgång rent kulturellt. Åsikten att den ortodoxa kyrkan i Finland borde söka få autokefali har återkommit ett par gånger, men hittills inte lett någonvart[2].

(Ärke)biskopslängdRedigera

Under Moskvapatriarkatet:

  • Antonij (1892–1898) (orthodoxwiki)
  • Nikolaj/Nicholas (1899–1905) (orthodoxwiki)
  • Sergej (1905–1917) (patriark av Moskva 1943-1944) (en, fi)
  • Serafim (1918–1923) (biskop av Finland från 1918, ärkebiskop från 1921) (orthodoxwiki)

Under Konstantinopels ekumeniska patriarkat:

KällorRedigera

  1. ^ https://www.ort.fi/uutishuone/2019-01-11/kirkon-jasenmaaraan-tuntuva-lasku
  2. ^ [a b c d e f g h] The Finnish Orthodox Church, av metropolit Johannes av Helsingfors, i Eastern Christianity and Politics in the Thentieth Century, red. Pedro Ramet. Duke Univ. Press, Durham, N.C., 1988, s. 267-285

Externa länkarRedigera