Ferdinand II (tysk-romersk kejsare)
- För andra betydelser, se Ferdinand II.
Ferdinand II, född 9 juli 1578, död 15 februari 1637, var tysk-romersk kejsare 1619–1637. Han var son till Karl II av Inre Österrike (Steiermark) och Maria av Bayern; sonson till Ferdinand I, tysk-romersk kejsare. Han efterträdde 1619 sin kusin, Mattias, tysk-romersk kejsare, då denne avled utan arvingar.
| Ferdinand II | |
|---|---|
| |
| Ferdinand II, tysk-romersk kejsare | |
| Regeringstid | 28 augusti 1619 – 15 februari 1637 |
| Kröning | 9 september 1619, Frankfurt |
| Företrädare | Mattias |
| Efterträdare | Ferdinand III |
| Regeringstid | 9 oktober 1619 – 15 februari 1637 |
| Företrädare | Mattias |
| Efterträdare | Ferdinand III |
| Regeringstid | 1 juli 1618 – 15 februari 1637 |
| Kröning | 1 juli 1618, Pressburg |
| Företrädare | Mattias |
| Efterträdare | Ferdinand III |
| Regeringstid | 5 juni 1617 – 15 februari 1637 |
| Kröning | 29 juni 1617, Prag |
| Företrädare | Mattias |
| Efterträdare | Ferdinand III |
| Gemål | Maria Anna av Bayern Eleonora av Mantua |
| Barn | Ferdinand III Maria Anna av Österrike Cecilia Renata av Österrike Leopold Wilhelm av Österrike |
| Ätt | Habsburg |
| Far | Karl II av Inre Österrike |
| Mor | Maria Anna av Bayern |
| Född | 9 juli 1578 Graz, Habsburgska monarkin |
| Religion | Romersk katolicism |
| Död | 15 februari 1637 (58 år) Wien, Habsburgska monarkin |
| Begravd | Ferdinand II:s mausoleum |
| |
BiografiRedigera
Ferdinand uppfostrades av jesuiter och bekämpade protestantismen. Målet var att stärka såväl kejsarmaktens som katolicismens ställning i det tysk-romerska riket. Från 1598 utrotade han på några få år protestantismen i sina egna länder. Då de äldre grenarna av habsburgarna var på väg att dö ut, valdes Ferdinand 1617 till kung i Böhmen och 1618 i Ungern trots protestanternas motstånd. De spanska habsburgarna utlovades som ersättning för sina anspråk Elsass.
Övertygelsen om Ferdinands fanatiska katolicism bidrog till det uppror i Böhmen 1618, som blev början till trettioåriga kriget, och gjorde frågan om Ferdinands val till kejsare kontroversiellt, men då inga lämpliga motkandidater fanns efterträdde han 1619 sin kusin, Mattias, tysk-romersk kejsare, då denne avled utan arvingar.[1]
Sina framgångar i trettioåriga kriget utnyttjade han hänsynslöst till att utrota protestanterna och inskränka ständerfriheten i arvländerna. Ferdinands planer att med stöd av Albrecht von Wallensteins trupper inskränka kejsarens inflytande retade dock många av de tyska furstarna och Frankrike, och detta tillsammans med restitutionsediktet fick Sverige att gå i krig mot kejsaren. Freden i Prag 1635 innebar i huvudsak ett uppgivande av dessa planer inför det övermäktiga motståndet.[1]
Ferdinand var personligen en välvillig, gladlynt, musikälskande och frikostig man, men han var svag och utan större begåvning. Som djupt religiös lät han sig i nästan alla frågor ledas av sina jesuitiska biktfäder.[1]
FamiljRedigera
Gift med 1) 1600 kusinen Maria Anna av Bayern, dotter till hertig Vilhelm V av Bayern. Maria Anna var dotterdotter till Kristina av Oldenburg, Kristian II av Danmarks dotter.
Barn:
- Johan Karl (1605–1619)
- Ferdinand III (1608–1657)
- Maria Anna (1610–1665; gift med Maximilian I av Bayern)
- Cecilia Renata (1611–1644; gift med Vladislav IV av Polen)
- Leopold Wilhelm (1614–1662; biskop)
- Christina (död ung)
Gift med 2) 1622 kusinen Eleonora av Mantua (död 1655); äktenskapet var barnlöst.
NoterRedigera
| Företrädare: Mattias |
Tysk-romersk kejsare 1619–1637 |
Efterträdare: Ferdinand III |