Öppna huvudmenyn

Fenvalar (Balaenopteridae) är en familj i underordningen bardvalar. Medlemmarna av denna familj är inte bara de största valarna, de är också de största levande djuren. Det finns två släkten med tillsammans nio arter. I motsats till rätvalar har fenvalar en ryggfena och barderna är kortare.

Fenvalar
Baleine à bosse et son baleineau 2.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningValar
Cetacea
UnderordningBardvalar
Mysticeti
FamiljFenvalar
Balaenopteridae
Vetenskapligt namn
§ Balaenopteridae
AuktorGray, 1864
Släkten och Arter
Se text
Hitta fler artiklar om djur med

KänneteckenRedigera

Vuxna individer har en längd mellan 7 och 31 meter, beroende på art. Alla arter i familjen, med undantag av sejvalen, har en uppsättning längsgående hudveck som sträcker sig från munnen till naveln. Sejvalen har också sådana hudveck, men dessa är kortare. Det antas att dessa hudveck tillåter fenvalarna att skapa en större munöppning när de äter.

Vikten varierar mellan cirka 10 ton för vikvalen och ungefär 150 ton för blåvalen. Kroppsformen är jämförelsevis smal med ett mer eller mindre spetsigt huvud som upptar en fjärdedel av kroppen. Med undantag av knölvalen har fenvalar korta spetsiga bröstfenor. Ryggfenan är placerade på ryggens bakre del. På ovansidan finns två blåshål tät intill varandra och fontänen börjar som en enda stråle men får sedan för varje art en annan form.[1]

UtbredningRedigera

Fenvalar förekommer över hela världen: blåval, sillval, knölval, sejval och vikval återfinns i alla oceaner och de andra saknas enbart i de kalla vatten runt Arktis och Antarktis.

Individerna vandrar vanligen i utbredningsområdet enligt fasta mönster.[1]

FödaRedigera

Liksom hos andra bardvalar fångas födan i barderna. I Antarktis äter fenvalar nästan uteslutande krill men i andra regioner har de även hoppkräftor, andra kräftdjur, bläckfiskar och fiskar som föda.[1]

Fenvalar spelar en betydande roll i havets ekosystem. Större fenvalar äter varje år över 100 miljoner ton krill när de vistas vid Antarktis. När fenvalar saknas ökar krillens bestånd tydlig och även populationen av andra djur med samma födokälla som till exempel krabbätarsälen.

FortplantningRedigera

Honor kan para sig hela året men oftast är födelsen koncentrerade på 3 till 4 månader. Efter parningen i varma regioner vandrar de till kalla hav med mycket utbud på föda. Sedan flyttar de tillbaka för att föda ungarna. Dräktigheten varar i cirka 11 månader och vanligen föds en kalv åt gången. Honan diar kalven i cirka 7 månader genom att spruta mjölken i ungdjurets mun. Vissa ungdjur ökar på så sätt med 90 kilogram per dag[2]. Könsmognaden är kopplad till kroppsstorleken och infaller efter ungefär 6 eller 7 år. Livslängden ligger mellan 45 och 100 år[2].[1]

Fenvalar och människorRedigera

Fenvalar jagades tidigare i större skala för köttets och valoljans skull. Å ena sidan betraktades de som mindre nyttiga än rätvalarna då fenvalarnas fettskikt är tunnare, men efter att rätvalarna nästan var utrotade börjades jakt på fenvalar. Efter en tid var de största arterna i familjen (blåval, sillval och knölval) så gott som utdöda. Sedan 1986 finns omfattande skyddsåtgärder för alla fenvalar men trots allt jagas idag vikvalar.

SystematikRedigera

Familjen delas i två släkten med upp till nio arter:[3]

Edens fenval och Balaenoptera omurai fick sin artstatus 1993 respektive 2003 på grund av genetiska skillnader till andra fenvalar.

KällorRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Rorqual, tidigare version.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 14 oktober 2008.

Tryckta källorRedigera

  • McDonald, David W. (red.) (1996) (på svenska utgåva). Bonniers stora verk om jordens djur. 2 Havsdäggdjur. Bonnier. sid. 70-77. ISBN 91-632-0076-7 

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d] McDonald (1996) sid. 70-77
  2. ^ [a b] McDonald, David W. (red.) (2009) (på engelska). The Encyclopedia of Mammals. Oxford University Press. sid. 858-865. ISBN 978-0-19-956799-7 
  3. ^ ”Mammal Species of the World - Browse: Balaenopteridae” (på en). departments.bucknell.edu. Arkiverad från originalet den 3 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160303213524/http://www.departments.bucknell.edu/biology/resources/msw3/browse.asp?id=14300010. Läst 5 juni 2016. 

Externa länkarRedigera