Femte koalitionskriget var ett krig som utspelade sig år 1809 mellan en koalition av Österrike och Storbritannien mot Napoleons franska kejsardöme och Bayern. Krigets främsta drabbningar stod mellan Frankrike och Österrike under fälttåg i Centraleuropa från april till juli. Storbritannien, som redan var involverat i det pågående spanska självständighetskriget, skickade en expedition till Walcheren i Nederländerna för att understödja österrikarna, en expedition som dock fick marginell påverkan på krigets utgång. Efter flera fälttåg i Bayern och i Donaudalen fick Napoleons soldater övertaget och efter det blodiga slaget vid Wagram i början av juli slutade så småningom kriget med en fransk seger.

Femte koalitionskriget
Del av Napoleonkrigen
Napoleon inspekterar slaget vid Wagram. Målning av Horace Vernet.
Napoleon inspekterar slaget vid Wagram. Målning av Horace Vernet.
Ägde rum 10 april–14 oktober 1809
Plats Centraleuropa, Italien och Nederländerna
Resultat Fransk seger, Freden i Schönbrunn
Territoriella
ändringar
Frankrike erövrar de Illyriska provinserna
Bayern erövrar Tyrolen och Salzburg
Västra Galizien införlivas i hertigdömet Warszawa
Ryssland erövrar Ternopil
Stridande
Kejsardömet Österrike Österrike

Förenade kungariket Storbritannien och Irland Storbritannien
Spanien Spanien
Kungariket Bägge Sicilierna Sicilien
Kungariket Sardinien Sardinien
Schwarze Schar

Frankrike Franska kejsardömet
Polen Hertigdömet Warszawa
Rhenförbundet

Kungariket Italien (Napoleon) Kungariket Italien
Neapel
Schweiz Schweiziska mediationstiden
Nederländerna Kungariket Holland

Befälhavare och ledare
Kejsardömet Österrike Karl av Österrike-Teschen
Kejsardömet Österrike Johan av Österrike
Kejsardömet Österrike Fredrik Vilhelm, hertig av Braunschweig-Wolfenbüttel
Förenade kungariket Storbritannien och Irland John Pitt, 2:e Earl av Chatham
Andreas Hofer
Frankrike Napoleon I
Kungariket Bayern Maximilian I Josef av Bayern
Kungariket Italien (Napoleon) Eugène de Beauharnais
Polen Józef Antoni Poniatowski
Fredrik August I av Sachsen
Styrka
Österrike: 340 000[1]
Storbritannien: 40 000[2]
275 000[3]
Förluster
100 000+ 90 000+

Det resulterande fredsfördraget i Schönbrunn vilket var den hårdaste fred som Frankrike hade ålagt Österrike. De Österrikiska förhandlarna Metternich och ärkehertig Karl hade som sitt främsta mål att bevara det Habsburgska riket ochlyckades få Napoleon att acceptera österrikiska landavträdelser i utbyte mot löften om en fransk-österrikisk fred och vänskap[4]. De habsburgska arvländerna skonades men Frankrike erhöll Kärnten, Krain och de Adriatiska hamnarna, medan Galizien gavs till Hertigdömet Warszawa och området kring Salzburg i Tyrolen gavs till Kungariket Bayern[4]. Resultatet blev att Österrike förlorade ytterligare över tre miljoner medborgare, en femtedel av sin återstående befolkning[5]. Utöver striderna på den iberiska halvön fortsatte, var det femte koalitionskriget den sista stora konflikten på den europeiska kontinenten fram till när Frankrike invaderade Ryssland år 1812, vilket utlöste det sjätte koalitionskriget.

Se även redigera

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ Chandler sid. 673. Österrike skickade ca 100.000 soldater till att anfalla Italien, 40.000 till att skydda Galicien och höll minst 200.000 man och 500 kanoner, organiserade i sex linjer och två reservkårer, runt Donaudalen inför de viktigaste krigsföretagen.
  2. ^ The British Expeditionary Force to Walcheren: 1809 The Napoleon Series, Retrieved 5 September 2006.
  3. ^ Chandler, David G. (på engelska). The Campaigns of Napoleon. sid. 670 
  4. ^ [a b] Todd Fisher & Gregory Fremont-Barnes, The Napoleonic Wars: The Rise and Fall of an Empire. sid. 144.
  5. ^ Chandler, David G. (på engelska). The Campaigns of Napoleon. sid. 732 

Tryckta källor redigera