Fale Burman (militär)
Fale Faleson Burman, född 12 januari 1903 i Malmö garnisonsförsamling i Malmöhus län, död 6 september 1973 i Råsunda församling i Stockholms län,[1] var en svensk militär.
| Fale Burman | |
 | |
| Information | |
|---|---|
| Född | 12 januari 1903 Malmö garnisonsförsamling i Malmöhus län, Sverige |
| Död | 6 september 1973 (70 år) Råsunda församling i Stockholms län, Sverige |
| I tjänst för |  Sverige |
| Försvarsgren | Armén |
| Tjänstetid | 1922–1968 |
| Grad | Generallöjtnant |
| Befäl | Göta pansarlivgarde |
Biografi redigera
Burman avlade studentexamen vid Nya Elementarskolan i Stockholm 1920.[2] Han avlade officersexamen vid Krigsskolan 1922 och utnämndes samma år till fänrik vid Skånska husarregementet,[3] där han befordrades till underlöjtnant 1924[4] och till löjtnant 1927. Från och med 1928 tjänstgjorde han vid Skånska kavalleriregementet.[5] Han gick på Arméns rid- och körskola 1923–1924 och på Gymnastiska Centralinstitutet 1924–1926[3] samt studerade Allmänna artillerikursen vid Artilleri- och ingenjörhögskolan 1928–1930[6] och Högre artillerikursen där 1930–1932.[7] Han var aspirant vid Generalstaben 1933–1935, befordrades till kapten vid Generalstaben 1935 och utnämndes till ryttmästare vid Skånska kavalleriregementet 1936. Han var chef för Utrustningsdetaljen i Organisationsavdelningen vid Generalstaben och gjorde därvid ”betydande insatser på olika utrustningsområden under försvarets förstärkning i slutet av 1930-talet, bl a i fråga om anskaffning av stridsvagnar”.[2] Åren 1940–1941 tillhörde han Jämtlands fältjägarregemente och var avdelningschef vid Arméstaben. År 1941 befordrades han till major i Generalstabskåren, varpå han var stabschef vid staben i II. arméfördelningen 1941–1942[8] och vid staben i II. militärområdet 1942–1944.[9][10]
Därefter befordrades Burman till överstelöjtnant 1944 och tjänstgjorde vid Skånska pansarregementet 1944–1945, vid Göta pansarlivgarde 1946 och vid Södermanlands pansarregemente 1946–1949. Han var försvarsattaché vid ambassaden i Ankara 1948–1950 och vid ambassaderna i Aten och Teheran 1949–1950, befordrad till överste i pansartrupperna 1949.[3] År 1951 utnämndes han till chef för Gotlands infanteriregemente,[11] men innan han tillträdde chefskapet utnämndes han i stället till sekundchef vid Göta pansarlivgarde[12] – en post som han kom att bekläda 1951–1955. Därpå var han signalinspektör vid Arméstaben 1955–1959. Efter att ha befordrats till generalmajor 1959 var han befälhavare för VII. militärområdet 1959–1963[3] och befälhavare för III. militärområdet 1963–1966. Åren 1966–1968 stod Burman till överbefälhavarens förfogande, varpå han inträdde som generallöjtnant i reserven 1968.[13]
Fale Burman invaldes 1958 som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.[14]
Burman skrev artiklar för såväl militära facktidskrifter som för dagspressen.[3] I en nekrolog berättas: ”I tal och skrift förfäktade han gärna sina åsikter och det stod ofta strid kring honom.”[2] År 1969 gav han ut memoarboken Född till soldat.[15] Han var inspektor vid högre allmänna läroverket i Enköping 1951–1955 och ordförande i Gotlands skytteförbund 1960–1963.[3]
Burman var son till ryttmästaren Fale Burman och Cornelia Siwers. Han var från 1926 gift med Birgit Westman (född 1905) och från 1951 med Ingrid Gudrun Murray (född 1905).[3] Fale Burman är begravd på Solna kyrkogård.[16]
Utmärkelser redigera
Riddare av Svärdsorden, 1942.[17]
Riddare av Vasaorden, 1945.[18]- Kommendör av Svärdsorden, 23 november 1953.[19]
- Kommendör av första klass av Svärdsorden, 23 november 1955.[20]
- Kommendör med stora korset av Svärdsorden, 6 juni 1966.[21]
Referenser redigera
- ^ Sveriges dödbok 1901–2009, DVD-ROM, version 5.00 (Sveriges Släktforskarförbund 2010).
- ^ [a b c] Broomé, Bertil (1974). ”Minnestal över bortgångna ledamöter”. Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar: sid. 14.
- ^ [a b c d e f g] Harnesk, Paul, red (1965). Vem är vem. Götaland utom Skåne, Halland, Blekinge. Stockholm: Bokförlaget Vem Är Vem AB. sid. 191.
- ^ Sveriges statskalender för året 1927. Uppsala. 1927. sid. 286.
- ^ Sveriges statskalender för året 1930. Uppsala. 1930. sid. 280.
- ^ Uller, Lennart B:son, red (1992). AIHS 1818–1992. Minnesskrift med anledning av Högre artilleriläroverkets, Krigshögskolans å Marieberg, Artilleri- och ingenjörhögskolans, Artilleri- och ingenjörofficersskolans, Artilleri- och ingenjörregementsofficersskolans samt (ånyo) Artilleri- och ingenjörhögskolans etthundrasjuttiofyraåriga tillvaro. Stockholm: Probus. sid. 103. ISBN 91-8718-418-4.
- ^ Uller, Lennart B:son, red (1992). AIHS 1818–1992. Minnesskrift med anledning av Högre artilleriläroverkets, Krigshögskolans å Marieberg, Artilleri- och ingenjörhögskolans, Artilleri- och ingenjörofficersskolans, Artilleri- och ingenjörregementsofficersskolans samt (ånyo) Artilleri- och ingenjörhögskolans etthundrasjuttiofyraåriga tillvaro. Stockholm: Probus. sid. 188. ISBN 91-8718-418-4.
- ^ Sveriges statskalender för året 1942. Uppsala. 1942. sid. 269. https://runeberg.org/statskal/1942/0269.html.
- ^ Sveriges statskalender för året 1944. Uppsala. 1944. sid. 292.
- ^ Sveriges statskalender för året 1945. Uppsala. 1945. sid. 298.
- ^ ”Nio regementen får nya chefer”. Dagens Nyheter: s. 8. 17 mars 1951.
- ^ ”Nya regementschefer”. Dagens Nyheter: s. 8. 19 maj 1951.
- ^ Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700–2000. Chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus Förlag. sid. 47. ISBN 91-87184-74-5.
- ^ Kjellander, Rune (1996). Kungl Krigsvetenskapsakademien. Svenska Krigsmanna Sällskapet (till 1805), Kungl Krigsvetenskapsakademien. Biografisk matrikel med porträttgalleri 1796–1995. Stockholm: Kungliga Krigsvetenskapsakademien. sid. 1. ISBN 91-630-4181-2.
- ^ Burman, Fale (1969). Född till soldat. Från fänrik till överste. Stockholm: Bonnier.
- ^ ”Fale Burman”. FinnGraven.se. http://www.finngraven.se/(S(imgna1m2pofmllsinsib432i))/DisplayInfo.aspx?id=577356. Läst 18 januari 2021.
- ^ Bihang till Sveriges statskalender 1950. Kungl. Svenska riddareordnarna 1950. Uppsala. 1950. sid. 18.
- ^ Bihang till Sveriges statskalender 1968. Kungl. Svenska riddareordnarna 1968. Uppsala. 1968. sid. 332.
- ^ Bihang till Sveriges statskalender 1954. Kungl. Svenska riddareordnarna 1954. Uppsala. 1954. sid. 12.
- ^ Bihang till Sveriges statskalender 1964. Kungl. Svenska riddareordnarna 1964. Uppsala. 1964. sid. 91.
- ^ Kungl. Hovstaterna: Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Matriklar (D 1), vol. 13 (1960–1969), p. 23, digital avbildning.
Vidare läsning redigera
- Broomé, Bertil (1974). ”Minnestal över bortgångna ledamöter”. Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar: sid. 14.