Öppna huvudmenyn

Fälttelegrafkåren

var ett ingenjörförband inom svenska armén

Fälttelegrafkåren (Ing 3) var ett fortifikationsförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1871–1937. Förbandsledningen var förlagd i Stockholms garnison i Stockholm.[1][2][3][4]

Fälttelegrafkåren
(Ing 3)
TES.000088.jpg
Fälttelegrafkårens emblem
Officiellt namnKungl. Fälttelegrafkåren
Datum1871–1937
LandSverige
FörsvarsgrenArmén
TypUtbildningsbataljon
RollFortifikationen
StorlekKår
EfterföljareSignalregementet
Del avIV. arméfördelningen [a]
HögkvarterStockholms garnison
FörläggningsortStockholm, Linköping
Befälhavare
KårchefGottfried Hain [b]
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflaggaNaval Ensign of Sweden.svg

Innehåll

HistorikRedigera

Fälttelegrafkåren härrör från det fältsignalkompani som bildades den 1 november 1871. fältsignalkompani var inledningsvis ett självständigt förband, men kom 1875 att uppgå i Pontonjärbataljonen. Den 28 februari 1893 omorganiserades kompaniet till fälttelegrafkompaniet och den 1 januari 1902 omorganiserades kompaniet till en kår under namnet Fälttelegrafkåren. Kåren förblev dock underställd chefen för Svea ingenjörkår fram till 1907.[c] År 1914 tilldelades kåren beteckningen Ing 3 och den 1 januari 1916 bildades ett radiokompani vid kåren.

Inför det som var planerat till försvarsbeslutet 1924 föreslog regeringen att kåren skulle omorganiseras till Fälttelegrafregementet. Regementet skulle uppsätta ytterligare telegraf- och ett radiokompani, vilka samtidigt skulle fördelas på två nya bataljoner, en telegrafbataljon och en radiobataljon. Radiobataljon föreslogs att förläggas till Västmanlands regementes etablissement i Västerås garnison. Bakgrunden till att Västerås ansågs lämplig som förläggningsort för radiobataljonen var att staden hade en befintlig elektrisk industri och därför ansågs staden var lämplig för bataljonen. Den delade förläggningen av det nya regementet ansågs vara av provisorisk karaktär. Vidare föreslogs att ballongkompaniet skulle överföras till artilleriet, samt flygkompaniet överföras till flygvapnet. Det detachement förbandet hade i Boden föreslogs att överföras organisatoriskt till Bodens ingenjörkår.[5]

År 1925 lade den nya regeringen fram sin försvarsproposition, vilken låg till grund för försvarsbeslutet 1925. Dock kom den nya regeringen föreslå besparingar och reducering av försvaret, därmed kom inte det tidigare förslaget om att omorganisera kåren till regemente att upptas i den nya försvarsproposition, vilken riksdagen antog. Den enda större förändringen som berörde Fälttelegrafkåren var att fältballongformationerna vid Fälttelegrafkåren överfördes till Positionsartilleriregementet.[6]

Inför försvarsbeslutet 1936 föreslog regeringen att fortifikationen till i tre delar, ingenjörstrupperna, signaltrupperna och fortifikationskåren. Gällande signaltrupperna föreslogs att signaltrupperna borde sammanföras till ett truppförband — Signalregementet. Därmed upplöstes och avvecklades Fälttelegrafkåren den 30 juni 1937. I dess ställe bildades den 1 juli 1937 det nya förbandet Signalregementet (S 1).[3]

Ingående enheterRedigera

I enlighet med 1914 års härordning utgöres Fälttelegrafkåren av:

  • Stab förlagd till MariebergKungsholmen i Stockholm
  • 2 fälttelegrafkompanier
  • 1 parkkompani
  • 1 tygkompani
  • 1 radiokompani förlagd till Järvafältet
  • 1 ballongkompani förlagd till Järvafältet
  • 1 flygkompani förlagd till Malmslätt

I Fälttelegrafkåren ingick Signalverkstaden i Sundbyberg (SIS), som 1940 tillfördes det nybildade Försvarsväsendets verkstadsnämnd.

Förläggningar och övningsplatserRedigera

I samband med att förbandet bildades förlades det till lilla kasernen vid Jaktvarvet. När förbandet avskiljdes från Svea ingenjörkår, omlokaliserades förbandet till Marieberg på Kungsholmen. I Marieberg övertogs det kasernetablissement som Svea trängkår lämnade hösten 1907.[3] År 1924 föreslog regeringen att ett nytt etablissement skulle uppföras för för förbandet, vilket skulle finansieras genom försäljning av Mariebergsområdet.[5] Dock avslog riksdagen regeringens förslag. Redan året därpå, 1925, föreslog den nya regeringen att Fälttelegrafkåren skulle omlokaliseras till Svea artilleriregementes kasernetablissement på Valhallavägen i Stockholm.[6] Dock så blev förbandet kvar i Marieberg fram till att det upplöstes.[4]

DetachementRedigera

Ett detachement ur Fälttelegrafkåren var under åren 1912-1916 grupperade på Axevalla hed och Malmen, vilket kom att bilda stommen till arméns flygtrupper. Detachementet omorganiserades 1916 till Fälttelegrafkårens 5. kompani (flygkompaniet). Flygkompaniet var grupperat på Malmen åren 1916–1926. År 1926 överfördes kompaniet till Flygvapnet.[3]

FörbandscheferRedigera

Namn, beteckning och förläggningsortRedigera

Namn
Fältsignalkompaniet 1871-11-01 1893-02-27
Fälttelegrafkompaniet 1893-02-28 1901-012-31
Kungl. Fälttelegrafkåren 1902-01-01 1937-06-30
Beteckningar
Ing 3 1914-10-01 1937-06-30
Förläggningsorter, detachement och övningsfält
Stockholms garnison (F) 1902-01-01 1937-06-30
Linköpings garnison (D) 1912-07-01 1926-06-30
Bodens garnison (D) 1912-??-?? 1937-06-30

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

AnmärkningarRedigera

  1. ^ Åren 1875–1892 var förbandet underställt chefen för Pontonjärbataljonen, åren 1893–1901 chefen för Svea ingenjörbataljon, åren 1902–1907 chefen för Svea ingenjörkår, åren 1908–1927 chefen för IV. arméfördelningen, åren 1928–1936 chefen för Östra arméfördelningen, åren 1937–1937 chefen för IV. arméfördelningen.
  2. ^ Gottfried Hain blev sista chefen för kåren.
  3. ^ Vissa källor hävdar att kåren blev självständig 1908. Dock tillträdde Broder Sten A:son Leijonhufvud som chef för kåren 1907.
  4. ^ Stedt var även chef för Svea ingenjörkår.
  5. ^ Juhlin-Dannfelt var även chef för Svea ingenjörkår.

NoterRedigera

  1. ^ Braunstein (2005), s. 259-262
  2. ^ Kjellander (2003), s. 319-321
  3. ^ [a b c d] Holmberg (1993), s. 37-38
  4. ^ [a b] Herlitz (1967), s. 207-209
  5. ^ [a b] ”Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1924”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-nr-20_DL3020b1/html. Läst 23 mars 2019. 
  6. ^ [a b] ”Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1925”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-nr-50_DM3050b1/html. Läst 23 mars 2019. 

Tryckta källorRedigera

  • Braunstein, Christian (2003). Sveriges arméförband under 1900-talet. Skrift / Statens försvarshistoriska museer, 1101-7023 ; 5. Stockholm: Statens försvarshistoriska museer. Libris 8902928. ISBN 91-971584-4-5 
  • Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700-2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus Förlag HB. ISBN 91-87184-74-5 
  • Holmberg, Björn (1993). Arméns regementen, skolor och staber: [en uppslagsbok] : en sammanställning. Arvidsjaur: Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB). Libris 7796532. ISBN 91-972209-0-6 
  • Herlitz, Carl (1967). Svenska arméns regementen: regementstraditioner. Militärlitteraturföreningen, nr 244 (första upplagan). Stockholm: Militärhistoriska förlaget. Libris 1202739 

WebbkällorRedigera

 Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Ingenjörtrupper, 1904-1926.