Högerextremism

Högerextremism syftar på ståndpunkter och värderingar som ligger långt till höger på det ideologiska spektrumet. Det innebär att högerextremism är ett relativt begrepp som skiljer sig åt mellan olika länder och förändras över tiden. Högerextremism syftar idag i Europa på rörelser eller partier som förespråkar idéer och värderingar som ligger utanför vad som är förenligt med politisk demokrati, håller fast hårt vid nationalism, främlingsfientlighet och rasism, och motsätter sig den liberala demokratins principer om jämlikhet och tolerans. Begrepp med likartad innebörd är ultrahöger, radikal höger och högerradikalism. Skillnaden mellan radikalism och extremism är att radikalism avser radikala åskådningar eller idéer inom det demokratiska ramverket medan extrema idéer och åskådningar däremot utmanar demokratin och hela statsskicket.

”	Populism är inte mot demokrati, vilket extremhögern i regel är	„
– Niko Hatakka, forskare i populism och högerextremism

Högerextremism inkluderar vanligen auktoritarism och nativism (en term som används av forskare för att hänvisa till etnocentriska uppfattningar som rör invandring och nationalism, exempelvis att bevara statusen för vissa etablerade invånare i en nation till skillnad från invandrare).

Termen vann mark under 1980-talet som parallell till vänsterextremism och åsyftade då rörelser som ansågs motarbeta värden som demokrati, jämlikhet och lika rättigheter och på så vis påminna om reaktionära, konservativa krafter som motsatt sig införandet av ett samhälle byggt på dessa värden. Säkerhetspolisen och BRÅ konstaterade 2009 att termen är problematisk eftersom det finns inslag av vänsterretorik hos vissa grupper som klassas som högerextremistiska och dessa kan ha starka inslag av antikapitalism.

Begreppet högerextrem används för att beskriva exempelvis nazister och fascister, men används däremot sällan av grupper för att beskriva de egna politiska uppfattningarna.

Etymologi

Ordet högerextremism kommer av franskans l'extrême droite (år 1819 eller tidigare) i politiska sammanhang.

Definitioner

Extremism är en term som ofta används pejorativt av experter, journalister och politiker för att markera en gräns mot åsikter som vid var tid anses oacceptabla i kontexten av dominerande föreställningar och maktförhållanden. Termen extremist används enligt Uwe Backes, tysk professor specialiserad i politisk extremism, för att stigmatisera och utdefiniera politiska grupper vars idéer står i motsättning till dem som för tillfället innehar eller dominerar den politiska makten. Begreppet extremism är relativt och normativt och förändras över tid.

”	Extremism används för att markera politiska legitimitetsgränser, för att utdöma ovärdighet och benämna faror. Utpekandet av det extrema är en del av normaliseringsdiskurser, i vilka majoritetssamhället ständigt återspeglar sin normalitet och sin mittenposition.	„
– Uwe Backes, 2010, Political extremes

Några av de grundläggande kännetecken på extremism som flera forskare tagit fasta på i sina försök att definiera begreppet extremism är

• strävan efter ”monism”, det vill säga ett motstånd till politisk pluralism och en vilja att eliminera konkurrens mellan olika åsikter, opposition och politiska skillnader överlag
• strävan efter att koncentrera den politiska makten till ett fåtal för att utan insyn och kritik från andra kunna förverkliga sina idéer
• strävan efter enhet, endräkt och harmoni utifrån en förställning om att den egna världsåskådningen är den enda sanna
• intolerans mot ambivalens och mångfald

Konsekvensen av dessa idéer blir att medborgarnas frihet och jämlikhet undermineras, genom strikta hierarkier mellan de styrande och de styrda.

Enligt Nationalencyklopedin innebär högerextremism "förfäktandet av högerståndpunkter och värderingar som ligger utanför vad som är förenligt med politisk demokrati." Oxford English Dictionary definierar högerextremism som åsikter på den extrema högerkanten, kännetecknande för grupp eller parti som representerar eller uttrycker extrema högeråsikter.

I boken Extremhögern (1991) av Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson introduceras två huvudvarianter av högerextremism: ultrahöger och fascister. Skillnaden är att de förra accepterar demokratins grundprinciper medan fascister medvetet avvisar ett demokratiskt statsskick.

Historikern Heléne Lööw definierar begreppet högerextremism under 1900-talets första hälft enligt dessa kriterier:

• Antikonservatism endast i en mycket begränsad omfattning.
• Antidemokratisk inställning syftande till att återupprätta monarkin.
• Ideologin är grundad på rationalism och religion och avvisar all form av irrationalitet och känslosamhet.
• Maktbasen består av den traditionella samhällseliten.
• Det strategiska målet är inte att skapa en politisk massmobilisering.
• Social revolution eftersträvas inte.
• Man förlitar sig på armén och är villiga att acceptera ett militärt styre.
• Alla tankar på en folk- eller partiarmé avvisas.

Ideologi

Högerextremismen innebär oftast ett fokus på traditioner i motsats till en politik och sedvänjor som betraktas som modernistiska. De har inslag av socialkonservatism och står i opposition till liberalism och socialism. Termen används vanligen för att beskriva fascism, nyfascism och andra ideologier och organisationer som uttrycker extrem nationalism, chauvinism, främlingsfientlighet, rasism eller reaktionära ståndpunkter. Vissa högerextrema rörelser, som exempelvis nazismen, har genomfört förtryck mot och folkmord på grupper som de ansett varit underlägsna "raser" eller ett hot mot nationen eller staten.

I kulturfrågor, betonas starkt den inhemska kulturen och traditionen. Detta hindrar dock inte ett internationellt kulturellt utbyte högerextrema anhängare emellan inom västervärlden; så kallad vit makt-musik produceras följaktligen i hela västvärlden.

I ekonomiska frågor saknas marknadsekonomiskt hållbara teorier. Nämnas kan dock de korporativistiska ståndpunkterna och motståndet mot storföretag och internationell företagsamhet.

Problematik – högerextremism eller ultrakonservatism?

Termen högerextremism är problematisk då begreppet "höger", i synnerhet i Västeuropa, sedan mitten av förra seklet syftar på partier och åskådningar uteslutande positiva till marknadsekonomi. Före demokratins genombrott, dvs under 1800-talet och början av 1900-talet, var de marknadsliberala partierna vänsterpartier och de konservativa (som ville bevara styrande och reglerande institutioner som skråväsendet och därmed var motståndare till fri företagsamhet) var högerpartier. Ultrakonservatism har föreslagits som en mer korrekt term för en ideologi som motsätter sig människors, varors och tjänsters rörelser över nationsgränserna, representativ demokrati, respekt för minoriteter, och föreställningen att alla människor har lika värde.

Historiskt förespråkade både det tyska Nationalsocialistiska arbetarpartiet och det italienska fascistpartiet, i motsats till de högerregeringar som företrätt dem, av nationalistiska, patriotiska skäl en kraftig statlig styrning av ekonomin mot en högre grad av ekonomisk utjämning för de som sågs som fullvärdiga medborgare. Den styrande staten var detsamma som partiet i dessa diktaturer. Statlig styrning i stället för marknadsekonomi var också inledningsvis fallet med Francisco Francos rörelse Falangen, innan Spanien under det sena 1950-talet slog in på en mer marknadskapitalistisk väg. Nazister och fascister bedrev emellertid under sina respektive regeringstider en systematisk, våldsam repression mot sin tids vänster, med utbredda förföljelser, mord och fängslanden av socialister, socialdemokrater, kommunister, syndikalister, anarkister och andra grupper.

Revolutionära grupper

Beteckningen högerextremism kan specifikt syfta på åsikter som anses ligga utanför den värdegrund som ett marknadsliberalt parti eller ett konservativt parti har. I grund och botten varken respekterar eller accepterar extremisterna ett demokratiskt politiskt system eftersom de avvisar såväl vissa partier som grupper av människor med rösträtt. Man kan skilja på högerextremistiska grupper och våldsamma högerextremistiska grupper, på populistiska nationalistpartier och mer extrema högergrupper, även om gränsdragningen inte är enkel. De senare är våldsbejakande och antidemokratiska extremistgrupper med en världsbild där hat är drivkraften och våld det legitima medlet. Företrädare har varit militanta, revolutionära och utomparlamentariska grupperingar som verkar helt eller till stor del utanför den politiska demokratin och inte värdesätter dess spelregler. Högerextremism brukas i vissa sammanhang främst på personer eller grupper som förespråkar någon form av rasideologi där nazism kan vara en betydande del. Motstånd till universella värden som FN:s konvention om mänskliga rättigheter eller idén om likhet inför lagen har varit framträdande inom högerextremism.

Politiska grupperingar

Termen används för att beskriva politiska grupperingar, rörelser och partier som är svåra att placera inom konventionell högerpolitik. De frågor som anses höra till högerextremism är ofta sociokulturella frågor som berör synen på medborgarskap och invandring, lag och ordning samt familjen. Nätverket Stoppa pedofilerna är ett exempel på vad företrädarna ser som civil olydnad. Inom ekonomiska frågor skiljer man sig åt, men sedan 1990-talet har mittenpositionen med försvar av välfärdsstaten dominerat, en hållning som föregicks i det fascistiska Italien och Nazitysklands omfattande sociallagstiftning för den "lojala" befolkningen.

Rasism

Rasism kan beskrivas som en kategorisering av människor utifrån faktorer som hudfärg, språk, religion där man också tillskriver gruppen särskilda egenskaper. I sammanhanget ligger den rasistiska idén att människor ur den egna gruppen på något sätt skulle vara mer värda än andra människor nära till hands. Det innebär att högerextremism är ett relativt begrepp som skiljer sig åt mellan olika länder och förändras över tiden.^{[källa behövs]}

Användning av begreppet

Sverige

Högerextrem demonstration mot ensammkommande flyktingbarn på Medborgarplatsen i Stockholm 2017.

I dagens Sverige förknippas höger ofta med begrepp som marknadsliberalism och nyliberalism. Högerextremism har dock lite att göra med denna (vanliga) högern. Det handlar alltså om ultrakonservativa, reaktionära, nationalistiska rörelser som inte har någonting med liberalismen att göra.^{[källa behövs]} Termen högerextremism brukar förväxlas med nationalism inklusive betonande av den inhemska kulturtraditionen samt främlingsfientlighet. Detta konceptuella missförstånd (förväxlingen av ett politiskt system med en världsåskådning) beror bland annat på misstolkning av nationalistiska diktaturer som 1900-talets Spanien och Tyskland. Nationalism kan dock mycket väl vara central i en högerextrem grupp.^{[källa behövs]}

i Sverige har Nordiska Motståndsrörelsen klassats som högerextremt.

Högerextremism i samtida demokratier

Statsvetaren Cas Mudde menar att oavsett om de högerextrema grupperna är att betrakta som antidemokratiska eller inte, finns inget tvivel om att det finns allvarliga spänningar mellan den extrema högern och de västerländska demokratierna. De mest extrema högergrupperna är starkt kritiska till nyckelkomponenter i den liberala demokratin samtidigt som den liberala demokratin tenderar att behandla extremhögern som ett ovälkommet inslag eller hot. De högerextrema ställs därför inför ett "anpassningsdilemma". För att bli accepterad av de vanliga etablerade partierna och därigenom förhindra statlig repression mot sin organisation krävs en moderering de mest extrema dragen i partiets politik, men för att tillfredsställa de mest hårdföra medlemmarna och behålla en tydlig profil behöver de fortsätta vara extrema.

Angående de högerextrema partiernas anpassningsdilemma visar jämförande studier hur partierna försöker hantera den inneboende spänningen mellan att å ena sidan anpassa sig till de vanliga politiska partierna och fortsatt behålla sin extrema politik. Utifrån studierna av partierna Front National (Frankrike), FPÖ (Österrike), Vlaams Blok (Belgien) och Nationella alliansen (Italien) fann statsvetaren Alexandre Déze att samtliga partier försökte anpassa sig till det demokratiska systemet, men att det alltid ledde till interna problem.

I Italien integrerades den extrema högern och var ovillkorligt accepterad av Silvio Berlusconis högerparti, Forza Italia, vilket resulterade i regeringsmedverkan och en transformering av det nyfascistiska Italienska sociala rörelsen (MSI) till postfascistiska Nationella alliansen.

I Österrike blev FPÖ accepterad med förbehåll av den vanliga högern, exempelvis av det Österrikiska folkpartiet. Under tiden i regeringen dämpade partiet sin mest extrema politik vilket ledde till intern splittring i partiet.

I Frankrike är den politiska miljön generellt fientlig mot Front National, även om partiet fick visst stöd av det gaullistiska partiet Samling för Republiken. På lokal nivå kunde det dock hända att partiet bjöds in till samarbeten. Franska högern var dock splittrad i frågan om att samarbeta med Front National och inuti partiet uppstod fraktionsstrider mellan Jean-Marie Le Pen, som ville hålla partiet renlärligt och inte närma sig "etablissemanget", och Bruno Mégret, som ville söka kompromisser för att nå framgång. Det resulterade i att Front National splittrades i två olika organisationer, Front National och Mouvement National Républicain. På grund av splittringen försvagades den franska extremhögern betänkligt.

I Belgien är den politiska miljön närmast helt fientligt inställd till Vlaams Blok. Alla stora demokratiska flamländska deltar i en bojkott av partiet kallad "karantänlinjen", och att inga politiska överenskommelser ska slutas med Vlaams Blok. Karantänen går igenom alla politiska nivåer, från lokal till övernationell politisk nivå. Detta har möjliggjort att partiet inte behövt anpassa sin politik för att vinna förtroende hos de etablerade partierna, vilket har resulterat i att partiet är internt enigt och ideologiskt radikalt.

Enligt Cas Mudde ser det ut på ett liknande sätt i Nederländerna, Tyskland och Storbritannien, med en informell karantänlinje mot Frihetspartiet, Tysklands nationaldemokratiska parti, British National Party. Sedan 2010 har dock Frihetspartiet lovat att ge sitt stöd till den borgerliga minoritetsregeringen.

Högerextremistiska partier

Den tyska statsvetaren Klaus von Beyme beskriver tre historiska faser i utvecklingen av högerextremistiska partier i Västeuropa efter andra världskriget:

• 1945 till mitten av femtiotalet: Högerextremistiska partier var marginaliserade, i stället för att ha någon politisk betydelse var deras främsta mål att överleva. Högerextremistisk politik var misskrediterad av nazism och politiskt isolerad.
• Mitten av femtiotalet till sjuttiotalet: Den så kallade "Populist Protest Phase" (översättning: Populistiska protestfasen) dök upp med sporadiska valframgångar. Egenskaper hos de högerextremistiska partier i denna fas var en karismatisk ledare och en djup motvilja mot det politiska etablissemanget, "vi” mot ”de", "de" är politiker och byråkrater.
• Åttiotalet: valframgångar för högerextremistiska partier konsolideras, medan de upptäckte invandring som ett huvudmål.

Anders Widfeldt hävdar att det finns en fjärde fas, som han kallar legitimacy phase. Fasen börjar kring år 2000 och kännetecknas av det följande:

• högerextremistiska partier vinner politisk legitimitet genom formell eller informell medverkan i regeringen (FPÖ i Österrike, Lijst Pim Fortuyn i Nederländerna).
• Högerextremistiska ämnen läggs på den politiska dagordningen och tas över av andra partier.
• Welfare chauvinism (Välfärdschauvinism).
• Kritik mot invandringen är fortfarande en central ideologisk del, men högerextremistiska partier fokuserar alltmer på kritik mot islam och den påstådda "islamisering" av europeiska länder (och den upplevda faran med densamma)

Se även

• Högerpopulism
• Högerradikalism
• Nationalsocialism
• Fascism
• Vit makt
• Extremism
• Nationalism
• Nationalistiska partier
• Reaktionär
• Nyliberalism
• Vänsterextremism

Referenser

Litteratur

• Macpherson, C.B. (1977) The Life and Times of Liberal Democracy. Oxford University Press.
• Aronson, Torbjörn (1990) Konservatism och demokrati: en rekonstruktion av fem svenska högerledares styrelsedoktriner. Norstedts Förlag.
• Scruton, Roger (1990) The meaning of conservatism. Penguin Books.
• Petersson, Olof (1999) Report from the democratic audit of Sweden, 1999: democracy the Swedish way. Stockholm: Studieförbundet Näringsliv och Samhälle.
• Griffin, Roger (1998) International Fascism: Theories, Causes and the New Consensus. New York: Bloomsbury.