Öppna huvudmenyn
IMF-chefen Christine Lagarde var en av pådrivarna för en europeisk bankunion.

Bankunionen är ett samarbete inom ramen för Europeiska unionen som innebär att nationella bestämmelser för banksektorn delvis har ersatts av ett gemensamt europeiskt regelverk. Förslaget till att inrätta en bankunionen presenterades under 2012 av Europeiska kommissionen som ett svar på de problem som uppkommit i spåren av finanskrisen 2007–2008. Hela euroområdet omfattas fullt ut av bankunionen, medan övriga medlemsstater omfattas av delar av regelverket. De medlemsstater som inte har euron som valuta kan välja att delta fullt ut i alla delar av bankunionen om de vill.

Bankunionen består av tre huvuddelar: en gemensam europeisk regelbok för bankverksamheten, en gemensam tillsynsmekanism för banker (SSM) och en gemensam resolutionsmekanism (SRM). Den gemensamma regelboken innehåller bland annat enhetliga krav för kapitaltäckningskrav och insättningsgarantier.[1] Delar av bankunionen är fortfarande inte fulländade; till exempel pågår fortfarande diskussioner om att införa en europeisk insättningsgaranti som finansieras av euroområdet i sin helhet, och inte av medlemsstaterna var för sig.

Bankunionen innebär att Europeiska centralbanken övervakar alla större banker i euroområdet. Istället för att nationella organ ger banktillstånd, ser till att banker följer regelverken, vidtar åtgärder i form av indragna tillstånd och böter med mera, så blir det ECB som ska göra detta. Detta är dock långt från ECB:s nuvarande ansvarsområde, som är att ha koll på inflationen i euroländerna och sätta räntan för eurozonen, vilket är ett av skälen till att många uttryckt stor skepsis.[2][3]

Innehåll

Nära partnerskapRedigera

Medlemsstater som inte har euron som valuta har möjlighet att ansöka om ett nära partnerskap med Europeiska centralbanken för att få full tillgång till bankunionen, på motsvarande sätt som alla medlemsstater inom euroområdet har per automatik. Ännu så länge har ingen medlemsstat ett sådant nära partnerskap, men Bulgarien ansökte som första land den 18 juli 2018 om att få det. Kroatien ansökte den 27 maj 2019.[4] Båda länderna gjorde det som ett led i att få knyta sin valuta till euron genom Europeiska växelkursmekanismen.[5][6][7][8]

Bankunionens fyra punkterRedigera

  • Gemensamma EU-regler för banker, bland annat gällande kapitaltäckningskrav
  • En EU-myndighet för banktillsyn
  • Gemensamma regler för att förhindra bankkonkurser
  • Gemensamt system för insättningsgarantier

Källa:[1]

Uttalanden av EU-ledare och andraRedigera

  • Sveriges tidigare finansminister Anders Borg har sagt att han inte accepterar att ECB övervakar Nordea så länge som Sverige inte deltar i bankunionen. Nordea har sedermera flyttat sitt huvudkontor till Helsingfors i Finland och är därmed medlemmar i bankunionen. Flytten skedde den 1 oktober 2018.[9]

ReferenserRedigera

  1. ^ [a b] Bankunion ska rädda euron EU-kommissionens EU-nyheter i korthet via ec.europa.eu
  2. ^ O'Donnel, John (Reuters) European Parliament to tackle bank union split fears Yahoonews september 2012
  3. ^ Frågor och svar om bankunionen SVD Näringsliv, svd.se, 13 september 2012
  4. ^ [1]
  5. ^ [2]
  6. ^ [3]
  7. ^ [4]
  8. ^ [5]
  9. ^ ”Vårt huvudkontor flyttar till Finland” (på sv-SE). www.nordea.se. https://www.nordea.se/privat/kundservice/huvudkontoret-flyttar.html. Läst 3 maj 2019. 
  EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.