Etnopluralism är en politisk idé inom nationalistiska kretsar och den franska nya högern,[1][2][3] som postulerar att etniska grupper bör leva åtskilda för att undvika negativa konsekvenser av kulturell blandning. Det är en hypotetisk modell, som föreslår att fredlig åtskillnad av folkgrupper skulle vara möjligt genom etablerandet av nationalstater eller självstyrande regioner för olika etniskt definierade folkgrupper.[4] Ledande tänkare inom etnopluralismen är bland andra fransmannen Alain de Benoist och amerikanen Richard McCulloch.
Genomförandet av etnopluralism skulle, enligt kritiker, kräva etnisk rensning och apartheid.[5] Förespråkare beskriver det som ett hållbart alternativ till mångkultur och globalisering och hävdar att det håller olika kulturer levande genom att hylla deras säregenhet.[6] Etnopluralism kan betraktas som ett försök att lösa en konflikt mellan kvalitet och kvantitet: genom att stärka den kvalitativa sammanhållningen på regional nivå, kan man i förlängningen även befrämja den kulturella mångfalden på global nivå, i stället för att världens olika kulturer upplöses i varandra till förfång för såväl deras kvalitet som deras kvantitet.[förtydliga]
Bakgrund redigera
Begreppet myntades av den konservative tyske historikern, kultursociologen och skribenten Henning Eichberg,[7] men etnopluralismens idéer fick sin kanske främsta utformning av amerikanen Richard McCulloch, som skrivit flera böcker i ämnet.[8]
Etnopluralism utgör grunden för vad Martin Barker kallat nyrasism[9] och Michel Wieviorka kulturrasism[10]. Det finns dock historiker som menar att etnopluralismen har äldre rötter och skall ses som del i en rasistisk tradition som fanns redan under 1800-talet, men delvis trängdes undan av det biologiska rasbegreppet.[8]
Ideologi redigera
Den etnopluralistiska ideologin menar att ingen ras eller etnisk grupp är mer värdefull än någon annan, men att de måste leva åtskilda för att undvika negativa konsekvenser av genetisk och kulturell sammanblandning.[1] Inom den Nya högern anförs att mångkulturalismen skall avskaffas till förmån för en etnisk heterogen värld med homogena stater i syfte att bevara unika, nationella särarter av olika folk.[11][12][13] Den etniska gruppen anses ha kollektiva rättigheter, vilket främst handlar om rätten till "överlevnad" (d.v.s att undgå blandning med andra etniska grupper) och rätten till en egen nationalstat. Vidare betraktas mångkulturalism som rasism (ibland anförd som omvänd rasism) och anses leda till folkmord (ethnocide, med argumentet att en etnicitet som uppblandas med individer ur andra etniska grupper utrotas). Genom den argumentationen, med rätten till olikhet, vill den Nya högern framställa sig som antirasistisk, enligt statsvetaren Tamir Bar-On.[1]
McCulloch beskriver en situation där mänsklighetens olika raser sakta håller på att blandas samman, där han menar att den mänskliga mångfalden på lång sikt är hotad. Den första ras som författaren hävdar kommer att dö ut är den nordeuropeiska, som i hans tidigare böcker beskrivits som kärnan i den västerländska civilisationen. I The Racial Compact föreslår han att teorin om mänskliga rättigheter också skall överföras till raser för att mångfalden skall kunna bevaras. McCulloch avslutar sin bok med att föreslå en delning av USA, för att varje ras där skall få en egen nationalstat. McCulloch själv använde dock aldrig begreppet etnopluralism, utan kallade rasligt och etniskt rättighetstänkande för "moralisk rasism" eller bara "rasligt bevarande". Begreppet etnopluralism växte i stället fram i Europa, där etnicitet var ett mer verkligt begrepp än ras för många läsare.
Svenska partier redigera
Nationaldemokraterna (upplöst 2014) och dess tidskrift Nya Dagbladet har tagit till sig de etnopluralistiska idéerna och infogat dem i sina stadgar.[källa behövs]
I den statliga utredningen "Utredningen om ett effektivare arbete mot främlingsfientlighets" slutbetänkande Främlingsfienden inom oss från 2012 anfördes att Sverigedemokraterna ger uttryck för en etnopluralistisk hållning.[14]
Äldre organisationer som ibland har associerats med ideologin är den fascistiska Nysvenska rörelsen, som redan på 1950-talet uttryckte föreställningar som påminner om etnopluralismen, även om de inte benämnde sin teori så.[8] En del nazistiska grupper, såsom Nordiska motståndsrörelsen, har i sin tur tagit avstånd från etnopluralismen.[källa behövs] Nazismen instämmer visserligen i bevarandet av den egna kulturen, vilken de särskilt kopplar till biologin, men de motsätter sig idén om att alla kulturer är värdefulla och förtjänar att blomstra i sitt eget sammanhang. I stället förespråkas den egna kulturens överlägsenhet och därmed dess rätt att dominera andra kulturer genom imperialism.[källa behövs]
Referenser redigera
Noter redigera
- ^ [a b c] Bar-On 2001.
- ^ Bar-On 2008.
- ^ Mammone 2008.
- ^ etnopluralism i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 8 februari 2019.
- ^ Deland, Mats; Minkenberg, Michael; Mays, Christin (2014) (på engelska). In the Tracks of Breivik: Far Right Networks in Northern and Eastern Europe. LIT Verlag Münster. ISBN 9783643905420. https://books.google.com/books?id=Coi8BAAAQBAJ&lpg=PA58&pg=PA58#v=onepage&q&f=false. Läst 22 december 2017.
- ^ Spektorowska, Alberto. "The New Right: ethno-regionalism, ethno-pluralism and the emergence of a neo-fascist 'Third Way'". Hämtat 2010-06-03.
- ^ ”Det stora utbytet”. ORD&BILD. Ord &Bild 2/2019. http://www.tidskriftenordobild.se/. Läst 19 februari 2021.
- ^ [a b c] Wasniowski 2017
- ^ Barker 1981.
- ^ Wieviorka 1998.
- ^ Minkenberg 1997.
- ^ Rydgren 2005.
- ^ Bar-On 2001.
- ^ Westerberg 2012.
Källförteckning redigera
- Bar-On (2001). ”The Ambiguities of the Nouvelle Droite, 1968-1999” (på engelska). The European Legacy 6 (3): sid. 333–351. ”What makes the French New Right particularly interesting is that is does not propose a bizarre reversal of positions, but the end of the traditional contraposition of Left and Right in favour of a new political paradigm.”.
- Barker, Martin (1981). The new racism.
- Bar-On, Tamir (2008). Fascism to the Nouvelle Droite: The Dream of Pan-European Empire.
- Mammone, Andrea (2008). The Transnational Reaction to 1968: Neofascist Fronts and Political Cultures in France and Italye.
- McCulloch, Richard (1994). The Racial Compact: A call for Racial Preservation, Racial Independence, Racial Rights and Racial Good Will.
- Minkenberg, Michael (2002). ”The new radical right in the political process: Interaction effects in France and Germany”. i M. Schain, A. Zolberg och P. Hossay. Shadows over Europe: The development and impact of the extreme right in Western Europe
- Rydgren, Jens (2005). Is extreme right-wing populism contagious? Explaining the emergence of a new party family.
- Westerberg, Bengt (2012). ”Främlingsfienden inom oss”. SOU 2012:74. Statens offentliga utredningar. Arkiverad från originalet den 19 november 2012. https://web.archive.org/web/20121119173827/http://www.regeringen.se/content/1/c6/20/31/23/e563007c.pdf. Läst 24 mars 2014.
- Wasniowski, Andreaz (2017). "Rasismens former – om vetenskapligt och ideologiskt rastänkande". i Ras och vithet: Svenska rasrelationer i går och i dag.
- Wieviorka, Michel (1998). Le racism, une introduction
Vidare läsning redigera
- Sunic, Tomislav. Against democracy and equality: the European New Right.
- Teitelbaum, Benjamin (2013). “Come Hear Our Merry Song:” Shifts in the Sound of Contemporary Swedish Radical Nationalism. Ph.D. Dissertation, Brown University.