Ernst Adrian Ericsson, född den 5 april 1866 i Västra Vingåkers socken, Södermanlands län, död den 7 februari 1944 i Oscars församling, Stockholm, var svensk militär, militärhistoriker och författare. [1]

Ernst Ericsson.

Ericsson var son till lantbrukaren Eric Ericsson och Greta Johanna Medin och kom från en känd storbondesläkt från bygden kring sjön Tisnaren i norra Östergötland. [2]

Ericsson genomgick artilleri- och ingenjörhögskolan 1890—1893 och var bland annat överste och chef för Göta ingenjörregemente 1915–1917. Mest känd har han dock blivit för sina militärhistoriska skrifter som den stora minnesskriften över Erik Dahlbergh [3] och monografien om Olof Hansson Örnehufvud [4].

Ericsson är en känd representant för Skedevi församling då han i samarbete med konsul Hjalmar Wicander på många sätt har gynnat församlingen genom restaurering av kyrkan och byggande av församlingshus mm. Han är också författare till boken "Ur Skedevi kyrkohävder" [5] med anteckningar om kyrkan och äldre tiders sockenliv.

KällorRedigera

  1. ^ Ernst Adrian Ericsson: Artikel i Svenskt biografiskt lexikon Band 14 (1953), sida 182, https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=15366
  2. ^ Ericsson, släkt från Östergötland: Artikel i Svenskt biografiskt lexikon, Band 14 (1953), sida 181, https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=15357
  3. ^ Erik Dahlbergh : hans levnad och verksamhet : till 300-årsminnet 1625–1925 av Ernst Ericsson och Erik Vennberg, Almqvist & Wiksell 1925
  4. ^ Olof Hansson Örnehufvud och svenska fortifikationsväsendet: till 300-årsminnet 1635-1935 av Ernst Ericsson, Almqvist & Wiksell 1935
  5. ^ Ur Skedevi kyrkohävder : Finspånga läns härads och bergslags kontrakt i Östergötland : anteckningar om kyrkan och äldre tiders sockenliv av Ernst Ericsson, Almqvist & Wiksell 1928