Eremitörn

amerikansk fågelart bland hökfåglarna

Eremitörn[2] (Buteogallus solitarius) är en fågel i familjen hökar inom ordningen hökfåglar.[3] Den förekommer i bergstrakter i Central- och Sydamerika från Mexiko till norra Argentina. Trots namnet är den en stor vråk och tillsammans med systerarten chacoörnen numera del av svartvråkssläktet Buteogallus. Arten är fåtalig och minskar i antal. IUCN listar den som nära hotad.

Eremitörn
Status i världen: Nära hotad[1]
Solitary Eagle.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHökfåglar
Accipitriformes
FamiljHökar
Accipitridae
SläkteButeogallus
ArtEremitörn
B. solitarius
Vetenskapligt namn
§ Buteogallus solitarius
Auktor(Tschudi, 1844)
Utbredning
Buteogallus solitarius.svg
Synonymer
Harpyhaliaetus solitarius
Svart eremitörn
Hitta fler artiklar om fåglar med

Utseende och lätenRedigera

Eremitörnen är en stor rovfågel med en kroppslängd på 65–75 cm och vingbredden 157–180 cm. Fjäderdräkten är helmörkt skiffergrå med rätt otydlig kort tofs och vitt tvärband mitt på den rätt korta stjärten. Ungfågeln är mörkbrun ovan, huvudet streckat beigebrunt med beige ögonbrynsstreck och ljus strupe. Undersidan har varierade sotfärgade streck och fläckar, på flankerna i sammanhängande fält.[4][5]

I flykten syns långa, breda och rundade vingar med utbuktande armpennor och mycket kort stjärt. Ungfågeln har en vit vingpanel, ljusa vingpennor och en nästan obandad ljus stjärt.[5]

Från flygande fågel hörs snabba serier med genomträngande korta visslingar, "pipipipipi...", eller långsammare or slower “weet weet...".[4]

Utbredning och systematikRedigera

Eremitörnen förekommer lokalt i bergstrakter i Latinamerika. Den delas in i två underarter med följande utbredning:[3]

SläktestillhörighetRedigera

Eremitörnen är tillsammans med sin systerart chacoörnen (B. coronatus) inga egentliga örnar utan snarare mycket stora vråkar. De placerades tidigare i släktet Harpyhaliaetus, men efter genetiska studier inkluderas de numera i Buteogallus.[6][7]

LevnadssättRedigera

Eremitörnen hittas i fuktiga beskogade bergssluttningar, i Ecuador på mellan 900 och 1800 meters höjd. Par ses ofta kretsa högt uppe i luften på plana vingar. Ibland kan den också sätta sig i toppen på ett träd. Födan är dåligt känd men tros mestadels bestå av ormar. Även kring dess häckningsbiologi är kunskapen begränsad. Ett nybyggt bo har noterats i mitten av november i östra Peru och ungar i boet i maj–juni i Mexiko.[5][4]

StatusRedigera

Eremitörnen har ett stort utbredningsområde, men förekommer endast lokalt. Världspopulationen anses vara liten, preliminärt uppskattad till mellan 1500 och 4000 individer. Den tros dessutom minska i antal till följd av habitatförstörelse och jakt. Sammantaget gör det att internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar arten som nära hotad.[1]

NamnRedigera

Artens vetenskapliga namn solitarius betyder just "ensamlevande".[8]

NoterRedigera

  1. ^ [a b] Birdlife International 2020 Buteogallus solitarius . Från: IUCN 2020. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 11 januari 2021.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 <http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download>, läst 2015-01-01
  4. ^ [a b c] Bierregaard, R.O., Jr, Christie, D.A., Kirwan, G.M. & Sharpe, C.J. (2020). Black Solitary Eagle (Buteogallus solitarius). In: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/53118 4 mars 2020).
  5. ^ [a b c] Robin Restall; Juan Freile (8 March 2018). Birds of Ecuador. Bloomsbury Publishing. ISBN 978-1-4729-2565-7. https://books.google.com/books?id=GNo3DwAAQBAJ&pg=PA64 
  6. ^ Amaral, F.S.R., Sheldon, F.H., Gamauf, A., Haring, E., Riesing, M., Silveira, L.F. & Wajntal, A. (2009) Patterns and processes of diversification in a widespread and ecologically diverse avian group, the buteonine hawks (Aves, Accipitridae). Mol. Phylogenet. Evol. 53(3): 703–715.
  7. ^ Lerner, H.R.L., M.C. Llaver, and D.P. Mindell (2008), Molecular Phylogenetics of the Buteonine Birds of Prey (Accipitridae), Auk 304, 304-315. PDF Arkiverad 31 augusti 2021 hämtat från the Wayback Machine.
  8. ^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

Externa länkarRedigera