Enver Halil Hoxha (albanskt uttal: [ɛnˈvɛɾ ˈhɔdʒa], lyssna), född 16 oktober 1908 i Gjirokastra i Albanien, död 11 april 1985 i Tirana i Albanien, var en albansk kommunistisk politiker. Som generalsekreterare i Albaniens arbetarparti 1943–1985 var han Albaniens statschef från andra världskrigets slutskede och till sin död. Formellt var han ordförande i ministerrådet (statsminister) 1944–1954. Hoxha var ledare för massrörelsen Demokratiska fronten och överbefälhavare för sitt lands väpnade styrkor.

Enver Hoxha


Ämbetsperiod
8 november 194111 april 1985
Efterträdare Ramiz Alia

Född Enver Halil Hoxha
16 oktober 1908
Ergiri (i dag Gjirokastra), Osmanska riket
Död 11 april 1985 (76 år)
Tirana, Albanien
Politiskt parti Albaniens arbetarparti Partia e Punës e Shqipërisë.svg
Maka Nexhmije Hoxha (1945–hans död 1985)
Namnteckning Enver Hoxhas namnteckning

Han ledde de albanska partisanerna under den italienska och tyska ockupationen. Efter kriget skapade han en stalinistisk diktatur som isolerade Albanien från omvärlden och industrialiserade det feodala jordbrukssamhället. Albanien utropades till världens första ateistiska stat 1967 och införde ett förbud mot religionsutövning 1976.[1] Under Hoxhas styre blev oppositionella och religiösa personer förföljda, en personkult utvecklades kring honom och olovlig utresa från landet kunde straffas med döden. Tortyr, dödsstraff och arbetsläger var ett utbrett bruk. Regimen avrättade minst 5 000–6 000 politiska fångar[2][3] och hålls ansvarig för upp till 100 000 dödsfall.[4]

Hoxha var mycket misstrogen mot grannländerna på Balkanhalvön och de så kallade revisionistiska kommuniststaterna. Han fruktade ständigt en invasion från Jugoslavien och Sovjetunionen. Efter den kinesisk-sovjetiska brytningen på 1960-talet valde Hoxha att närma sig Kina och tre andra Warszawapaktsländer. Fram till den kinesisk-albanska brytningen 1978 var Hoxhas politik inspirerad av maoismen.

Hoxha var den längst sittande statschefen i östblocket med närmare 41 år vid makten.[5]

Bakgrund och utbildningRedigera

 
Enver Hoxha vid 18 års ålder.
 
Enver Hoxhas barndomshem i Gjirokastra.

Enver Hoxha var född i Gjirokastra, då en del av det osmanska riket och känt under sitt turkiska namn Ergiri. Staden ligger 30 km nordväst om gränsen mot Grekland och har en stor grekisk minoritet. 1914 fungerade staden som huvudstad för den autonoma republiken Nordepirus, som utropades av grekerna i området. Albanerna i Gjirokastra är övervägande tosker. Den viktigaste skillnaden mellan tosker och geger ligger i deras dialekt och traditionella levnadssätt, och i liten grad i deras religion; ortodox och katolsk kristendom och islam har generellt sett samexisterat under fredliga förhållanden i Albanien.[1][6]

Fadern Halil Hoxha var en toskisk muslimsk markägare som enligt olika källor var antingen klädhandlare eller apotekare. Han reste mycket i Europa och USA och bodde periodvis utomlands. Han hade fem barn med Gjylihan, också kallad Gjylo. Farfadern Beqir Hoxha stödde Prizrenförbundet.[7] Släktnamnet Hoxha var ursprungligen en hederstitel, från turkiskan hoca som betyder 'läromästare', som tilldelades hans förfäder för deras insatser att sprida islamisk tro i Albanien.

Hoxhas största inspiration i barndomen kom från farbror Hysén Hoxha, ”en ateist, främlingsfientlig och orubblig nationalist”.[7] Albanien vann sin självständighet från osmanerna efter det första balkankriget 1912-1913. Hoxha slutförde grundskoleutbildningen i hembyn och blev som 16-åring medlem i och sekreterare för Gjirokastras studentråd. Studentrådet hade en genomgående demokratisk och upprorisk anda och Hoxha ledde protesten mot regeringen till dess att studentrådet blev nedlagt efter bara ett år.[7] Vid denna tid började albanska intellektuella, som hade studerat i Wien, Belgrad och Rom, att sprida radikala idéer i Albanien.[8]

Efter grundskolan lämnade han Gjirokastra för att studera vid den franskspråkiga gymnasieskolan i Korça. Det antas att han utvecklade mycket av sin politiska grundsyn inom loppet av denna period. Han ska ha varit väldigt fascinerad av de franska och ryska revolutionerna. Efter examen 1930 erhöll han ett statsstipendium för att studera vid Montpelliers universitet i Frankrike. Hoxha studerade naturvetenskap och deltog i möten som anordnades av Franska kommunistpartiet. På grund av ett bristande intresse för biologi hoppade han av efter bara ett år och flyttade till Paris för att studera juridik och filosofi.[9] Han studerade en tid filosofi vid Sorbonnes universitet och fick samtidigt undervisning i juridik av Llazar Fundo, men fullföljde aldrig studierna.[10] Inom loppet av sin tid i den franska huvudstaden skrev han flera artiklar för den kommunistiska dagstidningen L’Humanité om situationen i Albanien. Artiklarna blev senare en bidragande orsak till att han inte erhöll ett nytt statsstipendium efter november 1933.[9]

Partisaner och frigörelseRedigera

 
Enver Hoxha som partisan 1944.

Efter att han avslutat studierna 1934 reste han till Bryssel i Belgien där han i två års tid arbetade som privatsekreterare åt den albanske konsuln. Under denna period studerade han juridik och fortsatte att skriva för L’Humanité. Då hans republikanska och kommunistiska sympatier avslöjades 1936 tvingades han att frånträda sin befattning vid konsulatet.[10][11]

Efter ett kort uppehåll i hembyn anställdes han som lärare i franska vid sin gymnasieskola i Korça. Studietiden gjorde att han behärskade franska, italienska, engelska, ryska och serbiska. Han skulle senare bli beskriven som ”den avgjort mest språkmäktige statschefen i Östeuropa”.[12] Efter Italiens invasion av Albanien 1939, och kung Zog den förstes landsflykt samma år, tvingades alla offentliganställda att skriva in sig som medlemmar i Albanska fascistpartiet. Hoxha vägrade att skriva in sig, och han måste lämna sin läraranställning. Han flyttade till Tirana där han öppnade en tobaksaffär. Därifrån drev han också en underjordisk kommuniströrelse. När hans aktiviteter avslöjades 1941 stängdes affären, och han måste fly till bergen.[9][11]

Han tog emot hjälp från de jugoslaviska partisanerna i november 1941 och grundade Albaniens kommunistiska parti, som bytte namn till Albaniens arbetarparti 1948. Hoxha valdes till medlem av den sju man starka centralkommittén och till redaktör för partitidningen Zëri i Popullit, ”Folkets Röst”.[11] Den albanska motståndsrörelsen organiserades på allvar 1942. Vid kommunistpartiets första kongress i mars 1943 betroddes Hoxha och värvades till partiets förstesekreterare, en post som han innehade fram till sin död. Kort tid efter grundandet av kommunistpartiet grundades också den antikommunistiska, nationalistiska och republikanska rörelsen Balli Kombëtar, ”Nationella fronten”. Balli Kombëtar betraktade kommunisterna som medlöpare till Jugoslavien och den var i början den största motståndsrörelsen.[13]

De albanska partisanerna blev i juli 1943 organiserade i Albaniens nationella frigörelsearmé som tog emot stöd från den hemliga brittiska militärenheten SOE.[14] Efter att Italien ingick i en vapenvila med de allierade hösten 1943 ockuperades Albanien av Tyskland, som fruktade att de allierade skulle kunna använda Albanien som landningsplats för en invasion av Balkanhalvön.[13] Den albanska motståndsrörelsen utvidgades i augusti 1943 till att omfatta Kosovo och delar av Grekland.[12] Den tyska ockupationsmakten ställde sig positiv till idén om ett Storalbanien. Denna syn fann gillande hos Nationella fronten, något som bara stärkte kommunisternas position i motståndsrörelsen.[13] Kommunisterna exkluderade Kosovo och delar av Grekland för att blidka jugoslaverna, men med protester från Nationella frontens sida. Kommunisterna tog tillfället i akt att ta ledningen över motståndsrörelsen.[13][12][15]

Efter förebild från Jugoslavien sammanträde Antifascistiska kommittén för nationell befrielse i maj 1944 i Përmeti och Hoxha valdes till ordförande. Kommittén förklarade sig som Albaniens legitima regering efter ett möte den 22 oktober i Berati och Hoxha valdes till tillfällig ordförande i ministerrådet (statsminister).[13][12]

De tyska styrkorna drog sig tillbaka från Albanien och frigörelsearmén tog över makten i landet i november 1944. Efter att de tyska styrkorna lämnat landet, drog Hoxha och flera albanska partisaner till Jugoslavien, för att med jugoslaver och sovjeter bekämpa tyskarna där. Nationella frigörelsearmén ombildades i augusti 1945 till massrörelsen Demokratiska fronten som blev det enda tillåtna partiet.[15] Monarkin avskaffades formellt då Folkrepubliken Albanien proklamerades den 11 januari 1946. Som kommunistpartiets förste sekreterare var Hoxha statschef. Den nya regimen dominerades av tosker från södra Albanien, som präglades av stora jordegendomar, utländskt förtryck och social fattigdom och där fick kommunismen en stor genomslagskraft hos befolkningen.[6][13]

Albaniens statschefRedigera

 
Offentlig byggnad med porträtt av Enver Hoxha i Durrësi 1978.

Ekonomisk och social politikRedigera

Då Hoxha tog över makten var den förväntade levnadsåldern i Albanien 40 år och analfabetismen uppskattades till 80–85 %. För hela landets landsbygd uppskattades den 1939 till 90–95 %. Hoxha var inspirerad av sovjetisk planekonomi och minskade jordägarnas andel av jordbruksarealen i Albanien från 52 % till 16 % med expropriation 1946.[16] Jordbruket kollektiviserades 1955 men var fortfarande mycket arbetsintensivt och Hoxha lyckades aldrig göra Albanien självförsörjande på livsmedel.[16][17][18]

Albanien har efter Norge Europas största potential för utbyggnad av vattenkraft, något som har lagt grunden till industrialiseringen.[16][19] Med utgångspunkt i mineralutvinning, som nationaliserades i likhet med all industri 1944, byggde regimen upp en relativt varierad industri.[16] Hoxhas initiativ var möjliga att realisera med bistånd från Sovjetunionen och Kina, en låg levnadsstandard och export som gav hårdvaluta. I slutet på 1980-talet stod industrin för mer än hälften av Albaniens BNP.[16] Vid samma tid stagnerade utrikespolitisk isolering kapitaltillförseln till industrin, som blev teknologiskt föråldrad och gav mindre exportintäkter. Militära och sociala utgifter ökade. Trots industrialiseringen var Albanien fortfarande det fattigaste och mest isolerade landet i Östeuropa.[16][20] Privatbilism var förbjudet; 1989 fanns inte mer än 2 000 bilar på en befolkning av 3 miljoner invånare.[21]

En sida av industrialiseringen var utbyggnaden av skolväsendet och hälsovården och andra offentliga verksamheter. Sjukdomar som malaria, difteri, tuberkulos och syfilis var mycket utbredda i befolkningen.[16][22] Alla skolor nationaliserades och skolgång för alla i åldern 12 till 40 år påbjöds. Analfabetismen minskade till 30 % av befolkningen 1950 och den var på samma nivå som i västvärlden 1985. Ökad levnadsstandard, radikalfeminism, privilegier för stora barnfamiljer, förbud mot preventivmedel[18] och en restriktiv abortlagstiftning bidrog till att öka folkmängden i Albanien från omkring 1 miljon 1944 till omkring 3 miljoner 1985 och förändrade kvinnans ställning i det dittills mansdominerade samhället. Kvinnor utgjorde 1989 omkring hälften av arbetsstyrkan i landet.[16]

Kulturella och religiösa förändringarRedigera

Hoxhas regim präglades av en doktrinär marxism–leninism. Hoxha hade en stark ideologisk föreställning om att proletariatets diktatur inte skulle avvecklas när klasskampen var uppenbart avslutat, eftersom alla alternativ till proletariatets diktatur var ett uttryck för utbytarnas ideologier. Han menade också att klasskampen skulle vara hotat om inte proletariatets diktatur skulle avvecklas förrän kommunismen hade segrat över hela världen. Ett annat uttryck för den doktrinära marxismen var Hoxhas förbud mot religionsutövning.[23] Hoxha förklarade 1967 att ”Albanien är världens första ateistiska stat, vars enda religion är albanismen”, ett uttryck lånat från Pashko Vasa, som var en poet under det albanska nationella uppvaknandet på slutet av 1800-talet.[24]

Mellan åren 1961 och 1971 initierade Hoxha en så kallad statsreformation och kulturrevolution i Albanien.[25] Kulturrevolutionen var tydligt inspirerad av den kinesiska kulturrevolutionen och kan ses som den toskfödde Hoxhas uppgörelse med gegernas språk, kultur, religion och sociala organisation. Toskiska dialekter fick företräde. Gegernas stamsamhälle, där bönderna i övervägande grad var herdar, var svårare att mobilisera till stöd för regimen.[6] Det katolska inslaget var större bland gegerna än toskerna. Katolska präster blev genast anklagade för att ha varit italienska spioner under kriget.[24] Hoxha fördömde blodshämnd, som var mest utbredd bland de kristna gegerna, som ett ”primitivt feodalt skick”. Regimen statuerade exempel genom att avrätta stamöverhuvuden och bestraffa kollektivt.[26]

Kulturrevolutionen innebar också stränga regler för albanernas livsstil, för att på så sätt komma närmare till vad Hoxha ansåg som den fulländade människan – fysiskt och intellektuellt. Morgongymnastik blev obligatorisk.[18][27] ”Skägg och långt hår förbinder albanerna med det gamla patriarkala samhället. Korta kjolar och slängbyxor förbinder de med västlig liberalism”, skrev Espen Haavardsholm om reglerna kring kläder och utseende.[28] Västliga kulturuttryck förbjöds också, till förmån för socialistisk realism, men en del klassisk litteratur, särskilt italiensk, översattes till albanska efter önskan av Hoxha. Många albaner lyssnade i hemlighet på radio och TV från Italien och Grekland, men sändningarna tjänade ofta som bevis på Hoxhas påstående om att grannländerna ignorerade Albanien.[27][29] Då många albanska familjer inte ägde någon teveapparat valde många att gå på bio.[30] Mellan åren 1950 och 1990 visades fyrahundra utländska spelfilmer, varav 20 % var italienska. Maffia- och terrorfilmer tjänade till att belysa kapitalismens ondska.[27] I motsats till Josef Stalin och Josip Broz Tito porträtterades Hoxha aldrig i hemliga spelfilmer.[31]

UtrikespolitikRedigera

Relationerna till Jugoslavien svalnade snabbt, eftersom Tito menade att Albanien borde ingå i Jugoslavien. Den främste albanske förespråkaren för ett tätt ekonomiskt samarbete med Jugoslavien var Koçi Xoxe. Hoxha såg avtalen med Jugoslavien som ett hot mot Albaniens suveränitet, på samma sätt som avtalen med Italien före kriget hade varit. Hoxhas politik fördömdes som opportunistisk av jugoslaverna och menade att Albanien inte skulle kunna ingå i avtal med andra stater utan Jugoslaviens samtycke.[12] Xoxe beskyllde Hoxha för fiendskapen med Jugoslavien och försökte störta honom 1948. Hoxha säkrade sin ställning samma år, då Jugoslavien bröt med Sovjetunionen. Hoxha tog tillfället i akt att förklara alla avtal med Jugoslavien som ogiltiga och utvisade alla jugoslaver från landet. Xoxe uteslöts ur partiet och avrättades.[15][9]

Albanien gick med i Comecon och Warszawapakten. I och med Stalins död 1953 utlystes landssorg i Albanien. Hoxha fick befolkningen i Tirana att mötas upp på Skanderbegtorget, få dem att gå på knä och avlägga ett tvåtusen ord långt trohetslöfte till deras ”älskade far och store frigörare”. Hoxha såg med misstro på Nikita Chrusjtjovs politik om fredlig samexistens med kapitalismen, försoningen med Jugoslavien och den så kallade avstaliniseringen. Försoningen med Jugoslavien 1955 uppfattades som Sovjetunionens likgiltiga hållning till Albanien säkerhet. Chrusjtjovs krav på större autonomi för greker i Albanien styrkte anklagelsen.

Död och efterföljareRedigera

 
Enver Hoxhas grav sedan 1992.

Under de sista åren av sitt liv led Hoxha av diabetes. För att säkerställa att en yngre generations ledare skulle efterträda honom överförde Hoxha 1981 delar av sina maktbefogenheter till sin utsedde efterträdare, Ramiz Alia, samtidigt som han i en sista av ett flertal utrensningar lät fängsla och avrätta ett större antal ledande partifunktionärer och byråkrater. Bland offren fanns hans mångårige vän och regeringschef sedan mer än 30 år, Mehmet Shehu. Hoxha avled 1985 och efterföljdes av Alia.[32][33]

Hoxha begravdes på Martyrernas gravplats i huvudstaden Tirana. Kistan med hans kvarlevor flyttades 1992 till en allmän kyrkogård i en av Tiranas förorter.[34]

Efter Hoxhas död blev hans änka Nexhmije Hoxha (1921-2020), som även var politiskt aktiv, efter kommunismens fall 1991 åtalad för korruption under sin mans regim och satt i fängelse i fem år.[35]

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b] Endresen, Cecilie (2010) (på norska). ”Mellom Bosporos og Brussel: Diskurser om religion og nasjon i Albania etter ateismen”, Nordisk Østforum, vol. 24, nr. 4, sid. 353-374.
  2. ^ Perlez, Jane. ”A Stalinist Dowager in Her Bunker”, The New York Times, 1997-07-08.
  3. ^ Erebara, Gjergj. ”Albania Govt Dodges Promise to Ex-Political Prisoners”, Balkan Insight, 2014-07-14.
  4. ^ Rummel, Rudolph J. (1998). Statistics of Democide: Genocide and Mass Murder Since 1900. sid. 178–181.
  5. ^ Artisien, P.F.R. (1985). ”Albania in the Post-Hoxha Era”, The World Today, vol. 41, nr. 6, sid. 107–111.
  6. ^ [a b c] Blumi, Isa (1997). ”The Politics of Culture and Power: The Roots of Hoxha's Postwar State”, East European Quarterly, vol. 31, nr. 3, sid. 379–398.
  7. ^ [a b c] Ference, Gregory C. (1994). Chronology of Twentieth Century Eastern European History. sid. 454.
  8. ^ McLain, Glenn A. (1955). ”The Palace Revolution in Albania”, World Affairs, vol. 118, nr. 2, sid. 48–49.
  9. ^ [a b c d] Fischer, Bernd Jürgen (2007). Enver Hoxha and the Stalinist Dictatorship in Albania i: Balkan Strongmen: Dictators and Authoritarian Rulers of South Eastern Europe. sid. 241–243.
  10. ^ [a b] Hamm, Harry (1963). Albania: China's Beachhead in Europe. sid. 80.
  11. ^ [a b c] Saxon, Wolfgang. ”Enver Hoxha, Mastermind of Albania's Isolation”, The New York Times, 1985-04-12.
  12. ^ [a b c d e] O'Donnell, James Salibur (1999). A Coming of Age: Albania under Enver Hoxha. sid. 196.
  13. ^ [a b c d e f] Seim, Jardar (1994). Albansk kommunisme – et krigsprodukt i: Øst-Europas historie. sid. 332–336.
  14. ^ Fischer, Bernd Jürgen (1991). ”Resistance in Albania during the Second World War: Partisans, Nationalists and the SOE”, East European Quarterly, vol. 25, nr. 1, sid. 21-47.
  15. ^ [a b c] Jacques, Edwin E. (1995). The Albanians: An Ethnic History from Prehistoric Times to the Present. sid. 421–423, 433, 467, 510–512, 520.
  16. ^ [a b c d e f g h] Gjonça, Arjan (2001). Communism, Health, and Lifestyle. The Paradox of Mortality Transition in Albania, 1950–1990. sid. 15–19, 19–23, 28–33.
  17. ^ Chan-Halbrendt, Catherine; Fantle-Lepczyk, Jean (2013). Agriculture and Land Reform in Albania i: Agricultural Markets in a Transitioning Economy: An Albanian Case Study. sid. 18.
  18. ^ [a b c] ”Privatbiler og skjegg forbudt i mistenksomhetens Albania”, Aftenposten, 1984-07-04.
  19. ^ Bici, Rozeta (2007). Industrialization of Albania during Communism Case Study: Elbasan, 1960–1991 (  PDF). sid. 65–66.
  20. ^ Seim, Jardar (1994). Sosialismens fyrtårn’ slokner i: Øst-Europas historie. sid. 534–536.
  21. ^ FN:s ekonomiska kommission för Europa (2002). Environmental Performance Reviews: Albania (  PDF). sid. 113.
  22. ^ Gjonca, Arjan; Wilson, Chris; Falkingham, Jane (1997). ”Paradoxes of Health Transition in Europe's Poorest Country: Albania 1950–1990”, Population and Development Review, vol. 23, nr. 3, sid. 585–609.
  23. ^ Bowers, Stephen R. (1989).”Stalinism in Albania. Domestic Affairs under Enver Hoxha” (  PDF), East European Quarterly, vol. 22, nr. 4, sid. 443–445.
  24. ^ [a b] Trix, Frances (1994).”The Resurfacing of Islam in Albania”, East European Quarterly, vol. 28, nr. 4, sid. 533–550.
  25. ^ Blumi, Isa (1999). ”Hoxha's Class War: The Cultural Revolution and State Reformation, 1961–1971”, East European Quarterly, vol. 33, nr. 3, sid. 303–326.
  26. ^ Øgrim, Helge. ”Kristne holder blodhevnen ved like”, Dagbladet, 2007-06-21.
  27. ^ [a b c] Albania, il paese di fronte (2008) – IMDb.
  28. ^ Haavardsholm, Espen (1975). Historiens kraftlinjer. sid. 23.
  29. ^ Bönker, Kirsten; Obertreis, Julia; Grampp, Sven (2016). Television Beyond and Across the Iron Curtain. sid. 227–257.
  30. ^ History – Projekti i Kinemasë Shqiptare (The Albanian Cinema Project).
  31. ^ Peshkopia, Ridvan; Zahaj, Skerdi; Hysi, Greta (2014). ”The Myth of Enver Hoxha in the Albanian Cinema of Socialist Realism: An Inquiry into the Psychoanalytical Features of the Myth”, Journal of Cinema and Media Studies, vol. 55, nr. 1, sid. 66–82.
  32. ^ History Today Volume 60 Issue 4 April 2010, Death of Enver Hoxha
  33. ^ Encyclopædia Britannica/Enver Hoxha
  34. ^ Dagens Nyheter, Albanien flyttar Hoxhas grav publicerat 4 maj 1992
  35. ^ Store norske leksikon/ Enver Hoxha

KällorRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från norska Wikipedia (bokmål/riksmål), Enver Hoxha.

Externa länkarRedigera

Företrädare:
Viktor Emanuel III till 1943
Tysk ockupation 1943–1944
Albaniens ledare
19441985
Efterträdare:
Ramiz Alia
Företrädare:
Förste ämbetsinnehavaren
Förste sekreterare i Albanska Arbetets Parti
Till 1948 Albaniens kommunistiska parti
19431985
Efterträdare:
Ramiz Alia
Företrädare:
Förste ämbetsinnehavaren
Demokratiska frontens ordförande
Till 1948 Albaniens nationella befrielsefront
19421985
Efterträdare:
Nexhmije Hoxha
Företrädare:
Fiqri Dine
Premiärminister
Ordförande i Albaniens ministerråd
19441954
Efterträdare:
Mehmet Shehu
Företrädare:
Omer Nishani
Albaniens utrikesminister
19461953
Efterträdare:
Behar Shtylla
Företrädare:
Förste ämbetsinnehavaren
Albaniens försvarsminister
19441953
Efterträdare:
Beqir Balluku