Emo

Emo (från engelska emotional hardcore) är en musikgenre som ursprungligen kom från hardcore- och punkscenen. I mitten av 1980-talet användes termen emo för att beskriva en subgenre till hardcore-punken som hade sina rötter i musikscenen i Washington, D.C.. Under senare år har termen emocore, kort för "emotional hardcore", också använts för att beskriva emotionella framträdanden genomförda av band såsom Embrace, Rites of Spring, One Last Wish och Fire Park.

Emo
Stilursprung	Hardcorepunk, post-hardcore
Kulturellt ursprung	Mitten av 1980-talet i Washington, D.C.
Instrument	Sång, elgitarr, elbas, trummor
Subgenrer	Screamo
Fusionsgenrer	Emopop, Emoviolence
Relaterat Tidslinje för alternativ rock, lista över emoband

Klädstilen kallas "fashioncore".

1980-talet

Emon uppstod under den så kallade Revolution Summer 1985 i Washington DC. En ny form av emotionell hardcore, emocore, utvecklades. De band som medverkade vid Revolution Summer och fortsatte i dess fotspår var bland andra Rites of Spring, Beefeater, Embrace, Three, Gray Matter, Soulside, Ignition, Marginal Man, Fire Party, Rain, Shudder to Think och The Hated. Till skillnad från den traditionella hardcoren handlade emocorens texter mer om känslor än politik. Låtarna var också mer melodiska och komplexa, men hade kvar mycket av energin och intensiteten från hardcoren.

Ett par år senare började man fokusera mer på "emo"-elementet inom emocoren. Denna utveckling introducerades av The Hated och fortsattes av Moss Icon med invecklade och arpeggierande gitarrspel tillsammans med en sång som bygger upp till skrik vid låtarnas klimax.

Merch och DIY

I samband med att The Hated och Moss Icon evolutionerade emon i slutet på 1980-talet drog även merchandise-vågen igång. Banden började göra t-shirts och släppte vinyl- och CD-skivor. För de flesta emo-banden kändes DIY-etiken, att till exempel inte ha företagssponsring eller ligga på storbolag, viktig och som en del av musiken. Därför släpptes CD- och LP-album vanligtvis på små skivmärken, ofta bandens privata. I och med detta såldes merchen till förmånliga priser. Oftast var inspelningarna dåligt gjorda och ofta enbart analoga. Det var även väldigt vanligt att de var livespelningar som spelades in och släpptes på vinyl. Detta kom dock att ändras med tiden. Vissa håller stenhårt kvar vid vinylskivor, medan andra släpper antingen enbart CD-skivor eller både och.

1990-talet

Emo och indie-emo

Cap'n Jazz.

Det följande 1990-talet medförde en nästan explosionsartad utveckling av emon, där band som Sunny Day Real Estate, The Promise Ring och Jimmy Eat World nådde förhållandevis stora kommersiella framgångar med en emo som förvisso hade sina rötter i hardcoren, men lagt sig till med ett mer välpolerat rock- och popsound. Detta gav upphov till att media fann musikstilen emo och på senare år gav den en helt ny definition.

Inom undergroundmusiken tog sig emon däremot vitt skilda uttryck genom fusioner med andra genrer och skapade emoscener med mycket olika sound, till exempel indieemo i den amerikanska mellanvästern (Boys Life, Braid och The Get Up Kids, Cap'n Jazz) och den fortsatta utvecklingen av emo i stil med Moss Icon i bland annat Kalifornien (Still Life och Policy of Three och Indian Summer) och New York (Native Nod).

Undergroundemon levde kvar under hela 1990-talet med band som hela tiden kom och gick, bandmedlemmar som hoppade kors och tvärs efter att band upplösts. Ett av dessa band var Julia (ca 1994–1996), och ur dess aska uppkom Lumber. Ett annat exempel är Owltian Mia från Norfolk, Virginia, som spelade allt från emo till indie. Dessvärre, för bandet, så började två av medlemmarna på konstskola, vilket ledde till att resten av medlemmarna startade emobandet The Candyland Carcrash.

Undergroundemo är en svårdefinierad genre med många band. Då band försvann väldigt fort var det få som greppade vad de spelade för något. Det var även vanligt att band började med emo men sedan bytte riktning, musikaliskt, men fortfarande klassades som emo av dess tidigare lyssnare. Detta är en faktor till den förvirring som finns om vad som är emo och vad som inte är emo.

Hardcoreemo och screamo

I New Jersey började Merel och Iconoclast spela en hårdare och snabbare typ av emo, nämligen hardcoreemo. De introducerade "kaoskonceptet" och spelade med extremt distade gitarrspel, där det knappt gick att känna igen noter eller ackord. Ofta spelade de inte ens efter noter, utan på känsla för att få mer liv i musiken. Till skillnad från vanlig emo, var även basen distad. Hardcoreemon fortsatte att expandera till San Diego (Heroin, Antioch Arrow och Swing Kids) och San Francisco Bay Area (Reach Out, Mohinder, Honeywell och Portraits of Past).

En bit in på 1990-talet myntades den skämtsamma avledningen emoviolence. Genren spelade ett ironiskt spratt på powerviolence. Bandet som skämtsamt myntade genrens namn var In/Humanity. De blandade hardcoreemo i stil med exempelvis Heroin och Honeywell, med powerviolence. Genrebeteckningen emoviolence är hämtat ifrån den funk-inspirerade R&B-gruppen Cameos album Emotional Violence, som släpptes 1991. Palatka, End of the Century Party, Jenny Piccolo var ett par fler band som kom att tillhöra emoviolence-stilen.

År 1995 började hardcoreemon att ta ny form, då Reversal of Man, Union of Uranus med flera spelade en ny variant av hardcoreemo blandad med element av grindcore och emoviolence. Detta blev grunden till screamo. Hur screamo som genrebeteckning uppkom är inte känt, då skrik redan funnits i både emo från 1980-talet och 1990-talet. Detta tyder på att screamo hade samlat en ny generation lyssnare, som inte varit med på ”den gamla goda tiden”, då skriket var nytt.

Många typer av screamo utvecklades under perioden 1995–2000. Men 1997 är enligt många grundstenen i screamo. Då band som Orchid och Saetia skapades. Många anser även att det var Orchid och/eller Saetia började screamovågen, till skillnad från Reversal of Man eller Union of Uranus.

I Connecticut tog Jeromes Dream screamon till en ny nivå med sin oerhörda brutalitet. Bandets sångare använde ingen mikrofon, vilket kan ha varit en anledning till att bandet inte existerade längre än de gjorde.

Emo i Europa

Under 1990-talet tog emoscenerna i Europa fart, som kom att lägga grunden till den stora delen europeisk screamo som idag produceras. De större scenerna som tagit fart fanns bland annat i Frankrike, England och Tyskland. Men även i Sverige existerade det ett fåtal band. Emo är nu i 2000-talet en sorts stil (Fashioncore) där man har svart som basfärg i sina kläder, till exempel i kombinationerna svart-rött, svart-grönt eller svart-rosa.

Frankrike

Vanilla var ett av de banden som startad den franska hardcorescenen i början av 1990-talet. De drog starka drag från den klassiska Washington DC-hardcorescenen i USA, fast med en lite mer melodisk och emotionell inriktning. De följdes året senare av Finger Print, som tog hardcore emon ett steg längre. Dessa band gav upphov till en rad olika emo- och hardcore emo-band med texter om bland annat kvinnoförtryck och samhället och rollerna vi spelar i det. Fler band som gjorde intryck på den franska scenen var: Jasemine, Rachel, Anomie och Ivich.

Sverige

Ett av Sveriges mer kända indieemoband i emokretsar är Far Apart. De härstammar från Luleå och spelade ihop under 1995 till 1999. De släppte en vinylskiva med namnet Hazel och turnerade sedan Europa, främst Tyskland. De var en del av indiescenen som pågick i Luleå under den tiden och hade även en trummis ifrån ett lokalt emoband, Shinedust, som spelade musik i stil med Sunny Day Real Estate.

2000-talet

Emo och screamo

Funeral Diner Live.

I slutet av 1990-talet hade emo- och hardcoreemobanden och dess efterföljare nästan helt dött ut, det var ytterst få band som fanns kvar. Det var inte heller lika många spelningar som tidigare inom emoscenen, men än lever undergroundemon kvar. Det finns fortfarande band som skapar episka emolåtar med långsamma och känslosamma uppbyggnader för att sedan släppa lös all sin emotionella vrede, eller låtar med samma kompromisslösa brutalitet som man kan hitta hos emo- och hardcoreemobanden^[källa?]. Bland dessa band finns bland annat Life At These Speeds, Sinaloa, A Day in Black and White, Amanda Woodward och Wow, Owls. Svenska Suis La Lune når även stor framgång inom denna kategori. Denna scen är dock väldigt liten och blandas ofta ihop med screamo.

Under resans gång har varje emoscen givit influenser till många andra genrer, allt från indierock till mathcore. Under 2000-talet har screamobanden blandat in allt från postrock till kaotisk emo till kaotisk experimental grindcore. Flera av 2000-talets screamoband hämtar även inspiration från hardcoreemobanden Portraits of Past och Heroin.

Den mediala definitionen av emo

I slutet på 1990-talet hade Sunny Day Real Estate, Promise Ring och Jimmy Eat World verkligen gått hem hos den bredare publiken. Ett par år in på 2000-talet dominerade Jimmy Eat World och Dashboard Confessional den mediala emoscenen. Men det varade inte länge, framgången var så stor att media såg till att fler band skyfflades in i genren. Dessa nya band var bland annat My Chemical Romance, AFI, Bright Eyes, Death Cab for Cutie, Fall Out Boy, From First to Last, Funeral for a Friend, Hawthorne Heights, Panic! at the Disco, Senses Fail, Saves the Day och Taking Back Sunday. Dessa band hade sina rötter i en rad olika musikstilar som mer påminde om Sunny Day Real Estate och Promise Ring indierockattribut till emo än den arpeggierande Moss Iconemon. Ett par av banden ville inte heller bli stämplade som emo, vilket bidrog till att genren snabbt blev alldeles för bred och odefinierbar. Numera har Jimmy Eat World trappat ner på emo-genren och håller sig mer till alternativ rock.

Utseende

1990-talet

De som lyssnade på emo och var på spelningar hade en väldigt bred och varierande klädstil. Det var till exempel vanligt att vissa hade baggykläder (större kläder) och andra hade tighta kläder.

Bandtröjan var mycket vanlig, främst i XS, vilket var en simpel t-shirt med screentryck som antingen köptes på spelningar eller gjordes själv. Även enfärgat eller t-shirts med tryck såsom djurrättigheter förekom. Det var även vanligt med ”gas station jackets”, en typ av jacka som användes av personal på bensinmackar i USA, det förekom även att de använde arbetskläder från bensinmackar. När det gäller frisyr så förekom stort och tuperat. Vissa hade kvar punkens eller hardcorens färger och hårstil, andra hade typiska 1990-talsfrisyrer. En del hade även frisyrer i stil med Spock från Star Trek. Dockers- eller Dickies-byxor, oftast en eller två storlekar större. Dessa köptes billigt på varuhus i stil med Gekås i Ullared. Även manchesterbyxor med pins på och khaki-shorts förekom. När det gäller skor så var Vans ett av de vanligare märkena, även Converse förekom. Axelväskan skulle gärna prydas med pins eller bilder (utskrivna kopior av vinylfodral eller flyers) från favoritbandet.

Se även

• Lista över emoband
• Screamo

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör emo.
• Wiktionary har ett uppslag om emo.
  Ordbok
• Svensk ungdomscommunity om EMO
• Sydsvenskan om emo och fasioncore
• SvD om Fashioncore