Elizaveta Narishkina
Elizaveta Narishkina, född 1838, död 1928, var en rysk furstinna och hovfunktionär. Hon var hovdam hos Rysslands tsaritsa Alexandra av Hessen.[1] Hon var Ober-Hofmeisterin (överhovmästarinna) från 1910 till 1917. Hon utgav sina memoarer, Under three tsars: the memoirs of the lady-in-waiting, Elizabeth Narishkin-Kurakin.
Hon var dotter till Kurakin och Julia Golitsyn och gifte sig med Anatoly Dimitevich Naryshkin (1829-1883). Hon efterträdde år 1910 Maria Golitzyna som första hovdam hos tsaritsan.
Hon tillhörde den intima krets som befann sig hos tsaritsan under första världskriget, när hovbetjäningen var mindre än vanligt då sällskapslivet hade skurits ned: denna krets utgjordes då av Anna Vyrubova och Lili Dehn; hovdamerna Elizaveta Narishkina, Sonia Orbeliani, O. E. Butzow, Anastasia Hendrikoff, Sophie Buxhoeveden; och hovmännen greve Apraxine, greve Paul Benckendorff och greve Freedericsz.
När ryska revolutionen bröt ut 1917 befann hon sig hos tsarfamiljen på Alexanderpalatset i Tsarskoje Selo. Eftersom tsarbarnen var sjuka och inte kunde flyttas, erbjöd hon sig att ta hand om barnen för att göra det möjligt för kejsarinnan att fly, och ta hand om dem tills de var starka nog att tas till sina föräldrar, men kejsarinnan avböjde förslaget.[1] 8 april föreslog Kerenskij att separera det före detta tsarparet och lämna tsaren med barnen, men då Narishkina sade att det vore grymt att separera barnen, som ännu var sjuka, från sin mor, avstod Kerenskij från förslaget och nöjde sig med att endast placera extsaren på en annan våning i palatset, fram till att extsaritsan hade blivit förhörd om sin politiska aktivitet 25 april. Narishkina lämnade Alexanderpalatset av hälsoskäl 27 mars.
Hon levde sedan i en stuga på sin förra egendom fram till att hon med hjälp av sin före detta tjänsteflicka lyckades ta sig till fronten och från den till Danmark och därifrån vidare till sin familj i Paris.