Wikipedia

Elfinskogssångare

fågelart i Västindien

Elfinskogssångare[2] (Setophaga angelae) är en fågel endemisk för den karibiska ön Puerto Rico där den förekommer sällsynt på några få lokaler. Den upptäcktes först 1968 och beskrevs 1972, och är därmed den senast beskrivna arten inom familjen skogssångare (Parulidae).[3] Artens vetenskapliga namn angelae är en hyllning till Angela Kepler, som var en av artens upptäckare. Fågeln är en insektsätare, som födosöker genom att plocka mindre insekter från blad.

Elfinskogssångare
Status i världen: Starkt hotad[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljSkogssångare
Parulidae
SläkteSetophaga
ArtElfinskogssångare
S. angelae
Vetenskapligt namn
§ Setophaga angelae
AuktorKepler och Parkes, 1972
Utbredning
Synonymer
Dendroica angelae
Bergskogssångare

På grund av populationens ringa storlek och begränsade habitatval påbörjades ett projekt 1982 för att skydda arten, men fortfarande 2005 behövde arten skydd. Arten är inte i omedelbar fara eftersom merparten av dess habitat utgörs av skyddad skog, men introducerade arter som råtta och mungo, habitatminskning och naturkatastrofer utgör möjliga hot mot populationen.

Upptäckt och taxonomi redigera

Elfinskogssångare upptäcktes först 1968 av Cameron och Angela Kepler när de studerade två andra av Puerto Ricos endemiska fågelarter: puertoricoamazon (Amazona vittata) och puertoricotodi (Todus mexicanus). Den 8 maj 1971 lyckades man fånga in ett exemplar av Dendroica angelae högt uppe i nationalparken El Yunque. Ett år senare beskrev Cameron B. Kepler och Kenneth C. Parkes fågeln och gav den dess vetenskapliga namn Dendroica angelae som en hyllning till Angela Kepler. Arten är den senast beskrivna inom sin familj.[4] Det är också den första beskrivna arten i Västindien sedan 1927 och den första beskrivna arten på Puerto Rico under hela 1900-talet.[5] Liksom de övriga arterna skogssångare tidigare i släktet Dendroica förs den numera till släktet Setophaga.[6][7]

Utseende, fältkännetecken och läte redigera

Ovansidan på en adult elfinskogssångare är mestadels svart med vita partier medan undersidan är vit med svarta streck. Den har mörkt bruna ögon, tydlig vit uppbruten ögonring, vita fläckar på örontäckarna och i nacken och ett tunt vitt ögonbrynsstreck. Den har dubbla vita vingband och två vita fläckar på de yttre stjärtfjädrarna. Den har en lång svart smal näbb, blågrå ben och korta rundade vingar som i genomsnitt mäter 53,8 mm. Bland arterna i släktet Dendroica är det bara puertoricoskogssångare (Setophaga adelaidae) som har kortare vingar med ett genomsnitt på 50 mm.[5][8] Juvenila individer skiljer sig från de adulta och har en grönaktig fjäderdräkt med olivfärgat huvud, gulaktig ögonring, grågrön ovansida, ljust olivgröngrå undersida, mörk vingovansida och två tydliga vitgula vingband. Det tar nästan ett år för den att anlägga adult fjäderdräkt.

Den adulta fågeln mäter i genomsnitt 12,5 cm, väger i genomsnitt 8,4 gram[9] och könen har samma teckning.

 
Svartvit skogssångare (Mniotilta varia) är en art som ofta misstas för elfinskogssångare.

Elfinskogssångare blandas ofta ihop med svartvit skogssångare (Mniotilta varia) som är en art som inte häckar i Karibien men som förekommer i Puerto Rico under vinterhalvåret mellan mitten av september och tidiga maj. Framför allt skiljer de sig i teckningen på huvuvdet. Den svartvita skogssångaren har ett centralt vitt hjässband och ett brett vitt ögonbrynsstreck.

Läte redigera

Att höra elfinskogssångare är svårt, om inte annat eftersom både sången och locklätet påminner mycket om banansmygens (Coereba flaveola) vilken är Puerto Ricos vanligaste fågel.

Arten har en lågmäld röst och sången består av en serie korta, snabba, omusikaliska toner i samma tonhöjd som ökar i styrka och avslutas med en kort serie distinkta dubbla stavelser i något lägre tonhöjd.[4] Dess lockläte beskrivs som ett metalliskt chip".[4]

Utbredning, biotop och populationsstatistik redigera

När arten först upptäcktes trodde man att den enbart levde på hög höjd, från 640 till 1030 meter, i så kallad dvärgskog i nationalparken El Yunque i östra Puerto Rico. De vindpinade träden i dessa områden blir sällan högre än 5 m och kännetecknas av sina styva, tjocka grenar, läderartade blad och ogenomträngliga undervegetation. Ytterligare tre populationer har senare upptäckts: 1972 i nationalparken Maricao, i västra Puerto Rico, som är 4 150 hektar och hyser den största kända populationen, 1977 i nationalparken Carite och i slutet av 1970-talet hittades en population i nationalparken Toro Negro.[10] Studier har också påvisat att de är flyttfåglar då de genomför höjdförflyttningar under vinterhalvåret till lägre nivåer på mellan 370 och 600 meters höjd, till tabonuco och skogarna i palo colorado.[11] Den högsta populationstätheten förekommer i Podocarpus i nationalparken Maricao.

I september 1989 drabbades de centrala och östra områdena av Puerto Rico av orkanen Hugo vilken påverkade tre av de fyra kända populationerna av elfinskogssångare (El Yunque, Toro Negro och Carite). Under en taxering som genomfördes två år senare i Toro Negro Forest fann man inte en enda individ.[12] Senare forskning antyder att de båda populationerna i Carite och Toro Negro med stor sannolikhet har försvunnit.[10]

 
PRBBS:s punkttaxering över elfinskogssångare (2001)

Artens populationer övervakas bland annat genom punkttaxering som genomförs var tredje eller fjärde år av puertoricanska häckfågeltaxeringen (eng: Puerto Rican Breeding Bird Survey) (PRBBS). 2001 observerades 3 individer i nationalparken Maricao. IUCN:s senaste bedömning av arten, från år 2000, uppskattade att det då fanns en stabil population på 600 adulta individer.[13]

Dvärgskogen i nationalparken El Yunque karaktäriseras av hög luftfuktighet, mycket nederbörd, låga temperaturer, låg solinstrålning, och konstant vind. Biotopen återfinns på bergstopper och består främst av täta buskar och små träd beväxta med mossor och epifyter. Biotopen är artfattig i jämförelse med andra skogsbiotoper i bergsområdena i Luquillo.[11] Trots att dvärgskogen i nationalparken Maricao utsätts för mycket nederbörd, mer än många regnskogar, så är mycket av vegetationen xerofytisk eftersom marken har en sådan liten kapacitet att binda vatten.[11]

Ekologi redigera

Föda och beteende redigera

Elfinskogssångare återfinns ofta födosökande efter insekter på en mellannivå av trädkronorna.[9] Den beblandar sig ofta i flockar med andra arter som svartvit skogssångare (Mniotilta varia), puertoricotangara (Nesospingus speculiferus) och antillerpivi (Contopus latirostris). Den plockar sitt byte från bladen antingen stående eller i stilastående flykt likt en kolibri eller så genomborrar den mjuka växtdelar med sin långa näbb för att komma åt byten som finns i växten.[9]

Fågelungarnas diet består av insekter och man har observerat hur föräldrarna har matat ungarna med fullvuxna fjärilar och hopprätvingar och även fjärilslarver.[14]

Häckning redigera

Den häckar från mars till juni. Båda föräldrarna bygger boet, som placeras nära en trädstam och ofta i träd av arten Bulbophyllum wadsworthii. Boet är väl dolt och placeras mellan 1,3 och 7,6 meter över marken.[10] Boet är skålformat och konstrueras av rötter, mindre grenar och torra löv främst från arterna Chusquea abietifolia , B. wadsworthii och Panicum maximum. Boskålen fodras med fibrer från släktet Cecropia, främst C. abietifolia, torra lövdelar och annat torrt växmaterial.[14] Honan lägger i genomsnitt 2 till 3 vita ägg med rödbruna prickar och båda föräldrarna tar hand om ungarna efter att de har kläckts.[15]

Status redigera

 
Amerikansk sparvhök (Accipiter striatus) är en naturlig fiende till elfinskogssångare.

Det finns främst två hot mot artens överlevnad, predation och förstörelse eller förändring av lämpliga habitat. Man har konstaterat att ursprungliga predatorer är vitögd härmtrast (Margarops fuscatus), amerikansk sparvhök (Accipiter striatus) och den lokalt utdöda hispaniolakråkan (Corvus leucognaphalus). Tidigare tror man också att två endemiska arter av orm och ett flertal rovdjur som man funnit fossil av kan ha utgjort naturliga fiender till elfinskogssångare. Introducerade predatorer, som främst plundrar fågelbon, utgörs av arter som katt (Felis domesticus), hund (Canis lupus familiaris), råtta (Rattus rattus) och javanesisk mungo (Herpestes javanicus).[14] Dessa arter har snabbt förökat sig på grund av att människan har byggt olika former av inrättningar, främst för kommunikation, i nationalparkerna El Yunque och Maricao.

Artens habitat förstörs både av människan och av naturen. Människan påverkar och förstör områdena genom byggande av telemaster och annan utrustning för kommunikation, avverkning av timmer, och byggande av vägar och järnvägar. Utöver detta förstörs habitat genom naturkatastrofer som skogsbränder och orkaner.[4]

Elfinskogssångare placerades som kandidat för den amerikanska listan över utrotningshotade arter[16] 1982. År 2005 uppvaktades Bushadministrationen av en grupp forskare och miljöaktivister för att placera 225 arter, däribland elfinskogssångare, till listan över utrotningshotade arter.

Första gången som IUCN bedömde artens status var 1988 då den fick bedömningen livskraftig (LC). 1994 ändrades dess status till missgynnad (NT), år 2000 bedömdes den som sårbar (VU) och 2016 som starkt hotad (EN), vilket än idag är dess status.[1] Orsaken till att den placeras i kategorin starkt hotad är att den har en mycket liten utbredning och tros minska i antal på grund av habitatförlust och degradering.[13] Beståndet uppskattas endast ill 1800 vuxna individer.[1]

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2020 Setophaga angelae . Från: IUCN 2020. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2022-2. Läst 25 november 2022.
  2. ^ BirdLife Sverige (2019) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ Sherman, Snady (1998). ”The Dirty Dozen - A Wood Warbler Trivia Quiz”. elaware Valley Ornithological Club. Arkiverad från originalet den 27 september 2007. https://web.archive.org/web/20070927210124/http://www.sentex.net/~tntcomm/kwfn/Woodwarblerquizanswers.htm. Läst 15 augusti 2007. 
  4. ^ [a b c d] Cuevas, Victor, M. (Januari 2002). ”Wildlife Facts - January 2002 - Elfin-woods Warbler”. USDA Forest Service. http://www.fs.fed.us/r8/caribbean/wildlife-facts/2002/wildlife-facts-january-2002.shtml. Läst 19 mars 2006. 
  5. ^ [a b] Kepler, C. B. and Parkes, K. (januari 1972). ”A New Species of Warbler (Parulidae) from Puerto Rico”. The Auk (vol.89, nr1): s. 1–18. Arkiverad från originalet den 26 september 2007. https://web.archive.org/web/20070926005212/http://elibrary.unm.edu/sora/Auk/v089n01/p0001-p0018.pdf. Läst 19 augusti 2007. 
  6. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-08-11
  7. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2015. IOC World Bird List (v 5.2). doi : 10.14344/IOC.ML.5.2.
  8. ^ ”Bird of the Month, September 2006, Reinita del Bosque Enano (Dendroica angelae)”. Caribbean Birds: Society for the Conservation and Study of Caribbean Birds. 2006. Arkiverad från originalet den 3 maj 2013. https://archive.is/20130503110246/http://www.scscb.org/working_groups/Actions/bird_Sept_06_Elfin-woods%20Warbler.htm. Läst 19 augusti 2007. 
  9. ^ [a b c] Cruz, Alexander & Delannoy, Carlos A.. ”Ecology of the Elfin-woods Warbler (Dendroica angelae) II”. sid. 152–162. Arkiverad från originalet den 27 september 2006. https://web.archive.org/web/20060927024102/http://academic.uprm.edu/publications/cjs/VOL20/P153-162.PDF. 
  10. ^ [a b c] Anadón Irrizary, Verónica (2006) Distribution, habitat occupancy and population density of the Elfin-woods Warbler, MS Thesis, University of Puerto Rico at Mayagüez.
  11. ^ [a b c] ”Candidate and Listing Priority Assignment Form - Elfin woods Warbler”. 2001. Arkiverad från originalet den 24 juli 2006. https://web.archive.org/web/20060724145022/http://www.fws.gov/southeast/es/pdf/EWW.pdf. Läst 19 mars 2006. 
  12. ^ Arroyo Vázquez, B. (2001). ”Comparative study of foraging behavior and habitat selection of resident wood warblers (Dendroica) in southwestern Puerto Rico”. 
  13. ^ [a b] ”Species factsheet: Dendroica angelae”. BirdLife International. 2005. Arkiverad från originalet den 1 december 2009. https://web.archive.org/web/20091201203036/http://www.birdlife.org/datazone/search/ebas_search.html?action=SpcHTMDetails.asp&sid=9123&m=0. Läst 19 mars 2006. 
  14. ^ [a b c] Bryan Arroyo Vázquez (juni 1992). ”Observations of the breeding biology of the Elfin Woods Warbler”. The Wilson Bulletin, vol 104, nr 2: s. 362–365. Arkiverad från originalet den 26 september 2007. https://web.archive.org/web/20070926005216/http://elibrary.unm.edu/sora/Wilson/v104n02/p0362-p0365.pdf. Läst 19 augusti 2007. 
  15. ^ ”Elfin-woods Warbler”. Oiuseax.net. Arkiverad från originalet den 7 mars 2006. https://web.archive.org/web/20060307120718/http://www.oiseaux.net/oiseaux/passeriformes/elfin-woods.warbler.html. Läst 19 mars 2006. 
  16. ^ eng:United States federal candidate list for Endangered Species Act

Källor redigera

Artikeln är översatt från engelska wikipedias artikel Elfin-woods Warbler, läst i augusti 2007, där följande källor anges:

Externa länkar redigera

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Elfinskogssångare&oldid=53964018”