Grön anarkism är en anarkistisk riktning som har sin grund i både social- och individualanarkism och till viss del i anarkafeminismen och ekofeminismen, men är en fristående vidareutveckling med inspiration i djupekologin. Grön anarkism är en bred rörelse och brukar delas upp främst i de till socialanarkismen närstående teknologioptimistska inriktningarna eko-anarkismen/socialekologin, och den till individualanarkismen eventuellt mer närstående grönanarkismen som förespråkar grön anarki (utan ändelsen -ism) som ibland också kallas anarko-primitivism.[1]

En grön-anarkistisk version av den annars rödsvarta syndikalist-flaggan.
Om den politiska teorin:
Anarkism
Anarkistiska riktningar
Agorism
Anarkafeminism
Anarkopacifism
Anarkosyndikalism
Anarkokapitalism
Anarko-naturism
Anarko-primitivism
Egoistisk anarkism
Grön anarkism
Individualanarkism
Insurrektionell anarkism
Kommunalism
Kristen anarkism
Mutualism
Panarkism
Plattformism
Queeranarkism
Social anarkism
Anarkister
Michail Bakunin
Murray Bookchin
Noam Chomsky
Voltairine de Cleyre
Emma Goldman
Albert Jensen
Pjotr Kropotkin
Errico Malatesta
Pierre-Joseph Proudhon
Murray Rothbard
Lysander Spooner
Benjamin Tucker
Tidskrifter
Arbetaren
Brand
Direkt aktion
Storm
Yelah

Grupper
SAC Syndikalisterna
Sveriges syndikalistiska ungdomsförbund
Syndikalistiska Grupprörelsen
Syndikalistiska ungdomsförbundet
Metoder
Anarkistisk ekonomi
Arbetarråd
Arbetskritik
Civil olydnad
Civilt motstånd
Direkt aktion
Ekonomikritik
Generalstrejk
Husockupation
Kontraekonomi

Anarkistisk maktanalys är grunden för en kritik som omfattar hela civilisationen, däribland kapitalismen, tekniken, industrialismen, jordbruket samt den institutionalisering som ofrånkomligen anses orsaka social orättvisa och miljöförstöring. Traditionell anarkistisk förtrycksanalys har kombinerats med en radikal biocentrism, kampen för ett ekologiskt hållbart samhälle och ibland en skarp civilisationskritik riktad mot industrisamhället och de ideologier som upprätthåller dess ekonomism, sociala institutionalisering och vetenskapliga utvecklingsparadigm. Pjotr Kropotkin och Elisée Reclus anses vara de första som tangerade inriktningens tankegångar. John Zerzan,[2] Kevin Tucker, Derrick Jensen och ekofeministen Chellis Glendinning har skrivit om och utvecklat grön anarkism till ett eget fält. Derrick Jensen[3] med flera förespråkar ekoförsvar med biocentrism som främsta princip.

Den gröna anarkismen kan idag delas in i en teknologioptimistisk fåra, den så kallade ekoanarkismen eller socialekologismen, samt en civilisations- och teknologikritisk fåra, den så kallade anarko-primitivismen. Många teknologikritiska gröna anarkister anser att socialismens metodologi och materiella analys är problematiska, eftersom de på ett mer grundläggande plan är systembevarande. Man kritiserar också ofta hela civilisationen och alla ideologier inom dess ram som totalitära, till skillnad från den vanliga anarkistiska kritiken mot kapitalismen eller förtryckssamverkan (intersektionalitet).

De teknologioptimistiska ekoanarkisterna, med Murray Bookchin som huvudideolog, har en mer traditionell socialanarkistisk grund och företräder en utvecklings- och teknologioptimism som inte omfattas i grön anarki. Bookchin med flera har kritiserat de teknologikritiska som flummiga livsstilister. Denna kritik har bemötts av bland andra Bob Black i debattskriften Anarchy after Leftism. I Sverige kan bland annat organisationen Pangea sägas stå för en ekoanarkistisk linje.

Referenser redigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 26 september 2020.

Noter redigera

  1. ^ En annan berättelse”(  PDF). Läst 13 oktober 2010.
  2. ^ ”John Zerzan – anarkist och primitivist”. Läst 13 oktober 2020.
  3. ^ ”Radical environmentalism”. Läst 13 oktober 2020.

Externa länkar redigera