Dvärgstormsvala

fågelart i familjen nordstormsvalor

Dvärgstormsvala[2] (Oceanodroma microsoma) är en fågel i familjen nordstormsvalor inom ordningen stormfåglar som förekommer utanför västra Mexikos och sydvästra USA:s kust.[3]

Dvärgstormsvala
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Least Storm Petrel (cropped).jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningStormfåglar
Procellariiformes
FamiljNordstormsvalor
Hydrobatidae
SläkteOceanodroma
ArtDvärgstormsvala
O. microsoma
Vetenskapligt namn
§ Oceanodroma microsoma
AuktorCoues, 1864
Utbredning
Oceanodroma microsoma map.svg
Synonymer
  • Hydrobates microsoma
Hitta fler artiklar om fåglar med

UtseendeRedigera

Dvärgstormsvalan är med en kroppslängd på inte ens 15 cm som namnet avslöjar den minsta stormsvalan utmed Stillahavskusten, tydligt mindre än kalifornisk stormsvala (Oceanodroma homochroa) och mycket mindre än svart stormsvala (O. melania). Den senare har djupa vingslag som dvärgstormsvalan, dock inte lika snärtigt och fladdermuslikt. I fjäderdräkten är dvärgstormsvalan helmörk, med kort och karakteristiskt kilformad stjärt. Tvärs över vingarna syns ett rätt svagt blekare diagonalt band. Vingarna är långa och smala, och hålls framåt.[4]

LätenRedigera

Lätena är svagare och mindre gnissliga än de hos svart stormsvala.[5]

UtbredningRedigera

Fågeln häckar på öar utanför halvön Baja California. Pelagiskt sträcker sig utbredningsområdet så långt söderut som allra nordligaste Peru.[6] Den är vidare en ovanlig och oregelbunden besökare utmed Kaliforniens kust, från augusti till oktober.

SystematikRedigera

Genetiska studier visar att dvärgstormsvalan är systerart till vitgumpad stormsvala (O. tethys).[7] Arten behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

SläktestillhörighetRedigera

DNA-studier visar att stormsvalan (Hydrobates pelagicus) är inbäddad i Oceanodroma, systerart till grå stormsvala (Oceanodroma furcata). Vissa auktoriteter inkluderar därför Oceanodroma i Hydrobates, som har prioritet.[1] De flesta internationella auktoriteter har dock inte implementerat denna nya forskning ännu.

LevnadssättRedigera

Dvärgstormsvalan är havslevande och ses ofta långt från land. Den lever av små djurplankton, framför allt langustlarver. Häckningen inleds i juni eller juli i kolonier på småöar där den placerar sitt bo i klippskrevor.[8]

Status och hotRedigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal till följd av predation från invasiva arter, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] 2004 uppskattades världspopulationen till hundratusentals individer, möjligen miljoner.

ReferenserRedigera

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2017 Hydrobates microsoma . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2017.3. Läst 1 december 2017.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.1). doi : 10.14344/IOC.ML.8.1.
  4. ^ Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Western North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 45. ISBN 0-679-45120-X 
  5. ^ Carboneras, C., Jutglar, F. & Kirwan, G.M. (2020). Least Storm-petrel (Hydrobates microsoma). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/52590 18 februari 2020).
  6. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  7. ^ Penhallurick, J. & Wink, M. (2004) Analysis of the taxonomy and nomenclature of the Procellariiformes based on complete nucleotide sequences of the mitochondrial cytochrome b gene. Emu 104(2): 125–147.
  8. ^ del Hoyo, J., Elliot, A. and Sargatal, J. 1992. Handbook of the Birds of the World, Vol. 1: Ostrich to Ducks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

Externa länkarRedigera