Drottning Ulrika Eleonora (1692)

svenskt örlogs- och linjeskepp


För drottningen, se Ulrika Eleonora.

Drottning Ulrika Eleonora var ett svenskt örlogs- och linjeskepp som uppfördes 1692 av skeppsbyggaren Francis John Sheldon i den nya örlogsstaden Karlskrona och vid sjösättningen 1692 var hon bestyckad med 80 kanoner.

Naval Ensign of Sweden.svg Drottning Ulrika Eleonora
Allmänt
TypLinjeskepp
Historik
ByggnadsvarvKarlskrona örlogsvarv
Sjösatt1692
ÖdeSänkt av den egna besättningen efter strid 1715
Tekniska data
Längd47,25[1]
Bredd12,17
Djupgående6,09[2]
MaskinSegel
Besättning571 man
Bestyckning80 kanoner

Hon döptes om 1694 till Wenden och samma år till Prinsessan Hedvig Sofia, vilket blev det namn under vilket hon hade sin längsta aktiva tid.

Skeppet deltog i expeditionen mot Danmark 1700 samt i sjöslaget vid Köge bukt 1710. Efter förlusten vid slaget vid Femerbält 1715 gick fartyget förlorat efter att befälhavaren satt hela eskadern på grund i ett hopplöst läge. Resterna av vraket återfanns år 2008 av tyska dykare och har blivit föremål för organiserade arkeologiska utgrävningar i dansk-tysk regi.

FörlustenRedigera

På våren år 1715 var Prinsessan Hedvig Sofia flaggskepp i en eskader om fyra linjefartyg och 2 fregatter som mötte en betydligt större dansk eskader i strid vid Femer bält, en strid som svenskarna förlorade. Den svenska befälhavaren, schoutbynacht greve Carl Hans Wachtmeister skrev senare i en rapport till kungen “...beslutade jag, utan hopp att lyckas frälsa skeppen, att sätta dem på grund för att därmed förhindra att de komma fienden till nytta. Detta verkställde jag den 25e, nedanför Kiel vid Bülck huvud, dessutom givande mitt skepp två grundskott genom botten, samt på allt sätt göra det oanvändbart för vidare tjänst.”[3]

Prinsessan Hedvig Sofia var den enda av fartygen som förstördes så grundligt att danskarna inte lyckades rädda den. De övriga fem fartygen bärgades alla och införlivades med den danska flottan. Vraket efter Prinsessan Hedvig Sofia glömdes därefter bort i närmare 300 år[4].

Upptäckt och undersökningRedigera

Från 1970-talet har tyska dykare gjort fynd av bland annat gjutjärnskanoner i området i närheten av vrakplatsen. En dykare har känt till resterna av ett fartyg sedan 1980-talet men inte förstått fyndets vikt. Han publicerade dock fyndplatsen år 2008, varefter tyska myndigheter dels fredade vrakplatsen och dels genomförde den första arkeologiska undersökningen, inklusive dendrokronologisk datering, vilket ledde till att vraket bedömdes vara resterna efter Prinsessan Hedvig Sofia[5]. Esbjerg Campus of the University of Southern Denmark genomförde dykningar på vraket åren 2010 och 2011, i samarbete med tyska museer.[6][7]

Vraket ligger på drygt fem meters djup på sand- eller grusbotten. Hela fyndområdet inklusive kanoner och ammunition täcker dock ett mycket stort område, omkring 6,4 kvadratkilometer, på vattendjup mellan 5 och 15 meter[8]. Resterna av fartyget består huvudsakligen av delar av kölen och andra delar av skeppets undervattensdel, men en rad andra artefakter har under dykningarna på 2010-talet tagits upp[9].

Det finns olika uppgifter om hur danskarna hanterade skeppet efter att man givit upp försöket att bärga henne. En andrahandskälla[10] uppger att övervattensdelarna brändes upp. En annan[11] uppger att den danske kungen beslutat att de delar av skrovets virke som kunde bärgas skulle säljas och förtjänsten delas upp mellan de danska deltagarna i slaget; en förklaring som stöds av den danska dykargruppen[12], bland annat med hänvisning till att inga arkeologiska bevis för eld ombord hittills har återfunnits, och att sökningar i danska arkiv inte givit något stöd för att vraket bränts.

I rapporten från dykningarna 2011, noterar arkeologerna efter detaljerade studier av dels kölkonstruktionen och dels den sannolika lokaliseringen av byssan, att trots att fartyget byggts av engelsmannen Sheldon (som kunde förväntas följa det engelska skeppsbyggnadsmetoderna) så finns det tydliga tecken på att Prinsessan Hedvig Sofia har drag av byggnadstraditionen från Nederländerna, som svenska örlogsfartyg tidigare byggts efter (till exempel regalskeppet Vasa tidigare under 1600-talet).[13]

Se ävenRedigera

KällorRedigera

  1. ^ Svensson, A. ed. 1943. Svenska flottans historia. Bd. II 1680-1814. Malmö: Allhem. Refererad i Auer 2010
  2. ^ Börjeson, H.J., Holck, P., & Szymanski, H. 1936. Lists of men-of-war 1650-1700. London. Refererad i Auer 2010
  3. ^ Tuxen 1875, sid 431.(Citatet är cirkelöversatt: till svenska från en dansk översättning av det svenska originalet, så ordalydelsen kan skilja sig något från originalet)
  4. ^ Dr Martin Segschneider i förordet till Auer 2010
  5. ^ Kapitel 4, Site history By Jasmin Loose, i Auer 2010
  6. ^ Auer 2010
  7. ^ Auer-Schweitzer 2011
  8. ^ Kapitel 3, Historical background By Maria Lindberg & Jens Auer, i Auer 2010
  9. ^ katalogiserade och avfotograferade, i Auer 2010 och Auer-Schweitzer 2011
  10. ^ Anderson 1910, sid 164
  11. ^ Tuxen, A.P., & With-Seidelin, C.L. 1922. Erobringen af Sveriges tyske Provinser 1715 - 1716. Copenhagen, Gyldendalske boghandel, Nordisk forlag., refererad i Auer 2010
  12. ^ Kapitel 3. Historical background By Maria Lindberg & Jens Auer, i Auer 2010
  13. ^ Auer-Schweitzer 2011, sid 56

ReferenserRedigera

  • Anderson, R C (1910). Naval Wars in the Baltic during the sailing-ship epoch 1522-1850. London 
  • Auer (red.), Jens. Fieldwork report Prinsessan Hedvig Sophia 2010. Esbjerg Maritime Archaeology Reports 3. ISBN 978-87-992214-5-5 
  • Auer & Schweitzer(red). Fieldwork report Prinsessan Hedvig Sophia 2011. Esbjerg Maritime Archaeology Reports 4. ISBN 978-87-992214-8-6 
  • Tuxen, J C (1875). Den danske og norske sømagt fra de ældste tider indtil vore dager. Kjøbenhavn 
  • Gunnar Unger (1923). Illustrerad svensk sjökrigshistoria, omfattande tiden 1680–1814. Stockholm: Albert Bonniers Förlag