Division I i ishockey 1992/1993 var säsongens näst högsta ishockeyserie i Sverige. Den spelades i fyra grundserier från vilka de bästa lagen gick vidare till Allsvenskan där de också mötte de två sämsta lagen från höstens Elitserie. Övriga lag gick vidare till fortsättningsserierna. De två bästa lagen i Allsvenskan spelade final och vinnaren fick en plats i Elitserien nästa säsong. Lag 3–8 från Allsvenskan samt de två bästa lagen från respektive fortsättningsserie gick vidare till Playoff. De tre vinnande lagen från Playoff samt förloraren av den allsvenska finalen spelade kvalserie om en plats i Elitserien. Det sista laget i varje fortsättningsserie flyttades ner till Division II till nästa säsong. Det näst sista laget fick spela kvalserie med de bästa lagen från Division II för att kvalificera sig för nästa års Division I-säsong.
Till säsongen hade sju lag flyttats upp från Division II: Antjärn (Härnösand), Avesta, Vallentuna, Kumla, Pantern (Malmö), Östervåla samt Västervik som flyttades upp som tredje lag när Team Boro drabbades av ekonomiska problem. Dessutom hade Södertälje flyttats ner från Elitserien. Från den östra serien till den västra flyttades Hammarby, Huddinge, Köping, Nacka och Tälje. Från den västra till östra serien flyttades Arlanda, Gävle, Mora, Uppsala, Väsby samt Avesta som kvalat sig upp i den västra serien men fick spela i den östra. Nyköping flyttades från den östra till den södra serien.
Innan säsongen började talades det om fr.a. fyra lag: Björklöven från Umeå, Sundsvall/Timrå, Skellefteå samt Boden som historiskt sett var det mindre välrenommerade laget av de fyra. Trots det blev Boden det ena laget som gick vidare till Allsvenskan. Det andra blev Björklöven. Striden blev jämn där Boden slutade med ett poäng mer än trean Skellefteå och Björklöven tog platsen på målskillnad. Bodens framgångar berodde enligt deras tränare Niklas Wikegård på jämnhet, god fysik och lagmoral. Till det kan läggas att laget var rutinerat med ett flertal spelare som tidigare spelat för Luleå HF i Elitserien. Björklövens Aleksander Beljavskij vann Poängligan med 38 poäng (18+20) på 18 matcher. Största publikmagneten var Björklöven som i genomsnitt drog &&&&&&&&&&&02413.&&&&&02 413 åskådare per match. Även Skellefteå, Boden och Kiruna hade ett publiksnitt på över &&&&&&&&&&&01000.&&&&&01 000 åskådare per match. Den norra serien som helhet hade 980 per match.[1]
Den västra serien blev jämn. Södertälje som flyttats ner från Elitserien var klara favoriter men tycktes underskatta motståndet. Förluster mot lag som Köping och Grums gjorde att de missade de allsvenska platserna som istället gick till Örebro och Hammarby. Sista omgången blev dock dramatisk. Södertälje kunde gått vidare om Örebro förlorat sin match mot Huddinge samtidigt som Södertälje hämtat in åtta mål. SSK vann sin match mot Kumla med 12–1, men Örebro kunde reducera ett ettmålsunderläge till 2–2 och höll därmed undan från Södertälje. Seriens poängliga vanns av Hammarbys Mariusz Czerkawski som gjort 34 poäng (19+15) på 18 matcher. Örebro och Södertälje drog den största publiken (&&&&&&&&&&&01717.&&&&&01 717 respektive &&&&&&&&&&&01504.&&&&&01 504) och var de enda lagen med fler än &&&&&&&&&&&01000.&&&&&01 000 åskådare per match. Serien som helhet beskådades i snitt av 739 personer.[2]
Favorittippade Mora infriade förväntningarna och vann 17 matcher i rad tills man i sista omgången när seriesegern redan var klar förlorade mot bottenlaget Uppsala. Det blev hårdare strid om den andra platsen till Allsvenskan. Förutom bottenlagen Östervåla och Uppsala hade alla lag chans att ta sig till Playoff långt fram i serien. Inför sista omgången hade Gävle saken i egna händer och lyckades vinna sin match och slutade ett poäng före Avesta och Roma. Poängligan vanns av Moras Anders Öberg med 33 poäng (11+22) på 17 matcher. Största publiken hade Avesta med i snitt 898 personer per match. Serien som helhet hade 528 betalande per match.[3]
Den södra serien präglades av att stora satsningarnas tycktes vara över. Malmö IF och Rögle BK hade tidigare lyckats, men nu hade Team Boro gjort en spektakulär konkurs. När de ekonomiska utsvävningarna avtog minskade spelkvalitén och även publiken. Någon större spänning blev det inte heller. Vilka lag som skulle ta de allsvenska platserna syntes tydligt redan efter halva serien spelats: Ljungbylaget Troja radade upp 16 matcher utan förlust och Norrköpingslaget Vita Hästen slutade med god marginal (5 poäng) till trean Malmölaget Pantern. Boråsforwarden Nikolaj Drozdetskij vann poängligan med 34 poäng (10+24) på 18 matcher. Största publikintresset fanns i Norrköping där IK Vita Hästen i genomsnitt hade &&&&&&&&&&&02489.&&&&&02 489 åskådare. Anmärkningsvärt var att nästjumbon Borås lockade hela &&&&&&&&&&&02194.&&&&&02 194 personer i snitt. Västervik, Troja och Nyköping lockade också fler än &&&&&&&&&&&01000.&&&&&01 000 åskådare per match. Serien som helhet hade ett publiksnitt på &&&&&&&&&&&01096.&&&&&01 096 personer, en minskning med ca 400 sedan förra året men ändå mest av de fyra grundserierna i Division I.[4][5]
De två främsta lagen från varje grundserie och de två sämsta från Elitserien spelade under våren 1993 Allsvenskan. Vinnaren mötte tvåan i en matchserien kallad Allsvenska finalen. Lag 3–4 gick vidare till Playoff 3 medan de fyra följande lagen gick till Playoff 2.
När serien startade om efter jul fick lagen bonuspoäng efter placering i grundserien: Skellefteå 7p, Sundsvall/Timrå 6p, Kiruna 5p, Husum 4p, Vännäs 3p, Piteå 2p och Antjärn 1p. Serien efter jul blev aldrig särskilt spännande. Precis som man förutspått tog Timrå och Skellefteå platserna i Playoff utan några större problem. Teg hamnade sist och flyttas ner till Division II nästa säsong. Antjärn på näst sista platsen, fick kvalspela om en plats i Division I nästa säsong.[1]
Vid seriestarten fick lagen bonuspoäng baserat på placeringarna i grundserien: Södertälje 7p, Hammarby 6p, Grums 5p, Tälje 4p, Arvika 3p, Köping 2p och Kumla 1p. Hammarby visade sig vara det bästa laget efter jul, medan Södertälje spelade ointresserat. SSK tog ändå den andra Playoff-platsen, kanske lyckades de med det endast för att Grums blev tvungna att släppa sina bästa spelare. I botten lyckades nykomlingen Kumla hålla sig över nedflyttningsstrecket, istället blev det Nacka som flyttades ner till Division II, medan Kumla spelade i kvalserien. Inte heller Köping följer med till nästa säsong. Ekonomiska problem gjorde att man begärde att få spela i Division III istället. Det visade sig inte räcka utan föreningen gick i konkurs.[2]
Serien började med att de utdelades bonuspoäng efter hur lagen placerat sig i grundserien: Avesta 7p, Roma 6p, Danderyd 5p, Vallentuna 4p, Östervåla 3p, Arlanda 2p och Väsby 1p. Efter jul fick Danderyd-Täby förstärkning av två nya inlånade spelare vilket genast märktes. En enda förlust under våren innebar att man vann fortsättningsserien och den ena platsen i Playoff. Roma höll ställningarna och tog den andra platsen. I botten låg Östervåla stadigt under hela serien. Kampen om att slippa spela kvalserien blev en uppgörelse mellan tre andra upplandslag: Uppsala, Väsby och Arlanda. Först i sista omgången efter att Arlanda förlorat mot Väsby stod det klart att de skulle tvingas till kvalseriespel.[3]
Före seriens start fick lagen bonuspoäng baserat på sin placering i grundserien: Pantern 7p, Hanhals 6p, Mörrum 5p, Mölndal 4p, Nyköping 3p, Västervik 2p samt Borås 1p. IK Pantern gjorde en strålande säsong med hjälp av flera tidigare Malmö IF-spelare. Serieseger innebar att man på två säsonger gått från Division II till Playoff till Elitserien. Den andra platsen till Playoff togs av Mörrum. I botten hamnade Tyringe som därmed flyttades ner till Division II. Före dem låg poplaget Västervik som därmed tvingades till kvalserien.[4]
I första omgången av Playoff möttes de två främsta lagen från respektive fortsättningsserie. Vinnarna gick vidare till omgång två där de möte lag 5-8 från Allsvenskan (Troja, Mora, Örebro och Vita Hästen). I den tredje omgången anslöt sedan lag 3–4 från Allsvenskan (Björklöven och AIK). Vinnarna i tredje omgången gick vidare till Kvalserien.[6][7]
Serien bestod av näst sista laget från norra fortsättningsserien – Antjärn – och tre vinnare från Division II:s Playoff. CRIF från Skellefteå och Antjärn från Härnösand var de klart bättre lagen och tog också de två platserna till Division I nästa säsong. Efter att serien var färdigspelad visade det sig att ytterligare en plats fanns i Division I Norra då Björklöven gick upp i Elitserien. Platsen gick till Östersund .[8]
Serien bestod av fyra lag; dels det näst sista laget i Division I Västra fortsättningsserie (Kumla), dels de tre vinnarna från Playoff i Division II:s västra region. Från början stod två platser i Division I på spel och de gick till Kumla och Hofors. Några månader senare stod det klart att IKW Köping inte hade ekonomi att spela kvar och fick lämna sin plats till trean Sunne .[9]
Den östra kvalserien bestod av Arlanda från Division I och Skutskär, Tierp och Österåker som vunnit Division II:s Playoff. De flesta väntade sig att Arlanda skulle vinna och att det skulle bli en tuff kamp om andraplatsen mellan Österåker och Tierp. Arlanda vann också, men Tierp lyckades inte bjuda upp till kamp om den andra platsen i Division I p.g.a. interna stridigheter, utan Österåker vann den med god marginal.[10]
I den södra kvalserien deltog Västervik från Division I samt Linköping, Tingsryd och Osby som vunnit Playoff i Division II. Under Playoff till kvalserien slogs ett svenskt rekord då det behövdes 7 perioder och drygt 8 minuter för Osby IK att besegra Mariestads BoIS. I själva kvalserien var det dock Linköping och Tingsryd som segrade och med god marginal. Västervik såg ut att flyttas ner till Division II, men efter att serien spelats klart beslutade Svenska Ishockeyförbundet att göra Division I Östra till en tolvlagsserie nästa säsong. Av det skälet flyttade man över Nyköping från den södra till den östra serien och erbjöd Västervik att bli kvar i Division I ytterligare en säsong. Det blev andra säsongen i rad som Västervik lyckades ta sig till Division I via en tredjeplacering i kvalserien.[11]
^Roy Henriksson (1993). Jane Stark. red. ”'Löven' och 'Bajen' vinnare”. Årets Ishockey 1993 (Vällingby: Strömbergs/Brunnhages förlag): sid. 241–247. ISSN0347-2221.
^Anders Nordin (1993). Janne Stark. red. ”CRIF gör come back”. Årets Ishockey 1993 (Vällingby: Strömberg/Brunnhages Förlag): sid. 260. ISSN0347-2221.
^Roy Henriksson (1993). Janne Stark. red. ”Tre lag avancerade”. Årets Ishockey 1993 (Vällingby: Strömberg/Brunnhages Förlag): sid. 266. ISSN0347-2221.
^Håkan Lundh (1993). Janne Stark. red. ”Arlanda och Österåker i en klass för sig”. Årets Ishockey 1993 (Vällingby: Strömberg/Brunnhages Förlag): sid. 275. ISSN0347-2221.
^Sven Elofsson (1993). Janne Stark. red. ”Drygt sju perioders spel mellan Osby och Mariestad”. Årets Ishockey 1993 (Vällingby: Strömberg/Brunnhages Förlag): sid. 282–283. ISSN0347-2221.
– Division I Norra 
– Division I Västra
– Division I Östra 
– Division I Södra
.[8]