Didius Julianus

romersk kejsare, från 28 mars till hans död den 1 juni 193

Marcus Didius Julianus, född den 30 januari 133 i Mediolanum, mördad den 1 juni 193Palatinen i Rom, var romersk kejsare från den 28 mars till den 1 juni 193.[1]

Didius Julianus
Byst föreställande Didius Julianus.
Regeringstid 28 mars 193 – 1 juni 193
Företrädare Publius Helvius Pertinax
Efterträdare Septimius Severus
Gemål Manlia Scantilla
Barn Didia Clara
Ätt Severiska dynastin
Far Quintus Petronius Didius Severus
Mor Aemilia Clara
Född 30 januari 133
Mediolanum
Död 1 juni 193 (60 år)
Palatinen i Rom

Vägen till maktenRedigera

Didius Julianus var son till Petronius Didius Severus, som tillhörde en förnäm insubrisk ätt från Milano, och Aemilia Clara, som kom från kolonin Hadrumetum i Nordafrika.[2] Han föddes den 30 januari, antingen år 133 (enligt Dio Cassius historieverk)[3] eller 137 (enligt den senantika antologin Historia Augusta). Som liten bodde han hos Domitia Lucilla, kejsar Marcus Aurelius mor, och med hennes hjälp blev han invald i tjugomannarådet, det första steget till en politisk karriär. Därefter tjänade han som kvestor (trots att han var ett år yngre än minimiåldern), edil och praetor, för att sedan föra befäl över den Tjugoandra legionen i Germanien. I flera år var han guvernör i Belgica, och drev där tillbaka de invaderande chaukerna, för vilket han belönades med konsulskap tillsammans med Helvius Pertinax, som senare blev kejsare. Julianus fortsatte sin karriär med en seger över chatterfolket, guvernörskap över Dalmatien, Germania Inferior och Bithynien, och som ansvarig för bidrag till fattiga i Italien. Han anklagades för att vara delaktig i en konspiration mot kejsar Commodus, men frikändes. Han efterträdde Pertinax som prokonsul för provinsen Africa.[2]

KejsareRedigera

Efter mordetPertinax fanns ingen självklar efterträdare. Men en sak var klar: armén hade makten att utse näste kejsare. Två kejsarkandidater kom till praetoriangardets läger och började bjuda över varandra för gardets stöd för att utses till kejsare. Didius Julianus vann budgivningen; förloraren var Titus Flavius Claudius Sulpicianus.[1]

Då han vunnit sin titel genom att köpslå med praetoriangardet var han impopulär både bland folket och i senaten. Det dröjde inte länge förrän han också blev impopulär bland praetorianerna, då det visade sig att han inte skulle kunna hålla sina frikostiga löften.[1]

Då Pertinax dött hade tre befälhavare för frontarméer låtit sig utropas till kejsare. Pescennius Niger, guvernör i Syria, utropades i Syriens fyra legioner till kejsare. Han gjorde Antiochia till sin tillfälliga huvudstad. Clodius Albinus, guvernör i Britannien, fick stöd av tre legioner och stora mängder auxilia (hjälptrupper). Lucius Septimius Severus, guvernör i Pannonia Superior fick stöd av sexton legioner. Han förberedde genast marschen mot Rom och fick Clodios Albinus stöd i utbyte mot att denne skulle få titeln Caesar. Med Severus på väg mot Rom formulerade senaten den 1 juni 193 en dödsdom mot Julianus. Domen verkställdes av romerska soldater samma dag.[1]

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d] Chris Scarre, Chronicle of the Roman Emperors, London 1995, s. 128–129
  2. ^ [a b] Historia Augusta, Didius Julianus (finns online på LacusCurtius)
  3. ^ Dio, LXXIV, 16 (finns online i engelsk översättning på LacusCurtius)

Tryckta källorRedigera

Externa länkarRedigera

Företrädare:
Pertinax
Romersk kejsare
193
Efterträdare:
Septimius Severus