Detlof Heijkenskjöld den äldre

Detlof Heijke (adlad Heijkenskjöld), född 4 juli 1707Gammelbo bruk i Örebro län, död 26 mars 1775 i Stockholm, var en svensk bergmästare.

Detlof Heijke var son till Detlof Heijke den äldre och Margareta Tilas, en faster till Daniel Tilas, och genom faderns äktenskap hamnade Gammelbo bruk och Granhult i släktens ägo. Hans bröder var jämte honom själv brukspatroner på dessa bruk. Sedan Detlof Heijke blivit auskultant vid Bergskollegium 1728 studerade han gruvor och bergsbruk i flera länder på den europeiska kontinenten. Efter hemkomsten blev han 1737 bergmästare i Nya Kopparbergs bergmästardöme. Han blev bergsråd 1758 och adlades 1761 med namnet Heijkenskjöld.

Heijkenskjöld bidrog i hög grad till bergshanteringens utveckling i Sverige. Han förbättrade gruvdriften, ökade Nya Kopparbergs produktion, uppmuntrade bergsmännen till utökat jordbruk samt anlitades som ledamot av flera kommissioner för bergs- och skogsskötselns höjande. Som preses i Vetenskapsakademien, i vilken han invaldes 1742, höll han två tal: Om bergverksrörelsen i gemen (1759) och Om bergshandteringens olika öden och omvexlingar i vårt kära fädernesland (1768). Dessutom publicerade han tre smärre uppsatser i Vetenskapsakademiens handlingar.

1747 blev han disponent för Gammelbo bruk samt köpte andelar i det förlustbringande Hällefors silverbruk som han omvandlade till järn- och stålmanufaktur varmed det började gå med vinst. Han deltog i bildandet av Jernkontoret.

Hans hustru var Catharina Hising, dotter till Wilhelm Hisinger och friherrinnan Anna Märta Taube af Odenkat. Med henne fick han bland annat sonen Detlof Heijkenskjöld den yngre.

KällorRedigera

  • Heijkenskjöld i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)
  • Svenskt biografiskt lexikon, Stockholm 1970, s. 541
  • Gabriel Anrep, Svenska adelns Ättar-taflor, volym 2