Demokratisk-republikanska partiet

(Omdirigerad från Demokrat-republikan)

Det Demokratisk-republikanska partiet (Democratic-Republican Party) grundades av Thomas Jefferson och James Madison som det Republikanska partiet (inte att förväxla med dagens Republikanska parti) 1792 och var det dominerande politiska partiet i USA från år 1800 till 1828 då partiet splittrades och segrarna inom partiet beslutade att ändra dess namn till Demokratiska partiet. Motståndarna inom partiet bildade Nationalrepublikanska partiet, som efter Henry Clays förlust i presidentvalet 1832 bildade Whigpartiet, vars anhängare 1856 övergick till det nybildade Republikanska partiet. Benämningen demokratisk-republikansk har det fått av historiker i efterhand.

Thomas Jefferson som grundade partiet tillsammans med James Madison.

Demokratisk-republikanska partiets motståndare var Federalistiska partiet.

Det demokratisk-republikanska partiet utgick från ståndpunkten att regeringen är ett nödvändigt ont och att individens välfärd och frihet måste tryggas gentemot staten. Följaktligen ville de inskränka statsmakten till det minsta möjliga och begränsa den federala regeringens befogenheter, och som stöd för denna hållning åberopade de konstitutionen.[1]

De båda rivaliserande partiernas strid rörande inre frågor skärptes genom deras motsatta åsikter angående de samtida världshändelserna. Republikanerna hälsade den franska revolutionen med glädje och gav den unga systerrepubliken alla sina sympatier, medan federalisterna avfärdade händelserna i Frankrike som skadligt "pöbelvälde". När kriget mellan Storbritannien och Frankrike utbröt 1793 påminde republikanerna om det ännu bestående förbundsfördraget från 1778, i vilket amerikanerna förpliktat sig att försvara de franska besittningarna i Västindien, och ville skynda Frankrike till hjälp. Federalisterna däremot ville undvika en brytning med Storbritannien.[1]

PresidenterRedigera

Tre av Republikanska partiets nationellt nominerade kandidater blev USA:s president:

Partiets president- och vicepresidentkandidaterRedigera

Valår Utfall Nominerade kandidater
President Vicepresident
1792 förlust ingen George Clinton
1796 förlust(a) Thomas Jefferson Aaron Burr
1800 seger(b)
1804 seger George Clinton
1808 seger James Madison
1812 seger Elbridge Gerry
1816 seger James Monroe Daniel Tompkins
1820 seger
1824 (c) ingen ingen
(a) Jefferson vann inte presidentvalet och Burr vann inte vicepresidentvalet, men enligt valbestämmelserna före införandet av det tolfte grundlagstillägget blev Jefferson vicepresident på grund av oenighet bland Federalistpartiets elektorer.
(b) Jefferson och Burr fick lika många elektorsröster. Jefferson valdes sedan till president av Representanthuset.
(c) William H. Crawford och Albert Gallatin nominerades av 66 kongressledamöter som betecknade sig som ”Democratic members of Congress”. Gallatin drog sig senare ur kampen. Andrew Jackson, John Quincy Adams och Henry Clay ställde upp som republikanska kandidater, ehuru de inte nominerats av något nationellt partiorgan. Även om Jackson var den kandidat som fick flest röster i elektorskollegiet och flest av folkets röster, erhöll han inte den majoritet elektorsröster som grundlagen fordrar för att väljas till president. Kampen avgjordes av Representanthuset, där Adams vann med Clays stöd. Elektorskollegiet valde John C. Calhoun till vicepresident.

ReferenserRedigera

  1. ^ [a b] Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”33 (Världshistoria / Nya tiden efter 1815)”. runeberg.org. http://runeberg.org/vrldhist/6/0069.html. Läst 16 mars 2022.