Delfinmås[2] (Leucophaeus scoresbii) är en sydamerikansk fågel inom familjen måsfåglar inom ordningen vadarfåglar.[3]

Delfinmås
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
FamiljMåsfåglar
Laridae
SläkteLeucophaeus
ArtDelfinmås
L. scoresbii
Vetenskapligt namn
§ Leucophaeus scoresbii
AuktorTraill, 1823
Utbredning
Synonymer
Magellanmås

Utseende redigera

Delfinmåsen är en medelstor måsfågel med en kroppslängd på 40–46 cm och vingbredden 104–110 cm. Den är kraftig med stor och tjock näbb samt korta och breda vingar. Färgsättningen är karakteristisk och unik: sotgrå på huvud och undersida, svartaktig vingovansida med vit vingbakkant, vit stjärt och lysande röd näbb. Utanför häckningstiden visar den ofta en mörkare huva. Ungfåglar är mestadels enhetligt mörkbruna med ljusare buk, grå ben och näbb och vit vingbakkant.[4][5]

Utbredning och systematik redigera

Fågeln lever vid kusten i södra Chile och Argentina samt på Falklandsöarna.[3] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Släktestillhörighet redigera

Tidigare placerades delfinmåsen som ensam art i Leucophaeus, men DNA-studier visar att den står nära de likaledes amerikanska arterna ökenmås, präriemås, sotvingad mås och lavatrut.[6][7] Antingen förs även dessa till Leucophaeus, som här, eller så flyttas delfinmåsen till Larus.

Levnadssätt redigera

Delfinmåsen återfinns utmed klippiga kuster där den livnär sig på as, fågelägg och fågelungar, men kan också inta annan föda som marina ryggradslösa djur. Den söker efter föda bland havslevande däggdjur på jakt efter död fisk, moderkakor och framför allt avföring. Fågeln undersöker också sjögräs, fångar svärmande strandlevande flugor och plockar musslor som den öppnar genom att släppa dem på stenar från luften.[8]

Arten häckar i relativt små kolonier med som flest 210 par, belägna på lågt liggande havsklippor, sand- eller grusstränder och våtmarkssänkor, ofta i närheten av fågelkolonier, havslevande däggdjur, slakterier, avlopp eller bondgårdar.[8]

Status och hot redigera

Delfinmåsen världspopulation uppskattas till endast 10 000–28 000 individer, men eftersom utbredningsområdet är stort och populationsutvecklingen stabil betraktas den inte som hotad, utan kategoriseras som livskraftig av internationella naturvårdsunionen IUCN[1]

Namn redigera

Fågelns vetenskapliga artnamn hedrar den engelske upptäcktsresande William Scoresby (1789–1857).[9] På svenska har den även kallats magellanmås.

Bildgalleri redigera

Noter redigera

  1. ^ [a b] Birdlife International 2012 Leucophaeus scoresbii Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ Hayman, Peter; Marchant, John; Prater, Tony (1986). Shorebirds: an identification guide to the waders of the world. Boston: Houghton Mifflin. sid. 384–385. ISBN 0-395-60237-8 
  5. ^ Burton, Robert; Croxall, John (2012). A Field Guide to the Wildlife of South Georgia (Wild Guides). WildGuides. ISBN 9780691156613 
  6. ^ Crochet, P.-A., F. Bonhomme, and J.-D. LeBreton (2000), Molecular phylogeny and plumage evolution in gulls (Larini), J. Evol. Biol. 13, 47-57. Fulltext
  7. ^ Pons, J.-M., A. Hassanin, and P.-A. Crochet (2005), Phylogenetic relationships within the Laridae (Charadriiformes: Aves) inferred from mitochondrial markers, Mol. Phylogenet. Evol. 37, 686-699. PDF Arkiverad 9 augusti 2017 hämtat från the Wayback Machine.
  8. ^ [a b] del Hoyo, J., Elliott, A., and Sargatal, J. 1996. Handbook of the Birds of the World, vol. 3: Hoatzin to Auks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
  9. ^ Jobling, J. A. (2016). Key to Scientific Names in Ornithology. Ur del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.) (2016). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Hämtad från www.hbw.com.

Externa länkar redigera