Europeiska unionens befogenhetsområden

(Omdirigerad från Delad befogenhet)

Europeiska unionens befogenhetsområden är de politikområden inom vilka Europeiska unionen har befogenhet att vidta åtgärder, till exempel lagstifta. Avgränsningen mellan unionens och medlemsstaternas befogenheter har utvecklats över tiden och förtydligats särskilt genom Maastrichtfördraget och Lissabonfördraget. Enligt principen om tilldelade befogenheter får unionen vidta åtgärder endast inom sina befogenhetsområden, och varje befogenhet som inte har tilldelats unionen enligt dess fördrag tillhör medlemsstaterna.

Befogenhetsområdena är uppdelade i olika kategorier beroende på vilken typ av befogenhet unionen har tilldelats. Exklusiva befogenheter innebär att endast unionen får lagstifta och anta rättsligt bindande akter. Medlemsstaterna får i dessa fall anta rättsligt bindande akter endast efter bemyndigande av unionen eller för att genomföra unionens rättsakter. Delade befogenheter innebär att medlemsstaterna får utöva sina befogenheter i den mån som unionen inte redan har utövat sin. Stödjande befogenheter innebär att unionen kan vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, dock utan att ersätta deras befogenheter på dessa områden.

Unionens befogenheter kan endast ändras genom det ordinarie ändringsförfarandet av unionens fördrag, vilket kräver ett sammankallande av ett konvent och därefter en regeringskonferens för att utarbeta en fördragsändring. Fördragsändringen måste slutligen ratificeras av alla medlemsstater i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser innan den kan träda i kraft.

HistoriaRedigera

Befogenhetsområdena för Europeiska ekonomiska gemenskapen, Europeiska unionens föregångare, fastställdes ursprungligen genom Romfördraget, som trädde i kraft den 1 januari 1958. Under nästan 30 års tid förblev befogenheterna i stort sett oförändrade. Först genom europeiska enhetsakten, som trädde i kraft den 1 juli 1987, tillkom nya befogenhetsområden. Genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den 1 november 1993 och upprättade unionen, tillkom ytterligare befogenhetsområden samtidigt som gränserna för unionens befogenheter tydliggjordes genom att principen om tilldelade befogenheter, subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen inkluderades. Ytterligare befogenhetsområden tillkom genom Amsterdamfördraget.

Det var först i samband med utarbetandet av Europeiska konstitutionen under början av 2000-talet som en fullständig befogenhetskatalog för Europeiska unionen togs fram. Genom konstitutionen skulle unionen och dess medlemsstater ha fått en tydlig och väldefinierad befogenhetsfördelning, men konstitutionen trädde aldrig i kraft eftersom den avslogs i två folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna under 2005. Istället infördes samma befogenhetskatalog genom Lissabonfördraget den 1 december 2009. Samtidigt som befogenhetskatalogen infördes avskaffades pelarstrukturen, som tidigare hade indelat det europeiska samarbetet i tre olika pelare, var och en med olika beslutsförfaranden och befogenheter för unionen.[1]

Principen om tilldelade befogenheterRedigera

Principen om tilldelade befogenheter är en av unionsrättens grundläggande principer. Principen innebär att unionen endast får handla inom ramen för de befogenheter som medlemsstaterna har tilldelat den enligt unionens fördrag för att nå de mål som fastställs där. Varje befogenhet som inte har tilldelats unionen enligt fördragen tillhör medlemsstaterna.

Varje rättsakt som antas måste ha rättslig grund i fördragen eller i en annan rättsakt som har sin rättsliga grund i fördragen. Det innebär att unionens institutioner, organ och byråer inte kan anta rättsakter som det inte uttryckligen finns stöd för enligt fördragen. Talan om ogiltigförklaring kan väckas vid EU-domstolen för att upphäva en rättsakt vars rättsliga grund anses vara bristfällig.

Subsidiaritets- och proportionalitetsprincipenRedigera

Subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen är två grundläggande principer som ligger till grund för hur unionen får utöva sina tilldelade befogenheter. Subsidiaritetsprincipen innebär att unionen inom sina icke-exklusiva befogenhetsområden endast får vidta åtgärder om målen för dem inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, på nationell, regional eller lokal nivå, och därför bättre kan uppnås på unionsnivå.[2] Proportionalitetsprincipen innebär att unionens åtgärder inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen.[3]

Befogenhetskategorier och befogenhetsområdenRedigera

Unionens befogenhetsområden är uppdelade i tre befogenhetskategorier: exklusiva befogenheter, delade befogenheter och stödjande befogenheter. Varje befogenhetskategori kännetecknas av olika långtgående befogenheter för unionen och dess medlemsstater.[4]

Exklusiva befogenheter
Endast unionen får lagstifta och anta rättsligt bindande akter.
Delade befogenheter
Medlemsstaterna får utöva sina befogenheter i den mån som unionen inte redan har utövat sin. Unionen kan utöva sin befogenhet, men det får inte hindra medlemsstaterna från att utöva sina.
  • Forskning, teknisk utveckling och rymden
  • Utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd
Medlemsstaterna ska samordna sin politik inom unionen.
Stödjande befogenheter
Unionen kan vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, dock utan att ersätta deras befogenheter på dessa områden.
  • Skydd för och förbättring av människors hälsa
  • Industri
  • Kultur
  • Turism
  • Utbildning, yrkesutbildning, ungdomsfrågor och idrott
  • Civilskydd
  • Administrativt samarbete
De rättsligt bindande akter som unionen antar inom dessa befogenhetsområden får inte omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar.


Exklusiva befogenheterRedigera

Exklusiva befogenheter är de mest långtgående befogenheterna som unionen kan tilldelas. Inom de befogenhetsområden där unionen har exklusiva befogenheter får endast unionen lagstifta och anta rättsligt bindande akter medan medlemsstaterna får göra detta själva endast efter bemyndigande av unionen eller för att genomföra unionens akter.[5]

Unionen har exklusiva befogenheter inom de politikområden där enhetliga bestämmelser är nödvändiga för att unionens politik ska fungera. De exklusiva befogenhetsområdena innefattar:[6]

Delade befogenheterRedigera

Delade befogenheter innebär att både unionen och dess medlemsstater har befogenhet att lagstifta och anta rättsligt bindande akter. Medlemsstaterna får dock utöva sin befogenhet endast i den mån som unionen inte redan har utövat sin befogenhet. Medlemsstaterna får på nytt utöva sin befogenhet om unionen beslutar att inte längre utöva sin befogenhet.[7]

Unionen har delade befogenheter inom de politikområden där gemensam lagstiftning kan vara nödvändig. De delade befogenhetsområdena innefattar:[8]

Inom följande befogenhetsområden har unionen möjlighet att lagstifta och anta rättsligt bindande akter, men det får inte hindra medlemsstaterna från att utöva sina befogenheter:

  • Forskning, teknisk utveckling och rymden
  • Utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd

Dessutom har unionen befogenhet att samordna medlemsstaternas ekonomiska politik, sysselsättningspolitik och socialpolitik. Unionen har även befogenhet att fastställa och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, inbegripet den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik.

Stödjande befogenheterRedigera

Stödjande befogenheter är de mest begränsade befogenheterna som unionen kan tilldelas. Inom de befogenhetsområden där unionen har stödjande befogenheter får unionen vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, dock utan att ersätta medlemsstaternas befogenheter på dessa områden. De rättsligt bindande akter som unionen antar inom dessa befogenhetsområden får inte omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar.[10]

Unionen har stödjande befogenheter inom de politikområden där medlemsstaterna fortfarande har huvudansvaret för lagstiftningen, men där viss samordning sker mellan medlemsstaternas politik. De stödjande befogenhetsområdena innefattar:[11]

  • Skydd för och förbättring av människors hälsa
  • Industri
  • Kultur
  • Turism
  • Utbildning, yrkesutbildning, ungdomsfrågor och idrott
  • Civilskydd
  • Administrativt samarbete

FlexibilitetsklausulenRedigera

Genom artikel 352 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt kan unionen, om det är nödvändigt för att uppnå de mål som anges i dess fördrag, vidta åtgärder även om det inte uttryckligen finns en rättslig grund för detta i fördragen. Europeiska unionens råd beslutar då med enhällighet på förslag av Europeiska kommissionen efter godkännande av Europaparlamentet.[4][12]

Flexibilitetsklausulen tillåter inte harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar i de fall där fördragen utesluter en sådan harmonisering. Klausulen får inte heller användas inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Historisk utvecklingRedigera

Nedan anges befogenhetsområdena för Europeiska unionen och dess föregångare vid tidpunkterna för ikraftträdandet av Romfördraget (1 januari 1958), europeiska enhetsakten (1 juli 1987), Maastrichtfördraget (1 november 1993), Amsterdamfördraget (1 maj 1999) respektive Lissabonfördraget (1 december 2009).

1958 1987 1993 1999 2009
Förbud mot tullar och kvantitativa restriktioner mellan medlemsstaterna vid import och export av varor samt förbud mot alla övriga åtgärder med motsvarande verkan Tullunionen
Inrättandet av en ordning som säkerställer att konkurrensen inom den gemensamma marknaden inte snedvrids En ordning som säkerställer att konkurrensen inom den inre marknaden inte snedvrids Fastställandet av de konkurrensregler som är nödvändiga för den inre marknadens funktion
Upprättandet av en gemensam tulltaxa och en gemensam handelspolitik gentemot tredjeländer En gemensam handelspolitik Den gemensamma handelspolitiken
Avskaffandet av hindren för fri rörlighet för personer, tjänster och kapital mellan medlemsstaterna En inre marknad som kännetecknas av att hindren för fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital avskaffas mellan medlemsstaterna Inre marknaden
Tillnärmning av medlemsstaternas nationella lagstiftning i den utsträckning den gemensamma marknadens funktion kräver det
Skapandet av en europeisk socialfond med syfte att förbättra sysselsättningsförutsättningarna för arbetstagare och för att bidra till förbättrandet av levnadsstandarden En politik på det sociala området som innefattar en europeisk socialfond Socialpolitik, i fråga om aspekter som anges i fördraget
Samordning av socialpolitik
Ekonomisk och social sammanhållning Stärkande av den ekonomiska och sociala sammanhållningen Ekonomisk, social och territoriell sammanhållning
Utformandet av en gemensam politik på jordbruksområdet En gemensam politik på jordbruks- och fiskeområdet Bevarandet av havets biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken
Jordbruk och fiskeri, med undantag av bevarandet av havets biologiska resurser
Miljö En miljöpolitik Miljö
Bidrag till att stärka konsumentskyddet Konsumentskydd
Utformandet av en gemensam politik på transportområdet En gemensam politik på transportområdet Transport
Stimulans till att upprätta och utveckla transeuropeiska nät Transeuropeiska nät
Åtgärder på områdena energi, räddningstjänst och turism Energi
Turism
Civilskydd
Åtgärder som avser personers inresa och rörlighet på den inre marknaden enligt artikel 100c (viseringspolitik) Åtgärder som avser personers inresa och rörlighet enligt avdelning IV (viserings-, asyl- och invandringspolitik samt civilrättsligt samarbete) Området med frihet, säkerhet och rättvisa
Rättsliga och inrikes frågor Polissamarbete och straffrättsligt samarbete
Bidrag till att uppnå en hög hälsoskyddsnivå Gemensamma angelägenheter i fråga om säkerhet när det gäller de aspekter på folkhälsa som anges i fördraget
Skydd för och förbättring av människors hälsa
Forskning och teknisk utveckling Främjande av forskning och teknisk utveckling Forskning, teknisk utveckling och rymden
 
En politik på området för utvecklingssamarbete Utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd
 
Stärkande av gemenskapsindustrins konkurrenskraft Industri
Bidrag till god utbildning samt till kulturens utveckling i medlemsstaterna Kultur
Utbildning, yrkesutbildning, ungdomsfrågor och idrott
Administrativt samarbete
Tillämpandet av förfaranden genom vilka medlemsstaternas ekonomiska politik kan samordnas och störningar i deras betalningsbalanser avhjälpas Ekonomisk och monetär union Ekonomisk och monetär union, inbegripet en gemensam valuta Den monetära politiken för de medlemsstater som har euron som valuta
Samordning av ekonomisk politik
Främjande av samordningen av medlemsstaternas sysselsättningspolitik i syfte att göra denna mer effektiv genom att utveckla en samordnad sysselsättningsstrategi Samordning av sysselsättningspolitik
Europeiska politiska samarbetet Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
Upprättandet av en europeisk investeringsbank för att främja ekonomisk tillväxt inom gemenskapen [ej längre uttryckligen omnämnd som en befogenhet]
Associering av utomeuropeiska länder och territorier i syfte att öka handeln och att gemensamt främja den ekonomiska och sociala utvecklingen [ej längre uttryckligen omnämnd som en befogenhet]

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ ”Uppdelning av befogenheter inom EU”. EUR-Lex. 26 januari 2016. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=LEGISSUM:ai0020. Läst 6 oktober 2020. 
  2. ^ ”Artikel 5.3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 18. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  3. ^ ”Artikel 5.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 18. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  4. ^ [a b] ”EU:s politikområden: Fokus på gemensamma mål”. Sveriges riksdags EU-information. 1 februari 2020. http://eu.riksdagen.se/vad-gor-eu/eus-politikomraden/#EUs-makt-beror-p%C3%A5-fr%C3%A5gan. Läst 20 mars 2021. 
  5. ^ ”Artikel 2.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 50. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  6. ^ ”Artikel 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 51. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  7. ^ ”Artikel 2.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 50. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  8. ^ ”Artikel 4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 51–52. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  9. ^ ”Artikel 4.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 51. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  10. ^ ”Artikel 2.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 50. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  11. ^ ”Artikel 6 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 53–54. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  12. ^ ”Artikel 352 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 196. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.