Blåvingad gås[2] (Cyanochen cyanoptera) är en fågel i familjen änder inom ordningen andfåglar.[3] Den förekommer enbart i Etiopiens högländer.
| Blåvingad gås Status i världen: Nära hotad[1] | |
.JPG) | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Andfåglar Anseriformes |
| Familj | Änder Anatidae |
| Släkte | Cyanochen |
| Art | Blåvingad gås C. cyanoptera |
| Vetenskapligt namn | |
| § Cyanochen cyanoptera | |
| Auktor | (Rüppell, 1845) |
| Synonymer | |
| Cyanochen cyanopterus | |
Fältkännetecken redigera
Blåvingad gås är en satt gråbrun fågel kring 70 centimeter lång med blekare huvud och övre hals. Den har en liten svart näbb och svarta ben. I flykten syns den ljusblå främre delen av vingen som gett fågeln dess namn. Könen är lika medan ungfågeln är dovare tecknad. Fåglarnas fjäderdräkt är tjock och lös, nästan pälslik, troligtvis en anpassning till kylan i Etiopiens högländer.[4]
Den är mestadels tystlåten, men avger ibland svaga visslingar, långt ifrån de egentliga gässens kacklingar och trumpetanden.
Utbredning och status redigera
Blåvingad gås är endemisk för Etiopiens högländer. Världspopulationen uppskattas till mellan 3 000 och 7 000 vuxna individer.[1] Även om den fortfarande är lokalt vanlig och vida spridd tros den minska i antal.[1] Beståndet verkade stabilt mellan 1995 och 2005, men senare inventeringar visar att den ändå minskar, dock i oklar grad.[1]
Traditionellt har den inte ansetts hotad av jakt eftersom den av religiösa skäl inte jagas för föda.[5] Nyligen har det dock rapporterats att fågeln jagas och fångas till försäljning för landets växande kinesiska befolkning.[1] Nu är den med största sannolikhet även under hårt tryck på grund av den växande befolkningen och den resulterande utdikning och degradering av våtmarker och gräsmarker, liksom ökad störning.[6] Intensifiering av jordbruket och torka är också möjliga hot.[6] IUCN kategoriserar arten som nära hotad.[1]
Beteende och ekologi redigera
Blåvingad gås är mestadels stannfågel men kan röra sig till lägre nivåer utanför häckningstid.[7][8] Den häckar under torrsäsongen från mars till juni.[8] Då förekommer den parvis eller små grupper.[7] Lite är känt om artens häckningsbeteende på grund av dess nattliga vanor.[9] Utanför häckningstid förekommer den i större grupper med 50–100 individer[10] utmed höglandsfloder och sjöar med närliggande ängsmarker med kort gräs.[7][11] Den förekommer också i högt liggande våtmarker, gölar, träsk och strömmande vatten med omgivande gräsmarker. Den återfinns sällan i igenvuxna områden och söker sig inte ut djupt vatten.[7][11]
Taxonomi och systematik redigera
Blåvingad gås placeras som enda art i släktet Cyanochen. Tidigare fördes den till underfamiljen Tadorninae tillsammans med mindre gäss som förekommer i Sydamerika, grav- och roständerna i Tadorna samt nilgåsen i Alopochen. DNA-studier visar dock att den är närmast släkt med den afrikanska arten skogsand (Pteronetta hartlaubii) och del av en grupp änder som bland annat innehåller dykänderna i Aythya.[12][13]
Referenser redigera
- ^ [a b c d e f] Birdlife International 2022 Cyanochen cyanoptera . Från: IUCN 2022. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2022-1. Läst 1 augusti 2022.
- ^ BirdLife Sverige (2019) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
- ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
- ^ Kingdon, J. (1989). Island Africa: The Evolution of Africa's Rare Plants and Animals. Princeton: Princeton University Press. ISBN 0-691-08560-9
- ^ Callaghan, D. A.; Green, A. J. 1993. Wildfowl at risk, 1993. Wildfowl 44: 149-169.
- ^ [a b] Scott, D. A.; Rose, P. M. 1996. Atlas of Anatidae populations in Africa and western Eurasia. Wetlands International, Wageningen, Netherlands.
- ^ [a b c d] del Hoyo, J.; Elliot, A.; Sargatal, J. 1992. Handbook of the Birds of the World, vol. 1: Ostrich to Ducks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
- ^ [a b] Kear, J. 2005. Ducks, geese and swans volume 1: general chapters; species accounts (Anhima to Salvadorina). Oxford University Press, Oxford, U.K.
- ^ Soothill, E., Whitehead, P. 1978.
- ^ Dodman, T.; Béibro, H. Y.; Hubert, E.; Williams, E. 1999. African waterbird census 1998. Les denombrements d'oiseaux d'eau en Afrique, 1998. Wetlands International, Dakar.
- ^ [a b] Johnsgard, P.A. 1978. Ducks, geese and swans of the World. University of Nebraska Press, Lincoln and London.
- ^ Johnson, Kevin P.; Sorenson, Michael D. (1999). ”Phylogeny and biogeography of dabbling ducks (genus Anas): a comparison of molecular and morphological evidence”. Auk 116 (3): sid. 792–805. doi:. http://sora.unm.edu/sites/default/files/journals/auk/v116n03/p0792-p0805.pdf. Läst 1 januari 2009.
- ^ Gonzalez, J., H. Düttmann and M. Wink (2009), Phylogenetic relationships based on two mitochondrial genes and hybridization patterns in Anatidae, J. Zool. 279, 310-318.
Externa länkar redigera
Wikimedia Commons har media som rör blåvingad gås.
Wikispecies har information om blåvingad gås.- Läten på xeno-canto.org
