Carlo Sforza
Carlo Sforza, född 23 september 1872 i Lucca, död 4 september 1952 i Rom, var en italiensk greve, diplomat och politiker.
| Carlo Sforza | |
 Carlo Sforza, 1921. | |
| Född | 23 januari 1872 Montignoso, Italien |
|---|---|
| Död | 4 september 1952[1][2][3] (80 år) Rom |
| Medborgare i | Italien och Kungariket Italien |
| Utbildad vid | Universitetet i Pisa  |
| Sysselsättning | Diplomat, politiker |
| Befattning | |
| Ledamot av Kungariket Italiens parlament[4] Ledamot av Kungariket Italiens senat Ambassadör Ledamot av Italiens konstituerande församling Kungariket Italiens utrikesminister (1920–1921) Konsultativt statsråd i Kungariket Italien (1944–1944) Italiens utrikesminister regeringen De Gasperi III (1947–1947) Italiens utrikesminister regeringen De Gasperi IV (1947–1948) Ledamot av italienska senaten Italiens första mandatperiod (1948–1952) Italiens utrikesminister regeringen De Gasperi V (1948–1950) Italiens utrikesminister regeringen De Gasperi VI (1950–1951) Ministro della Presidenza del Consiglio dei ministri della Repubblica Italiana regeringen De Gasperi VII (1951–1952) | |
| Politiskt parti | |
| Partito Repubblicano Italiano | |
| Barn | Sforza-Galeazzo Sforza (f. 1916) Konstanty Jeleński (f. 1922) |
| Utmärkelser | |
| Storkorset av Finlands Vita Ros’ orden (1920)[5] Frihetskorset (Estland) Storkorsriddare av Italienska kronorden Storkorsriddare av Sankt Mauritius och Sankt Lazarusorden Annunziataorden | |
| Redigera Wikidata | |
Biografi redigera
Sforza blev i juli 1911 italiensk minister i Peking och 1916 hos serbiska regeringen, var en kort tid 1919 italiensk överkommissarie i Konstantinopel samt juni 1919 till juni 1920 understatssekreterare för utrikes ärenden i Francesco Saverio Nittis ministär. Han var juni 1920 till juni 1921 utrikesminister i Giovanni Giolittis ministär, deltog i Spakonferensen och förordade under förhandlingarna om Oberschlesien en för Tyskland ogynnsam delningslinje, vilken i huvudsak kom att ligga till grund för Nationernas förbunds råds beslut i frågan. Han uppgav för Italiens del flera vittgående nationalistkrav, såsom i Albanien och i Dalmatien, samt ledde förhandlingarna i Rapallo 1920 om territoriell uppgörelse med Jugoslavien och Fiumes förvandling till oberoende stad.
Efter ministären Giolittis fall blev Sforza i januari 1922 italiensk ambassadör i Paris. Han återkallades dock redan i november samma år på grund av att han ej dolt sitt ogillande av Benito Mussolinis statsvälvning. Han blev 1919 ledamot av senaten. Mussolini riktade flera gånger skarp offentlig kritik mot Sforzas verksamhet under förhandlingarna med Jugoslavien.
Sforza levde i exil i Frankrike från 1926 till den tyska ockupationen i juni 1940, då han reste till England, för att fortsätta vidare till USA. Han var åter Italiens utrikesminister 1947-1951.
Källor redigera
- Sforza, Carlo i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1926)
- ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
- ^ SNAC, Carlo Sforza, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Babelio, Sforza Comte.[källa från Wikidata]
- ^ storia.camera.it, carlo-sforza-18730924, läst: 7 april 2022.[källa från Wikidata]
- ^ Suomen valtiokalenteri 1921, Helsingfors universitet, 1920, s. 823.[källa från Wikidata]