Öppna huvudmenyn
Ej att förväxla med Carl C:son Bonde.
Carl Carlson Bonde.

Carl Carlson Bonde, född 11 juni 1850 i Stockholm, död 16 november 1913Eriksberg i Stora Malm i Södermanland, var en svensk friherre (släkten Bonde) och politiker (liberal). Han var son till riksdagsmannen Carl Jedvard Bonde, måg till riksdagsmannen Corfitz Beck-Friis, svåger till riksdagsmannen Lave Beck-Friis samt far till hovjägmästaren Carl Gotthard Bonde och legationsrådet Knut Bonde.

Efter studier vid Uppsala universitet tjänstgjorde Carl Bonde vid de svenska beskickningarna i Paris, London och Rom innan han 1875 fick tjänst vid utrikesdepartementet. Dock lämnade han departementet redan 1876 för att ägna sig åt sin egendom Gimmersta i Julita socken. I det kommunala livet i Julita var han bland annat kommunalnämndens och fattigvårdsstyrelsens ordförande. Han var också ledamot av landstingsfullmäktige 1879–1884 samt 1886–1913 och var fullmäktiges ordförande 1904–1908 samt 1910–1913.

Bonde var riksdagsledamot i andra kammaren 1888–1890, 1894–1899 samt 1903–1913, fram till 1911 för Oppunda härads valkrets och från 1912 för Södermanlands läns södra valkrets. I riksdagen var han bland annat ledamot av lagutskottet i flera omgångar samt ordförande i konstitutionsutskottet 1912. Han var vice talman i andra kammaren 1912 och dess talman 1913.

Som frihandelsvänlig och moderat-liberal politiker anslöt Bonde sig till en början till Gamla lantmannapartiet som 1895 gick upp i Lantmannapartiet, men på grund av missnöje med den konservativa inriktning som präglade den nya partigruppen lämnade han i början av 1897 års riksdag detta parti. Kort därefter bildade han tillsammans med ett tjugotal andra ledamöter som också lämnat Lantmannapartiet (främst från Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län) en liberalt präglad diskussionsklubb som gick under namnet Bondeska diskussionsklubben. Efter bildandet av Liberala samlingspartiet 1900 och Bondes förlust av sitt eget riksdagsmandat i föregående års val upplöstes dock klubben, och när han återkom till riksdagen år 1903 anslöt han sig till det nya partiet. I riksdagen engagerade han sig bland annat i författningsfrågor och exportpolitik.

Som innehavare av Eriksbergs fideikommiss (från 1895), visade Bonde i fråga om intresse för historisk forskning sig mån om att upprätthålla företrädarnas traditioner. Efter att först ha utgivit "Hedvig Elisabet Charlottas anteckningar om Sverige och Norge 1814" (1896) och "Hedvig Elisabet Charlotta. Fersenska mordet" (1898–99), publicerade han 1902–03 de två första delarna av denna furstinnas "Dagbok", omfattande tiden 1775–88. 1907 utgav han tredje delen av drottning Hedvig Elisabet Charlottas dagbok.

Han utsågs till kammarherre 1876, överceremonimästare 1896 och var överstekammarjunkare 1900–1911. Han var också censor och inspektör för Dramatiska teatern 1898–1907 samt ordförande i Dramatiska teaterns AB 1907–1910. Carl Bonde var också engagerad i fredsfrågan och var styrelseledamot av Svenska freds- och skiljedomsföreningen samt Svenska fredsförbundet.

Innehåll

UtmärkelserRedigera

Svenska utmärkelserRedigera

Utländska utmärkelserRedigera

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d e] ”Carl Carlsson Bonde - Svenskt Biografiskt Lexikon”. sok.riksarkivet.se. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=17919. Läst 2 juni 2018. 
  2. ^ ”632 (Svensk rikskalender / 1909)” (på sv). runeberg.org. http://runeberg.org/rikskal/1909/0716.html. Läst 2 juni 2018. 
  3. ^ ”490 (Sveriges statskalender / 1905)” (på sv). runeberg.org. http://runeberg.org/statskal/1905/0514.html. Läst 2 juni 2018. 
  4. ^ [a b c d e f g h i j k l m] ”38 (Svensk rikskalender / 1909)” (på sv). runeberg.org. http://runeberg.org/rikskal/1909/0122.html. Läst 2 juni 2018. 
Företrädare:
Theodor af Callerholm
Andra kammarens vice talman
1912
Efterträdare:
Daniel Persson i Tällberg
Företrädare:
Axel Swartling
Andra kammarens talman
1913
Efterträdare:
Johan Widén