Öppna huvudmenyn

Carl Axel Löwenhielm

svensk greve, militär, diplomat, en av rikets herrar och politiker

Carl Axel Löwenhielm, född den 3 november 1772, död den 9 juni 1861, var en svensk greve, militär, diplomat, en av rikets herrar och politiker (däribland statsråd 1822–1839).

Carl Axel Löwenhielm
Löwenhielm, Carl (ur Löwenhielm 1927-1929).jpg
Född3 november 1772
HovförsamlingenSverige
Död9 juni 1861 (88 år)
Klara församlingSverige
NationalitetSvensk
SysselsättningGreve
militär
diplomat
politiker
FöräldrarKarl XIII
Augusta Löwenhielm
SläktingarGustaf Löwenhielm (syskon)
Karl Adolf (syskon)
UtmärkelserKungliga Serafimerorden
Redigera Wikidata

Innehåll

BiografiRedigera

Löwenhielm misstänks ha varit son till Karl XIII i hans relation med Augusta von Fersen och i så fall endast halvsyskon till sin bror Gustaf Löwenhielm. Löwenhielm var Sveriges förhandlare under Wienkongressen, där Sverige avträdde Finland och Svenska Pommern, men i stället gick Norge i personalunion med svenskarna.

KarriärRedigera

Löwenhielm deltog i krigsoperationerna i Finland åren 1788–1790, i Pommern 1807, vid norska gränsen och på Åland 1809, samt avancerade till överstelöjtnant vid Kronobergs regemente 1808. År 1811 utnämndes han till chef för Västgöta-Dals regemente, 1812 till generaladjutant och 1814 till generalmajor. 1815 fick han generallöjtnants namn och förde 1816–1824 befälet över 8:e infanteribrigaden och 1816 blev han överstekammarjunkare. Under åren började han sitt diplomatiska arbete som legationskavaljer i Konstantinopel och gjorde betydelsefulla insatser som envoyé i Sankt Petersburg åren 1812–1818, under vilken tid han slöt det betydelsefulla fördrag med Ryssland (5 april 1812), som lade grunden till "1812 års politik" genom att garantera Sverige Rysslands bistånd vid förvärvet av Norge. Därefter följde han kejsar Alexander under hela kriget mot Napoleon i Ryssland, Tyskland och Frankrike (1812–1814) och deltog som Sveriges ombud i Châtillonkongressen i Châtillon-sur-Seine (1814) och Wienkongressen (1814–1815). Först efter Karl XIV Johans tronbestigning år 1818 öppnades den civila ämbetsmannabanan; han blev 1819 president i Krigskollegium och var statsråd från 1822 till sommaren 1839, då han avgick på grund av ålder och sjukdom. Åren 1825–1826 tjänstgjorde han som ordförande i Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket och var från 1838 till sin död ordförande i Tabellkommissionen. 1807 invaldes han till ledamot i Krigsvetenskapsakademien.[1] År 1857 var han ståthållare på Drottningholms och Svartsjö slott.

Han var serafimerriddare och kommendör av Svärdsorden.

BibliografiRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ Nordisk Familjebok

Vidare läsningRedigera

Vidare läsningRedigera