Ängsklocka, Campanula patula L. är en ört i familjen klockväxter.
Ängsklocka | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Växter Plantae |
Division | Fröväxter Spermatophyta |
Underdivision | Gömfröväxter Angiospermae |
Klass | Trikolpater Eudicotyledonae |
Ordning | Asterordningen Asterales |
Familj | Klockväxter Campanulaceae |
Släkte | Blåklockor Campanula |
Art | Ängsklocka C. patula |
Vetenskapligt namn | |
§ Campanula patula | |
Auktor | L. |
Utbredning | |
Sammanställning av habitatdata hämtade från ett flertal Wikipediaartiklar | |
Synonymer | |
| |
Tavla 562 i Carl Lindman: Bilder ur Nordens Flora |
Underarter redigera
Beskrivning redigera
Ängsklocka är tvåårig och blir 20–60 cm hög. Den övervintrar som frö.
Blommorna förekommer i många färgnyanser. Vanligast är blåviolett.
Blommorna är klockformade, 12–25 mm långa. Sällsynt kan blomman vara vit. Blommar hela sommaren. Vid solsken står blomman upprätt, men under natten och vid regn hänger den nedåt. Dess blomställning är en gles klase. Blomkronorna är djupt flikade och smalnar av mot basen. Blomman har 5 ståndare och 1 pistill med 3 märken.
Frukten är en s k porkapsel, som vid mognaden öppnar sig och släpper ut fröna genom 3 eller 5 hål. Fröna är platta och ovala.
Kromosomtalet är 2n = 20.
Habitat redigera
Ängsklockans utbredning är begränsad till Europa, med undantag för ett mindre område i västra Sibirien. Den saknas på Island, Färöarna och Irland, i Skottland samt i många delar av Italien och Grekland.
I Sverige är ängsklocka vanligast i ett stråk från norra Vänern, upp över Bergslagen och fram till Öregrund. Det omfattar norra Uppland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingland, men förekommer här och var från Skåne och norrut till Norrbotten och Lappland, men sällsynt norröver. Längst i norr saknas ängsklocka.
Den tros ha gynnats av en ökad vallodling och har ökat sin utbredning jämfört med läget i början av 1800-talet.[1]
Ängsklocka är inte ursprunglig i Norden, men tros ha inkommit i samband med importerat orent frö för vallodling.
I Danmark uppträder den i mitten av 1700-talet. I Norge gjordes de första fynden omkring 1870. Första fyndet i Sverige gjordes i Falun och rapporterades av Linné 1755.
När ängsklocka finns i vallodlingar betraktas den ibland som ogräs.
Utbredningskartor redigera
Tradition redigera
Ängsklocka har tillsammans med liten blåklocka betraktats som Dalarnas landskapsblomma. Liten blåklocka var fram till slutet på 1960-talet populärast, men sedan 1970-talet har ängsklocka vunnit allt mer sympati.[2]Åsikterna har gått isär om vad som ska gälla. Nationalencyklopedin nämner (2020) enbart ängsklocka.
Biotop redigera
Ängar, nära bebyggelse, utkanter av skogområden.
I Sveriges nordligare områden håller ängsklocka till på ruderatmark.
Etymologi redigera
Bygdemål [1] redigera
Namn | Trakt | Referens |
---|---|---|
Liljeklocka | ||
Rödklocka | Svenskbygder i Finland | [1] |
Slåtterpiga | ||
Vidklocka |
Bilder redigera
-
Första året bara en bladrosett intill marken.
-
Stjälkblad andra året.
-
I början på maj, innan blomman har börjat öppna sig.
-
I mitten på maj.
-
Pistillens tre märken.
-
Två färgvarianter i samma grupp.
-
Den sällsynta varianten med vita blommor.
-
Rent blå variant.
-
Så kallade dubbla blommor kan mycket sällsynt uppträda.
-
Herbarium-exemplar.
Noter redigera
- ^ [a b c] Lundevall, Carl-Fredrik & Björkman, Gebbe. Vilda växter i Norden, 2007, ICA bokförlag (s. 272).
- ^ Örjan Hamrin 2003: Vilken är Dalarnas landskapsblomma? I Dalarnas fornminnes och hembygdsförbund 2003: Dalarna 2003. ISBN 91-87466-66-X
Externa länkar redigera
- Den virtuella floran – Ängsklocka
- Wikimedia Commons har media som rör Ängsklocka.